Jag är sjukligt svartsjuk-snälla hjälp oss!

Ja, en svår situation förstår jag. För dig men i synnerhet för din sambo.
Nu är jag ganska säker på att reaktionerna kommer låta annorlunda därför att du som skriver är tjej.

Hade du varit man hade alla skrikit "lämna din tjej för hennes skull".

Jag tycker det är jätte-bra att du är medveten om ditt problem och att terapi och medicin är på gång! Det är bra att du har insikt i att du har en sjukdom! Super!

Jag antar att din kille också visste om din sjukdom när ni blev tillsammans och han har själv valt att leva med dig.

Tyvärr blir ditt problem även hans probem. Han tvingas ändra sin vardag och sitt beteende efter dina normer och värderingar pga din svartsjuka. Det är INTE bra.

Frågar du vilken relationsexpert som helst så säger de att det sämsta en människa kan göra i din killes sits (som lever med en sjukligt svartsjuk människa) är att börja ändra sitt beteende och anpassa sig efter den svartsjukes riktlinjer.

Det skickar signaler om att det kan ligga något i dina farhågor och det gör det ju inte.

Så mitt råd är att din kille INTE ska anpassa sig efter dig!!
Det är en normaliseringsprocess som innebär att hans mående alltid sätts i sista rummet och att det är din uppfattning som är lagen. Vilket är galet.

Han bör hädanefter INTE ändra sitt leverne utifrån din sjukliga svartsjuka!

Kanske ni båda skulle må bra av att flytta isär? Då kan han leva utan din insyn hela tiden och du kan jobba med dig själv!

Lycka till i framtiden!

Tack anonym (girl)

Jag är väl en motsägelsefull natur. Den sjuka delen av mig vill låsa in honom i ett rum utan kontakt med omvärlden, men mitt friska jag hör ju hur sjukt och ohälsosamt det låter och vill precis som du skriver INTE att han ska anpassa sig efter mitt beteende. Detta säger jag också till honom allt som oftast men när dessa "skov" av svartsjuka och extrem paranoia kommer är det svårt att kontrollera och stoppa mina impulser. Jag både tänker och handlar då väldigt irrationellt, så det är omöjligt att ens diskutera problemet. Sedan har jag mina ljusare stunder då vi faktiskt kan prata om det och försöka hitta en lösning. Men det är som sagt svårt att komma fram till något som känns bra för oss båda. Ibland säger jag: Äh gör som du vill, lyssna inte på mina sjuka tankar! MEN då mår min sambo dåligt för att han VET att jag innerst inne far illa av det och att det i slutändan kommer att sluta med bråk.

Han visste om mina problem innan vi blev ett par. Och ja, kanske är att flytta isär enda lösningen på detta. Tack igen för ditt svar!

Du låter väldigt insiktsfull och det är beundransvärt!
Jag hoppas innerligt att du och din sambo med hårt arbete lyckas nå en lösning på detta och kunna leva i harmoni tillsammans!!

Stort lycka till!!!

Ju mer du och din sambo anpassar erat liv efter ditt kontrollbehov destå större kommer problemet att bli. Behovet av kontroll kommer växa ju mer han anpassar sig. Detta är ditt problem och ej din sambos, försök att lära dig rida ut ångesten istället. Bestäm tex du inte på några som helst omstänigheter får prata om något som är svartsjukerelaterat att göra med din sambo. Du skall på egen hand lära dig att rida ut ångesten och känna hur den sjunker. För det gör den, det är så ångest funkar. Tror det är viktigt att du kommer igång med medicinering omgående, för annars befarar jag att er relation snart kommer ta slut.

lycka till och ge inte upp

eve82 och anonym (girl) Jag blir oerhört glad över att någon tagit sig tid att svara här överhuvudtaget. Tack för era ord, det får mig att se lite ljus i mörkret och känna hopp. Vi vill båda verkligen få detta att fungera och jag är väldigt öppen för stöd, hjälp och råd. Jag tror precis som ni att detta är mer mitt problem än min sambos men precis som han också säger så blir det ju till hans problem, vilket jag inte vill. Han förtjänar så mycket bättre och jag vill nog tro att jag också förtjäna bättre än att leva såhär. Känner mig som fången i mitt eget sjuka huvud men vill så gärna hitta en väg ut.

TS-
Vad kallas den störningen? Tror att det är samma fel på mig söker också dolda motiv till allt... min snubbe har det svårt...

Varit sån där. Och kommit ur det. Det handlar om att INTE agera ut på svartsjukan ALLS. Är som att träna bort en fobi. Din sambo ska inte behöva anspassa sig alls faktiskt, för det ger dig ingenting utom mer ångest. Varenda gång du låter svartsjukan styra dina handlingar å ord; så att du till exempel kontrollerar honom, eller ställer misstänsksamma frågor, eller säger någon svartsjuk kommentar så vinner svartsjukan makt över dig ännu mer. Är som en drog. PÅ allvar faktiskt. Händer nått knas i hjärnan. Kanske borde du eller din karl åka bort någonstans ett tag, så att ni hittar tillbaka till ER SJÄLVA, och du lyckas bryta din onda och destruktiva cirkel. NÄR du låter bli att agera ut på svartsjukan, eller din partner vägrar lyssna på, svara på din svartsjuka eller anpassa sig efter den så kommer din ångest att explodera i kroppen... men det är DITT problem, inte hans. och det enda du behöver göra är att hitta alternativa sätt att hantera din ångest på; som att ta ett varmt bad, gråta, skriva dagbok, sätta dig å göra en avslappningsövning.. i början så känns det osm om ångesten bara stiger å stiger, å lusten att agera ut på den för att försöka dämpa den(den dämpas ju lite först i början när man låter den styra ens handlingar, men sedan förvärras ångesten mer å mer pga av utåtagerandet) kommer att kännas nästan omöjligt att stå emot. (Som ett drogsug.)

Men så här fungerar ångest: den stiger, å stiger å sedan sjunker den stadigt närmaste timmarna efter. För kroppen KAN inte ha ångest för lång tid, den orkar inte det. Man blir inte tokig, går inte sönder eller dör, fast ångesten kan få en att känna som om man gör det snart..

Alltså, ajg vet itne om du är lika långt ner på skalan i svartsjuka som var.. men jag förstörde min relation fullständigt. Och den gick aldrig att reparera.

När jag går in i relationer idag så vägrar jag helt enkelt att agera på svartsjukan EN ENDASTE gång, för då vet jag att karusellen sätter igång igen. men jag går åxå i terapi, för att bygga upp min självkänsla å läka dom känslomässiga sår som min sjuka barndom skapade i mig; för det är pga av dom som jag har så svårt å känna tillit till människor å hantera förluster å svek. Idag vet jag å accepterar mer å mer att livet inte går att kontrollera. Saker händer, människor är inte ofelbara och sviker ibland. Men jag kan hantera den smärtan idag.. vet bara att om jag agerar på svartsjukan å kontrollbehovet så ÖKAR risken för att min partner ska vilja vara otrogen.. jag kan hur som helst inte hindra honom från att svika mig om han skulle vilja göra det. Kan ju inte vara där han är 24 timmar om dygnet.

Lycka till. Och ta nu makten över dina handlingar, dina känslor och ditt liv. Det är bara DU som kan göra dig själv lycklig.

Anonym (jag också?) Jag är fortfarande under utredning men min psykiater misstänker paranoid personlighetsstörning (sök på google och du hittar info) eller detta: en.wikipedia.org/wiki/Delusional_jealousy

Dessa två störningar går hand i hand med varandra men vi får se vad resultatet på testerna visar i slutet av sommaren.

Anonym (same) Tack för ditt långa svar! Du skriver en hel del intressanta saker och jag håller med dig. Du låter så insiktsfull och stark, önskar jag själv kunde tänka och agera så som du. Jag VET ju att du har rätt men det är svårt att inte låta sig översvämmas av alla dessa känslor och impulser, hur fel jag än känner att det är. Och ibland känns det inte ens fel, utan som det enda rätta men efteråt ångrar jag mig. Då sitter jag där med dubbel ångest.

Jag har lärt mig till en viss del hur jag ska jag kontrollera mig men det är mycket kvar att lära. Det är svårt att hitta något att distrahera mig med, något som får mig på andra tankar. En tanke poppar upp sedan är spiralen igång och den är hemskt svår att bryta. Jag blev nog rejält skadad i min barndom sedan har destruktiva förhållanden bara spätt på detta. Min barndom var ganska kärlekslös och miljön var oförutsägbar. Jag vet att jag redan som liten började läsa av mina föräldrars kroppsspråk för att kunna vara ett steg före, innan pappa fick ett utbrott, eller för att kolla av vilket humör mamma var på så att jag kunde anpassa mig efter det. Det var väl så jag tog kontrollen över en kontrollös situation. Jag lärde mig nog tidigt att man inte kan lita på någon. Löften var bara tomma ord, vardagen var kaotisk och ingen dag var den andre lik. Ibland kände jag mig omtyckt, nästa dag hatad. Det berodde helt enkelt på mina föräldrars humör eller hur mycket jag presterat. Jag var inte omtyckt för min egen skull och har idag väldigt svårt för att förstå att någon kan tycka om mig överhuvudtaget. Särskilt om jag inte presterat eller gjort något speciellt.

Jag är ofta rädd för att bli lurad, förd bakom ljuset och utnyttjad. Jag vill vara ett steg före alla andra hela tiden så att jag kan värja mig mot eventuella hot och svek. Så om jag kan kontrollera min sambo tror mitt sjuka jag att jag kan hindra honom från att vara otrogen. Men mitt friska jag vet ju att det inte spelar någon roll. Vill han vara otrogen så kommer han att vara det, oavsett vad. Men mitt sjuka jag VÄGRAR ge med sig, det pågår en ständig kamp inom mig. Du känner säker igen det. Jag är i alla fall glad att jag är under utredning nu, att jag ska få medicin och terapi. Förhoppningsvis kommer det att hjälpa mig än mer.

Men om någon annan här känner igen sig eller har någon erfarenhet från området, skriv några rader. Jag behöver råd och de tas gärna emot, bra som dåliga. Ge mig era tankar.