När är det dags att ta bort en hund

Usch, jag vet vad du menar.. Men om han har mycket ont så är det väl inte ett fullvärdigt liv han har. Och visst mediciner finns, men vill man ha en hund på mediciner hela tiden ? Vi tog bort vår schäfer oxå, han hade också jätteont och kunde inte hoppa in i bilen själv. Han fick medicin, och blev då pigg, men så fort han var utan dem så var han trött och inte alls den pigga hund vi var vana vid.

Det syntes i hans ögon att han inte orkade mer! Jag tror ni kan se i eran hunds ögon också. Det gör man när man varit livskamrater. Men han blev tillslut så dålig att man fick sitta på golvet och kela med honom, då gick svansen, men han reste sig inte gärna själv. Då fick det vara nog. 7 år gammal.

Alltid svårt att säga. Har haft två hundar. Den ena fick hjärntumör med epileptiska anfall. Det blev väldigt akut och väldigt sorgligt även om han var sexton år gammal. Fö var han frisk. Den andra var pigg och glad i femton år men sista året låg han mest stilla och sov men skötte sig dvs åt inne och pinkade ute. När han började gå ut inne var det helt klart dags.

Hunden har ju tydligen ingen livshotande sjukdom, och alla varelser som får leva blir gamla och skröpliga. Då är det hårt att tänka att han är "för dålig" för att han får ont av för mycket lek. Att han vill leka visar ju livsglädje! Och du skriver att han är pigg psykiskt. Jag skulle acceptera och ta hänsyn till att vovve blivit en äldre herre helt enkelt. Precis som man får ta hänsyn till en gammal människa.

Jag har alltid sagt att den dagen mina vovvar inte KAN göra det dom vill så ska dom bort.
Sen känner man sin hund bäst själv, du ser hur han mår.

Det är en djurägares ansvar att se till att livet på jorden är drägligt, det är oxå djurägarens ansvar att drägligt avsluta livet på jorden.

Jag har en schäfer tik på 12år och hon är faktiskt lite nervförlamad i bakdelen, men vi vill inte ta bort henne för det. Hon är annars jätte pigg, kan inte hoppa upp i bilen men vi hjälper henne. Vi ser på henne att hon fortfarande vill så mycket mer fast hon är så gammal. Hon har till och med gått igenom 2 operationer för tumör, men hon är fortfarande en pigg hund! Jag och min familj gör vad som helst för att hjälpa henne, tyvärr har hon blivit för gammal för att opereras om hon skulle får ett återfal av tumör, anars kommer vi inte att avliva henne.

Jag hade en hund för många år sen som fontanellen inte växte ihop på, han var drygt ett år när jag fick avliva honom, sista dygnet hade han 17 stycken ep-anfall jag fick avliva honom morgonen efter fanns inget att göra, han led så fruktansvärt det är det värsta jag har gjort när jag besöker hans grav så gråter jag än idag,  jag hade ju inte haft honom så länge men han var mitt allt, men man får tänka på hur de mår. Ingen annan än du kan känna om det är rätt..

Alltså om han är pigg och glad, äter och dricker ordentligt så vill han ju leva, då är det taskigt att bestämma att han ska dö bara för att man själv inte står ut med att se hunden ha ont.
Jag kan jämföra med gamla människor. De har också krämpor och ont men kan vara pigga och glada i psyket och ändå må bra. Jag skulle inte "avliva" min mormor bara för att hon har svårt att gå och har ont ibland. Hon kan fortfarande ha det bra.

Nåja, det där är väldigt svårt att avgöra. Frågan är om det är du som har svårt att se honom lida, eller om hunden lider så pass mycket att han inte mår bra och vill sluta leva.

Har själv en schäfertik som har en c-höft som hon ibland har lite problem med. Jag vet hur skärrad man kan bli när de har ont och börja tänka på ett och annat. Hon hade mest problem med sin höft för 1½ år sen. Jag började med glukosamin och omega-3 och hon har blivit bra igen. Sen är jag noga med hennes vikt, hon får inte väga mer än normalt för att inte belasta lederna. Visserligen är hon inte så gammal som din hund, hon ska fylla 8 i år, men jag har bestämt mig för att inte avliva henne pga kroppsliga krämpor om hon själv inte visar tecken på att hon inte vill längre...

Men som sagt, det är bara ni som kan avgöra hur mycket han lider av det.

Det är ni som hundägare som får avgöra, ni känner hunden bäst.

I efterhand så väntade vi för länge med att ta bort vår lilla blandras mellan dvärgpudel och yorkshireterrier. Han fick hjärtsvikt när han var drygt tio år. Vi gick hos en kardiolog som tog ultraljud regelbundet och han fick behandling, Furix och Cardiovet.

En dag blev han snabbt sämre och jag tog en taxi till Bagarmossen Djursjukhus (det var på kvällen). Han dog, drunknade i vätskan från sina lungor i mitt knä, under resan. Det hände den 4/3 och den 17/3 skulle han ha blivit elva år.
Jag saknar honom ännu, fast det är drygt fyra år sedan nu.

De sista personerna som kommer se eller inse att han "går på övertid" är NI själva! Så var det för mig. Många vänner sa lite försiktigt till mig att min gamla tik var rätt skröplig. Ja, hon är gammal men hon glimtar till emellanåt, tyckte jag. Men man ska lägga på minnet att hundar är experter på att dölja sina svagheter och att de har ont. Så ser du att din hund har ont så är det i regel värre.. Det ska inte behöva hända något innan man låter de få somna. Min tik trillade ner för en trappa hennes sista dagar i livet. Det hände ett par gånger och det var nog just det som gjorde att jag fick upp ögonen och förstod att tiden var inne. Hon fixade helt enkelt inte av det. Förövrigt var hon som du beskriver din hund. Att ringa och boka tiden var grymt jobbigt. Oj, vad jag grät i telefonen när jag försökte få fram orden.

Känn efter, var ärlig. Ni märker när det är ohållbart! När ni är redo, alla.

Tack för era svar. Jag är precis lika kluven som ni sammantager är. Min man, som är ursprunglig ensam ägare till hunden, har precis beslutat att vi skall ta bort hunden. Han menar att det inte längre är en glad hund och att han  har ont. Senaste dagarna har han dessutom dragit på sig en del nya infektioner.

Jag tycker att du skrev klokt, Vargtass. För visst stämmer det att vår hund så gärna vill vara till lags och inte visa sina svagheter. Han går så gärna med på promenaden när jag låter enträgen, men lägger sig ner efter bara tio meter. Det är så sorgligt att se....

Jag tror att mannens beslut nu är delvis grundat på att hans farföräldrar i barndomen väntade alldeles för länge med att ta bort en hund och han kan fortfarande minnas hur den hunden led. Han vill inte utsätta sin hund för det. Men stämningen här hemma är inte på topp. Usch vad hemskt det känns. Häromkvällen bönade jag och bad mannen om att behålla hunden över sommaren, även om det egentligen är jag som träffar hunden mest och ser hur ont han har.