våga flytta..

Jag flyttande till min f.d. killes stad, strax utanför gbg för 4-5- år sedan. Det funkade inte för mig, jag miste för många vänner och hade svårt att etablera ett eget liv där, trots att jag hade jobb. När det sedan tog slut så stog jag där helt ensam alla våra tidigare "gemensamma vänner" ställde sig på hans sida och jag blev helt ensam.

Uthärdade några månader pga jobbet men flyttade tillbaka till v-ås. JAg har inte mina föräldrar här, de bor 10 mil bort med det är betydligt närmare än avståndet mellan dem och gbg. Det känns skönt särskilt nu när vi ska ha barn- att de inte är så långt bort. Om du flyttar, se till att du skapar dig ett eget socialt liv, genom jobb eller skola. Det är jätte viktigt för att man ska trivas och må bra. Om du känner att du vill ut och rör på dig så gör det nu innan ni skaffar barn, så slipper du kanske känna dig bitter om du stannar och inte göt något annat.

Flyttar man så stannar man ju ofta en längre tid, ni kanske skulle ut och resa i världen ett par månader för att komma bort och leva lite. Då får man också prova sina egna vingar och klara sig själv. Lite förslag bara...

Lycka till med framtiden

Det jag vill mest är att komma bort från mina föräldrar ett tag. Vi har bra kontakt och jag älskar dom verkligen men jag bor på ett litet ställe. Alla vet allt om varandra och jag känner bara att jag vill komma bort. Blir jag gravid nu så blir jag jäta glad men tar det ett tag så gör inte det något. Jag måste här i från för att känna mig "nöjd".
Tack AnjaMaria. =)

Jag kommer ursprungligen från Övik, kände precis som du att jag ville "komma bort". Kände att jag redan var påväg att komma från mina vänner, så det var egentligen "bara" familjen som höll mig kvar. Min pojkvän bodde i Göteborg. Att han skulle flytta upp var inget alternativ, det var vi överens om.

Nu har jag bott här nere sen i juli, visst känns det enormt ensamt ibland. Ibland har jag nästan trott att jag vart osynlig när man inte får den bekräftelse ute bland folk som man är van vid från sin hemstad.
Att bo 90 mil från familjen och vänta barn går bra det med, det är ju inte så att man inte kan åka upp å hälsa på. Jag umgicks inte dagligen med familjen när vi bodde nära heller.

Jag tycker att man ska våga chansa lite, jag har haft "hemlängtan", ibland så mycket att jag åkt upp till Övik, det har då inte tagit lång tid innan jag kännt att mitt val att flytta var rätt.

Våga chansa! vad är det värsta som kan hända?
Lycka till!

Jag flyttade utomlands utan att känna en kotte. Det var jätte jobbigt det första året men sen blev det bra
Mitt råd till dig är att flytta! Du kan alltid komma tillbaka och senare i livet är det de saker man INTE gjort man ångrar.
Lycka till

Jag flyttade ensam från östersund till Göteborg, när jag var 19 år. Efter några månader träffade jag min sambo här i Götet, å nu skulle jag aldrig kunna tänka mig att flytta till baka..

Ta och flytta ner hit, ångrar du dig är det ju bara att flytta upp igen!

Skulle flytta om jag vore du. Ni kan ju jobba som vikarier överallt.

Jag har flyttat, från Uppsala till Sundsvall.
Det var s**tjobbigt första halvåret, sedan började det lossna. Nu stortrivs jag. Har träffat flera nya kompisar här, nästan inga av mina kompisar i U-a bor kvar där längre.
Lite tråkigt att ha mamma och pappa så långt bort, särskillt nu när man har barn. Fast jag tycker nästan att jag träffar dem mer nu (trettio mil emellan) än när jag bodde tre mil ifrån dem. Det blir lite mer kvalité på besöken, då var det mest att man åkte dit och käkade, nu bor vi ju tillsammmans när vi träffas. De får vara med sitt barnbarn (och oss) både morgon, middag och kväll, det hade de ju inte varit om vi bott så att vi kunde åka över dagen.

Ett litet tips kan vara att försöka hitta några kompisar redan innan du flyttar, kanske genom denna sida, och ha mailkontakt tills du flyttar. Då känner du dig inte helt ensam när du väl flyttat, då är ni ju redan bekanta och kan träffas. Så gör jag nu, eftersom vi planerar att flytta vidare inom något år (pga jobb).

Lycka till!

Jag flyttade förvisso bara 7 mil, när jag flyttade från min gamla hemkommun till Göteborg.

Anledningen var kärleken.Maken flyttade till stan 6 månadeer innan mig för att studera och jag ville inte bo kvar där vi växt upp, så jag flyttade efter.Nu har vi bott här i 3 resp. 3,5 år. och vill i nuläget inte flytta "hem" igen.Vi har verkligen rotat oss här, skaffat nya,trevliga och fått gamla kompisar att flytta hit.

Säger precis som Alli att den kan vara bra att etablera mailkontakt med människor härifrån, som du mailar med innan flytten, och sedan när du väl flyttat så kan ni börja träffas på "riktigt".

Stort lycka till!

Hej hej!

Jag tycker att du ska flytta... blir det inte bra då kan du alltid flytta tillbaks! Det är värre att ångra något man inte gjort än att ångra nåt
man gjort!

För drygt 4år sedan flyttade jag från Island till Göteborg! Kom hit med min dåvarande kille men kände annars ingen! Det är slut mellan oss men
jag trivdes så bra här att jag är kvar fortfarande och jag är INTE på väg hem till Island! mår så bra här så! finns alltid telefon, internet och möjlighet att resa till familjen!

Så slå till tycker jag! Du vet aldrig... kanske du kommer att älska det här i Göteborg!

*lyckatillkramar*
/Islänskan

trådstart..nu har jag bestämt mig. Ska leta lgh nu bara o försöka få ett lån. =)
Nu fatta jag varför det stod anonym..*asg*

jag flyttade tog inte med mig mer en en resvaska fylld med klader och nagra gamla foton. Jag flyttade utomlands, jag var alldeles sjalv, hade ingen familj att tanka pa men har det nu sa jatte bra! Jag har gift mig har en pojke pa snart 2 ar!
Vad har du att forlora? Orkar du inte med att vara ifran familjen kan du ju aka hem pa helgerna eller forgott om det inte funkar. men jag tror att du behover ge dig av!