Vart är jag på väg? Vart vill jag? Trettioårskris?

Direkt efter gymnasiet utbildade jag mig till civilingenjör. Jag brann inte för något särskilt yrke, men resonerade som så att det är en bra grund att stå på och matte intresserar mig. Jag ville dessutom flytta (bodde i ett mindre samhälle i södra Sverige och såg ingen framtid där). Jag tog min examen utan problem 2003 när arbetslösheten bland ingenjörer var som störst. För att försörja mig tog jag då ett sommarjobb som jag blev kvar på. Efter ett och ett halvt års slavande med behovsanställning då jag jobbade mer än heltid varje månad och blev inringd samma dag fick jag nog och sade upp mig. Jag blev efter en månad tillbakalockad till företaget med en fast tjänst. Efter ett halvår flyttade jag till företagets kundtjänst där jag började jobba administrativt med ansvar för storkunder och viss försäljning.

Kundtjänsten har omorganiserats hela tiden jag har arbetat där, vi har gått från tio personer till fyrtio på ett och ett halvt år. Jag blev erbjuden en tjänst som gruppchef för elva personer på vårt call center i höstas och tog tjänsten. Jag har under våren anställt och utbildat åtta personer, det har varit långa telefonköer och stundvis känts hopplöst. Under våren har jag flera gånger blivit inkallad till chefen som hotat med att antingen hon eller jag får sparken snart om inte telefonköerna blir kortare. Jag är inte rädd för att bli uppsagd och har svarat att de kanske borde ta in någon med kunskap om telefonikundtjänster utifrån. Jag har aldrig arbetat som chef och har heller ingen erfarenhet av hur man planerar telefoniarbete, trots detta så har jag nu senaste månaden en grupp där alla trivs och håller sams, det är äntligen ordning på svarstiderna och kunderna får de svar de önskar.

Den överenskommelse jag och min chef gjorde då vi förhandlade om tjänsten var att jag skulle sitta två dagar i veckan i telefon med kunder. Som det är nu sitter jag heltid i driften och sköter chefsbiten på övertid. Jag har ett kompkonto som inte är av denna världen, vilket också innebär att jag skulle kunna minst halvera min uppsägningstid när rätt tjänst dyker upp.

Jag skulle kunna tänka mig att stanna kvar om rätt krav ställdes på övriga avdelningar, jag anser inte att det är kundtjänstens uppgift att driva företaget framåt, vi kan bara förvalta de övriga avdelningarnas kunder. Ibland känns det så hopplöst, hur mycket jag än sliter så händer inget. Min chef slänger glatt iväg ett brevutskick till 10.000 kunder utan att planera för att vi behöver ta in extrapersonal, finns det material som utlovas i breven osv. Jag blir hela tiden tillsagd om att inte ta på mig så mycket, men samtidigt så får jag påpekande om att det är fel på min attityd när jag nekar till att ta på mig olika uppdrag som inte ens rör telefonin. Mitt problem är att jag har stor kunskap om vad företaget sysslar med i stort och därför är en bra person att lägga uppgifter på vad det än rör sig om. Jag upplever att jag inte tas på allvar och sällan får vara med på viktiga möten. Ofta får jag komma in och titta vad de andra bestämt, då brukar jag peka ut något som man bara kan se om man vet hur dagliga driften fungerar och så får de börja planera från början. Viktiga saker slängs hela tiden åt sidan till förmån för driften, det är alltid något som ska avslutas innan vi kan göra om tidskrävande procedurer så att vi sparar tid på lång sikt.

Vid utvecklingssamtal har jag tagit upp att jag vill arbeta mer med projekt och mindre som chef. Min chef är inte intresserad av att utveckla mig inom projektlederi, hon vill främst att jag ska smitta av min arbetsvilja på övriga personer på avdelningen.

Jag har varit på intervjuer för olika ingenjörsjobb under hela denna tid, för det mesta vill man hellre ha någon med erfarenhet. Det känns även som att arbetsgivarna är misstänksamma mot att jag hellre tog ett okvalificerat jobb och jobbade mig upp än gick på a-kassa tills arbetsmarknaden lättade. Jag misstänker också att jag kan ge ett halvhjärtat intryck då jag inte brinner för att arbeta med teknik. Det känns till och från hopplöst, som att ingen vill ha mig. Det jag tycker är roligt är att lära mig språk, skriva, skapa, organisera, planera, komma med nya idéer i projekt, något som jag funderat på länge är en kurs i copy writing, men vågar jag satsa på en smal bransch? Jag är helt klart kvar på mitt nuvarande jobb av bekvämlighetsskäl.

Stella, 29 år, vet fortfarande inte vad jag vill göra när jag blir stor