Monster mamma

ingen som kan hjälpa mej o min dotter...

Jadu, det vi mammor får stå ut med är en hel del.
Jag vet precis vad du går igenom, och jag förstår exakt hur du känner. Det ÄR jobbigt och oerhört sårande.

När min dotter får såna utbrott för något så oerhört löjligt som att hon inte får skjuts dit hon vill (det händer oftare än ofta kan jag säga) så skickar jag upp henne på sitt rum. Där kan hon sitta tills hon lugnat ner sig, jag gör klart för henne att jag inte vill se henne i närheten av mig förräns hon lugnat ner sig. När hon lugnat ner sig, tar vi diskussionen om skjutsen, jag hjälper till med komma på alternativ till hur hon ska ta sig dit hon ska osv....
Men det finns dagar då de där utbrotten orsakar att hon får sitta på rummet hela kvällen. So be it! Där får hon bli. Kan hon inte uppföra sig så blir det så......Det är hennes val att reagera på det sätt hon gör, och det är min skyldighet som förälder och vuxen att visa henne de konsekvenser som blir av hennes olika val.

Jag och min älsta, 14 år gammalt tonårsMONSTER, har en nära tight relation. Hon håller på att frigöra sig, det är okej, det känns jobbigt ibland. Men jag försöker att tänka på det när vi hamnar i explosiva utbrott om smådetaljer. Hon är en ung kvinna som vill ha stenkoll och makt över sig själv, sitt liv och allra helst mitt. När hon inte får som hon vill, blir hon frustrerad, och då kommer utbrotten. Ibland blir jag förbannad tillbaka. Oftast andas jag lungt, vägrar visa hur lessen jag blir, räknar till tio och skickar som sagt upp henne på sitt rum.

Det blev långt det här, sorry för det. Men jag hoppas att du inte skickar iväg din dotter. Ta striden, för hon kommer att få en helt annan respekt för dig i slutändan. Ge inte upp! Hon är din älskade lilla tjej, förklädd till ett ursinnigt tonårsmonster övertaget av 1 miljon olika hormoner...

*Styrkekram*

Tack INA69

UJ, inte är det lätt.

Tror det är svårt att ta strider när det är stridens hetta. Hoppas ni kan prata senare.

Är pendlar jag mellan att vara världens sämsta mamma till världens bästa.....inte lätt att hänga med i svängarna. Det gäller att stå fast och arbeta mycket med sin egen självkänsla när man har barn som ska in i tonåren.

När hon tycker jag är för hemsk, så säger jag att jag kan visa henne hur hemsk jag skulle kunna vara. Med glimten i ögat, naturligtvis. En tröst just nu är att många vänner med barn i samma ålder gärna tycker att sina föräldrar är hemska, så fort man säger nej eller säger till om något. Dock får man nog se till så det inte bara blir tjatande och klagande när barnen går in i tonårsdimman och blir disträa och inte har tålamod med något.

Paus från varandra kan vara bra ifall allt låst sig. En av fördelen med att vara separerad, fast man får se till att man inte smiter från att reda upp konflikter. Barn behöver hjälp med den biten med (och man kan själv lära sig något med).

Inte roligt med tonåringar. Vår dotter nu 21, har haft ett hett temprament då hon var i de yngre tonåren. Men jag har aldrig accepterat att hon kallat mig skälls ord. Även sonen nu 17 vet att man kan tycka saker då man är arg men man bör aldrig uttala sig så mot sina föräldrar.. Kalla mig gammeldags.. Men jag tycker att barnen ska ha respekt för sina föräldrar.. Tänker på en sak som D:r Phil sa i ett program: "Barnen ska förtjäna roliga ting". D:r Phil's son hade frågat om han fick göra en sak kommande helg, svaret han fick var att "pappa" inte visste om det va ok, för det berodde helt på om sonen skött sig under veckan.. Det har vi annamat, vill vår son göra något speciellt så får han det om han förkänat det.. Kan ju faktiskt lika vårt sätt att arbeta för att få lön..

Men hallå... hon är ju en tonåring ju. STÄNG ÖRONEN. Säger inte att det är okej, det hon säger. Men om du visar att hon knäcker dig med orden så har hon ju vunnit makt över dig. Är som med trotsiga småbarn; man får helt enkelt säga; "jag förstår att du hatar mig just nu, jag hör det, men gör det du. Men du gör som jag säger iaf." och så håller man sig kolugn, tills dess att ungen har rasat av sig. (Förslagsvis får den bli förvisad till sitt rum) Och SEDAN, när den lugnat ner sig(om det så tar ett par timmar) så sätter man sig ner på pratar, å säger till barnet att det inte är okej att säga sådana saker, men att det är okej att bli arg. Om du inte känner att du klarar av att sätta dom här gränserna, eller din dotter helt enkelt inte går att "disciplinera" så behöver du nog kontakta BUP eller någon annan instans som kanske kan ge dig stöd å hjälp och mer råd å tips.

vi går på bup. pga att hon skär sej. Jag smyger runt på tå för att hon int ska göra det men ibland måste jag säga från. Jo jag vet att hon är tonåring, och i vanliga fall har jag tålamodet. men igår klarade jag inget mer blev bara så ledsen. tycker iallafall att hennes pappa oxå kunde ta henne. har 2 barn till som är mindre.

Uj.. ja men då har hon ju verkligen allvarligare problem än vanliga tonårsproblem. Men det är ju du som är den vuxna, å ska vara tryggheten, när hela hennes inre stormar. Orden hon säger betyder inte ett skit.. ditt värde ligger inte i vad hon säger när hon är tokig av ilska. Det är kärleksfullt av dig att SÄTTA gränser, hon kan ju inte börja styra hela ditt liv genom sin destruktivitet å sitt utåtagerande beteende. Då blir hon ju en hustyrann, och knappast lyckligare för det. Du har rätt å säga nej, å hon ska inte behandla dig illa för det. Men ajg råder dig nog ändå att förvisa henne till sitt rum å bara stänga öronen när hon säger dumma saker, å sedan försöka prata med henne när hon lugnat ner sig mer.

Är det något särskilt som hänt i hennes liv som fått henne att börja må dåligt?

Har själv varit en destruktiv tonåring, som tog ut mkt av mitt hat på min morsa, å styrde mkt i vår familj genom deras skräck för att jag skulle skära mig igen.. Men de gångerna min morsa faktistk ställde på mig, satte gränser å stod kvar så hjälpte hon mig mkt. Även om jag hatade henne intensivt just då, å sa många dumma saker. Idag känner jag en sådan enorm tacksamhet till henne för att hon aldrig slutade bry sig, och inte lät mig styra hela hennes liv med min vrede, ångest å destruktivitet. Kan väl iofs önska att hon hade fått mer egen hjälp, kanske terapi å fått bättre verktyg att hantera mig med.

Har DU någon att prata med?

nej jag har ingen att prata med...min man bara...o han ja förstår väll inte riktigt. jag skicka henne till sitt rum men blev livrädd att hon skulle skära sej. så jag satte henne på en stol i köket och försökte få henne lugn...
Hon och jag var ensamma när jag fick barn nr 2 som är gravt missbildat, (någon kanske vet vem jag är nu men snälla detta är känsligt) det blev en stor omställning för oss....