mår dåligt pga mitt barn!!!

Du behöver hjälp av någon utomstående! Du är inne i en dålig spiral med din son som inte kommer att bli bättre, det är du som förälder som formar ditt barn, barnet följer dig och han ser att du inte har kontroll!! Ropa på hjälp på VC, be dem ta kontakt med någon som kan ge dig verktyg i ditt liv. Detta får inte fortgå, ni måste hitta en väg ut ur detta så snart du bara kan, för både dig och din sons skull...

jag var i kontakt med en psykolog via BVC,kändes jättebra och jag kände mej starkare men sen bara avbröts kontakten och här sitter jag nu idag,och mår sämre än vanligt. Kan inte ens äta längre pga hur jag mår..till och med självmordstankar för jag står knappt ut med att leva såhär och kan ju inte leva utan min son..

Men varför avbröts den?? Verkar ju helt fel! Kan du inte få hjälp av en ny?
Har själv haft tungt och man måste få nån att prata med, ett stöd!

Du måste kräva en ny kontakt!! Innan du går under eller gör något du igentligen inte vill!!! Vill ge dig massor av styrkekramar ta tag i detta innan det är för sent!

jag ska göra det.tack för dina värmande ord

nån annna i liknande sits kanske,,,??behöver skriva av mej..

Är inte i den sitsen, men kan förstå att om man mår dåligt psykiskt så är det tufft att vara förälder. Först å främst påverkar DITT mående din son- han blir nog "värre" i sitt beteende om du mår dåligt ....en ond cirkel som sagt.
Samtidigt e inte alla barn som grannens snälla unge---vissa mer krävande (men underbara trots detta). Det en mamma å pappa behöver då är rätt verktyg att dels hantera barnets utbrott-trots samt sin egen reaktion. Den kan vara så stark å göra både dig å ditt barn illa om du inte sker hjälp ( att du negligerar ditt barn eller liknande). påstår ingenstans att du är en dålig mamma som person, men ditt nuvarande psykiska tillstånd gör dig till en sämre vuxen förbild( kärlek behöver ju alla barn å vuxna) än vad en kvinna utan dessa problem/bekymmer. Och små 2 åringar är rätt bra på att slåss, trotsa, vi har en sån hemma oxå.

Jag vet allt det där och nej,jjag avvisar inte honom!!Och ger kärlek det gör jag,det var inte alls det som det var tal om här ju. Och en bra mamma det vet jag att jag är,samt många andra! Men mår dåligt det gör jag och att dt påverkar min son när jag är sur o grinig dt e klart...vet jag dt e svårt att vara helt själv i detta,,när man e två så är dt självklart 100 ggr lättare.

Kan ditt barns beteende bero på att han märker att du tycker h*n är jobbig?
Hoppas du vågar ta tag i situationen och söka hjälp.
De lär inte bli lättare med åren om inget görs nu.
Menar inte att låta elak.
Men du är en av 2 som satte de här barnet till världen.
Bryr sig inte pappan är de din förbannade skyldighet att se till att du och ditt barn får ett drägligt liv.

lycka till

Oj, vad jobbigt att känna så... förmodligen känner sonen av aockså att du mår dåligt och spänner dig, och testar ännu mer. Jag tror att det kanske skulle vara en bra idé att ta hjälp av dagispersonalen också, om det är någon av dem som du har extra förtroende för. De känner ju också din son och har säkert en hel del tips och råd.
Konstigt att du inte fick fortsätta hos psykologen... kan du inte ringa och fråga om en ny träff?
Hoppas att du kan ta dig ur detta, jag kan föreställa mig att det blir minst sagt kluvna känslor när man vill sitt barn det bästa med man inte orkar/kan få till det...
Sen får man komma ihåg att det mesta går över med barn, nu kanske han är innne i en sån period att han inte vill gosa utan bara slåss och bitas, sen plötsligt kan det vända och han blir ett gostroll. Lycka till och hoppas du kan få hjälp och avlastning så du hinner hitta dig själv igen.