tappat gnistan, nån som varit i samma situation?

Låt det ta sin tid!!

Första året  ÄR  riktigt jobbigt för dom flesta tror jag.

Att du får ont av att ha sex ÄR inte så konstigt och han borde ha överseende med det.

Önskar dig lycka till med allt!

de säger ju att det första året med barn är jobbigast för förhållandet! Och jag tror det stämmer, så var det för mej o min man oxå, men nu är sonen snart 2 år och vi har det jätte bra.

Tycker inte alls att man måste ha sex,inte så länge det gör ont, finns ju andra sätt att hitta tillbaka till varandra, kramas o kelas utan sex kan vara väldigt mysigt det med.

Lycka till!

Det är ganska vanligt att det kan bli så här när man gått igenom mycket. Antingen går man åt olika håll och lider eller så växer man och blir starkare tillsammans. Ignorera inte vad din man säger även om du är sårad. Det blir inte bättre om ni inte tar tag i det. Försök att tänka tillbaks på vad som en gång var bra och hur ni kände för varann. Om du får ont när ni har sex,så hjälper det ju inte om ni har sex ändå. Ta reda på varför du har ont så att det inte blir ett hinder för er. Säg till honom att han inte ger upp så lätt. Det kanske finns nån som kan ta barnet en stund så att ni kan komma ut själva. Du vet bäst vad ni brukar göra tillsammans. Jag hoppas att jag kunde hjälpa dig lite. Lycka till!

Ja man känner sig ju inte tok sexig heller med sina extra kilon... Jag kan dock känna att lusten börjar så smått komma tillbaka och jag ger gärna honom oral sex.

Man hör ju av alla att 1-2 året är jätte jobbigt men han verkar inte förstå det. Jag är så rädd att han inte ska orka vänta. Barnet är ju bara ett halv år! Tröttnar han så snabbt på oss?
Vi hade ett jätte bra förhållande innan och gjorde massa roliga saker ihop. Vilket vi inte har gjort nu men det är ju förståligt. Nu skulle vi kunna lämna sonen i några timmar. Det går ju framåt hela tiden, varför ser han inte det?

Om ...och jag säger OM han ger upp så är det han som har problem!
Har du sagt till honom det du skriver här?Det är viktigt att han får höra hur du känner så han har en chans att försöka anstränga sig eller ändra på saker och ting. Jag förstår att du är ledsen och rädd efter det han säger. jag hoppas verkligen att det ordnar sig för er.

Tack för alla svar! Han vet inte om att jag skriver om oss här. Ska se om vi kanske kan få barnvakt i helgen så vi kan göra något tillsammans. Han beter sig som vanligt idag och jag kände att han smekte min kind när jag somnat på soffan i förmiddags. (har inte sovit alls i natt) 
Men ändå har jag en klump i magen och jag mår illa. Jag är så rädd att förlora honom och allt vi har.

Jag tror att om man verkligen ÄLSKAR så övervinner det det mesta. Jag hoppas du berättar för honom att du är rädd att förlora honom. I en sån här situation ska man inte visa stolthet. precis som du säger så har ni haft det bra förrut och han sa nog det han kände, men det betyder inte att han vill lämna dig. Ändå är det en varning att ni båda ska vakna tror jag. Jag hoppas verkligen ni rider ut stormen. många kramar.

Tack! Jag ska verkligen göra vad jag kan för att rädda vårt förhållande! Han är den jag vill åldras med! Jag älskar honom verkligen! Frågan är ju om han älskar mig på samma sätt... Jag hade inte ens tänkt i dessa banorna.

jag tyckte aldrig första året var jobbigt med barn. men andra året kom känslorna som jag aldrig trodde eller ville att skulle komma. jag ville göra saker, träna, gå ut, fika träffa kompisar göra annat än att snacka blöjor och mat, sov vanor med andra mammor, det gjorde jag åxå. missen var att vi som föräldrar eller som par gjorde något själva tillsammans, för at göra det kort...jag föll för en annan och förhållandet sprack. vi har vår dotter varannan vecka och det fungerar bra. jag har lärt mig att ta vara på dagen idag för det är nu jag lever, imorgon vet man inte vad om händer. Jag låter mig inte kväva mig själv längre i mina känslor. Kämpa måste man göra i en relation men då måste båda kämpa. Prata med varandra eller ta hjälp utifrån. Hitta på nåt tillsammans själva. Låt leken flöda och försök minnas det du en gång föll för, hur var det och hur kändes det när ni var nyförälskade, gör en liten lek av det hela. Det kan släppa. Det finns så många sätt att ha sex på, allt gör inte ont så hitta andra alternativ till njutning för er båda...jag tror ni vet.

TS: Pratade ni inte igenom det här innan ni skaffade barn? att det SKULLE tära på förhållandet och att det flesta par måste låta sitt samliv gå på sparlåga under de första 1-2 åren?

Jag och min sambo har påbörjat bebisverkstaden nu och vi är både införstådda med att samlivet kommer bli lidande. Bättre att vara förberedd på det än att bli överraskad...
Vi har sagt varandra att vi ska hålla ihop i 2-3 år även om vi känner att det är motigt.

kan du inte prata med din sambo? Kolla om ni kan, precis som du säger, lämna bort er son för att ta er tid för varandra. Det tror jag är helt rätt väg

Lycka till!

hej ts - vi har ocksa det jattejobbigt. Var bebis ar 5 manader och det kanns som respekten mellan mej och min man ar borta. Vi tjafsar hela tiden och har pratat en del om att kanske gora slut men det gar ju inte nar vi tittar pa vart lilla underverk. Det kanns ganska hopplost just nu.

Vi hade inte direkt pratat så mycket om det mer än med andra föräldrar som sa att första året är jätte tufft så jag trodde att han var införstådd på det också. Kanske skulle man varit mer tydlig... Han har liksom vänt på en femöring, för en månad sen la vi handpenning på en tomt och ska bygga hus. Vi var jätte glada för detta att vår son skulle få en gräsmatta att spela fotboll på! Vi skulle förlovat oss nu i maj men pengarna räckte inte riktigt så det fick vänta.
Nu är han inte alls glad för huset längre och vi kan inte ångra oss utan att förlora handpenningen. Han är iofs en sån som alltid oroar sig när det gäller hem och sånt. Det var samma sak när vi köpte vår nuvarande lght. (att han oroade sig alltså inte att känslorna försvann)
Dessutom så verkar han förvänta sig att det är bara jag som ska bjuda till. Idag åkte han till Tyskland istället för att umgås med oss.

Ja man borde ju vara lycklig att man får vara föräldrar tillsammans till ett sånt underverk!
Jag kanske inte heller känner den där stora passionen längre för honom men jag tycker snarare att min kärlek har växt till något djupare sen vi fick barn. Vem har sagt att man måste ha kul hela tiden? Mina föräldrar har varit gifta i 40 år, inte fan har väl dom haft kul jämt?!

Det ÄR jobbigt den första tiden, båda är trötta och lättirriterade men jag tror att för flesta så blir det bättre när barnet blir lite större och man får lite mer frihet igen. Jag och min man börjar först nu efter 1,5 år hitta tillbaka till varandra. Sen barnet kom har vår relation inte varit speciellt bra, men en relation måste ju vårdas för att utvecklas och fungera, och man har inte speciellt mycket energi över till att vårda förhållandet när man har en lite bebis. Nu efter 1,5 år är vi starkare än någonsin och vi har blivit ett team som stöttar och hjälper varandra för att få vardagen att fungera. Först nu finns det tid och energi över till att lägga på varandra. Så håll ut, det är nog såhär för dom allra flesta!