kan inte sluta tänka på honom!

Ens första riktiga kärlek är för det mesta den största kärleken. Jag var tillsammans med en kille i ca 4 år, det var alltid vi, det tog slut å jag träffade nya, men kunde inte sluta tänka på honom. Han fick cancer och dog ca 2 år efter att vi gjort slut och jag drömmer fortfarande om honom på nätterna. Men det betyder inte att jag inte älskar min sambo, det gör jag helt och hållet, men som sagt gammal kärlek rostar aldrig, och jag tror att den första kärleken alltid har en plats i ens hjärta.

det skulle kunna ha varit jag som skrev det här. har en nästan likadan historia med en gammal killkompis.
mina tankar snurrar i huvudet också, så jag har tyvärr inga råd om vad du ska göra men du är inte ensam om detta.

Jag tycker faktiskt att den här Daniel verkar oserös. Du skriver att:
"Träffade på honom av en slump och han berättade för mig att han var kär i mig och att han ville att vi skulle bli seriösa! Någon vecka efter det blev han tillsammans med en annan tjej men sa att jag egentligen var kär i mig och att det skulle bli vi någon gång i framtiden."

Varför blev han ihop med någon annan om han var kär i dig? Varför talade han inte om för dig att han var kär i dig tidigare innan du slutade höra av dig till honom? Känns som om han redan har fått flera chanser att få ihop det med dig seriöst men har sumpat dem. Jag tycker du ska hålla kvar vid din nuvarande sambo som verkar vara en bra och seriös person.

Jag läste precis igenom det jag har skrivit och hörde hur dumt det låter. Jag vet faktist inte varför han inte berättade för mig hur han kände innan jag slutade höra av mig till honom. Det kanske stämmer att man inte saknar kon fören båset är tomt? Han sårade mig fruktansvärt mycket och förstår inte varför jag saknar honom egentligen. Men han hade väldigt många goda sidor också! Kanske är dom sidorna jag saknar hos honom? Kanske har glömt bort hur mycket han sårade mig. Jag vet faktist inte. Är väldigt förvirrad just nu. Men det känns ändå skönt och veta att jag inte är ensam om och känna på det här viset!

Jag älskar verkligen min sambo och skulle aldrig göra något för och såra honom. Får så dåligt samvete för att jag har dom här känslorna! Jag skulle aldrig lämna honom. Vi har barn ihop och jag vill att våran son ska få växa upp med sina föräldrar ihop.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till!

som sagt, vet precis hur du känner.
jag skulle aldrig vilja lämna min familj även om attraktionen är så stark till honom. för mig är han inget att lita på och jag skulle bara bli sårad i slutändan.
mitt råd till dig är så som jag själv gör: försök glömma honom. kontakta honom inte! svara inte på sms och så vidare.

i mitt fall har vi båda sambos och är förlovade på var sitt håll. jag har även barn. träffade på "min flamma" ute för ett tag sen dock. våra respektive var inte med, det var som två magneter som drogs till varandra. kanske är det lite den förbjudna spänningen som drar?
jag har varit otrogen mot ett ex med honom. han har varit otrogen mot sin sambo med mig.
vi var väldigt bra kompisar tidigare också och vet därför att vi är väldigt lika till sättet. men ett förhållande skulle bara bli destruktivt.

jag tänker på honom, för jag kan inte hjälpa det. MEN jag sätter familjen främst.
vad väljer du, ts?

Det är skönt och prata med någon som är i samma sitvation. Någon som inte dömmer än och som vet hur det är.

Jag har inte haft någon kontakt med honom sen säkert två år tillbaka. Har inte något nummer till honom och vet inte vart han bor eller nånting. Det kanske är det som är problemet också. Att jag hela tiden undrar hur det är med honom och vad han gör nu för tiden?

Självklart är min familj det viktigaste för mig. Jag skulle som sagt aldrig göra något som sårar dom! Men dom har känslorna försvinner inte. Jag försöker att inte tänka på honom men det är totalt omöjligt.

Tänk om det stämmer att det finns en rätt för alla. Tänk om han är den rätta för mig?

Nu får jag sluta jag hör hur jag låter. Nej jag måste tänka på vad jag har inte vad jag hade, eller hade kunnat fått.

seriöst TS:

Om det nu var så himla hett och och laddat och potentiell supernovakärlek mellan dig och daniel:

varför hände det inte nått då?

Hade han varit "din" rätte - hade det redan vart ni. Släpp - och börja lev.

Ja det ändå rätta är att släppa det. Men det är verkligen svårt.

Känns inte som om vi fick ett avslut på det hela bara. Inte på ett bra sätt.

Dessutom:

Klart han är en fantastisk människa i ditt huvud:

Du har ju aldrig varit ihop med honom och kunnat märka att han är precis lika vardag som vilken annan människa som hellst. Jag lovar dig att den han är i ditt huvud - är I N T E den han skulle vara på riktigt om det var ni.

det kommer alltid finnas personer som är speciella för en. vissa tänker man mer på än andra helt enkelt.
dyker de upp igen efter flera år så rörs ju känslor upp, kanske oavslutade känslor.

hur skulle daniel vara som styvpappa? kan du tänka dig in i den situationen? för det är ju viktigt i såna fall.

Jag har varit tillsammans med honom när vi var yngre och han var verkligen den där fantaskiska människan. Det kanske är det som är det svåra. Att jag minns hur han var förut?

Är du samma människa nu som när du var 17?

Jag vet inte hur han skulle vara som styvpappa. Vet ju inte hur han är som person idag eller hur han lever sitt liv. Vet att han inte har några barn i alla fall. Vi är ju fortfarande ganska unga så han kanske inte vill hoppa in i den rollen. Men vill som sagt att min son ska få växa upp med sin mamma och pappa. Så dom här känslorna får bli bortglömda med tiden.

Jag tror att det är lätt att få gräset att verka grönare på andra sidan och att fantisera om någon som man inte har haft en vardag ihop med.

Tyvärr verkar det som att du var mer kär i Daniel än vad han någonsin var i dig. Det är svårt att släppa olycklig kärlek ibland. Jag träffade en kille jag hade varit dödskär i 5 år senare på en fest. Jag insåg då att både han och jag hade förändrats. Han var inte längre den person jag trodde jag hade varit så himla kär i en gång i tiden. På sätt och vis var det skönt att träffa på honom och inse att jag inte längre var ett dugg kär i honom eller ens attraherad av honom. Daniel kanske inte alls längre är den person du tror och hoppas att han är.

Nej jag är inte samma människa som när jag var sjutton! Jag vet människor kan ändras. Ska försöka få in det i mitt huvud också!

Tack för att ni lyssnat på mig! Är skönt och prata av sig. Jag ska försöka att gå vidare och glömma honom. Har ju en familj och tänka på. Det känns bara trist att jag inte är eller kommer vara så kär som jag var i honom.!