Måste man alltid ge förlåtelse?

Nej självklart inte. Förlåta någon ska man endast göra om man känner att man kan förlåta det någon har gjort. Vilket inte verkar vara fallet för dig. men att svara henne tycker jag personligen att du ska göra. Hon har ju räckt ut en hand så visst prata med henne och ge henne en chans att förklara sitt beteende. Du kanske vill förlåta henne om några år när/om ni hittar tillbaka till varandra.

Det är ditt eget beslut.

För mig själv har jag märkt att det hänger på mig själv. Om jag har "arbetat" mig igenom händelser och mina egna känslor.

att förlåta och glömma är två vitt skilda saker tycker jag. men framför allt tycker jag att förlåtelsen ska komma från hjärtat, känner man inte att man kan med det så kan man inte...
jag hade nog, baserat på det korta du skrivit ovan, träffat henne och pratat om det. för att se vad hon säger och hur hon förklarar sig. en människa kan ju faktiskt ändra sig och även om taggen blir kvar i ditt hjärta för alltid så kanske ni kan komma att ha NÅGON typ av relation framöver. kanske kan hon sent omsider bli en bra mormor åtminstone?

Klart att det är mitt beslut men problemet är att hon är mycket gammal och vi bor mycket långt från varandra och dels att jag för min del har bearbetat vår ickerelation och gjort ett avslut.

Just nu känner jag (och har känt de senaste åren) att hon är som död för mig, hur hemskt det än låter så har jag kommit dithän. Bryr mig inte om henne överhuvudtaget. Kanske ett sätt att bearbeta, jag menar en människa som betytt så mycket för en och som man älskat.

Vet ju inte hur mina barn kommer att ta det, de känner sig så fruktansvärt svikna, frågade ofta tidigare varför bara två av dem dög, hur hon har kunnat säga att hon inte vill träffa dem när hon inte känner dem eller vet hur de är!

Jag tror att man bör förlåta för sin egen skull. Men att man förlåter betyder inte att allt är bra. Hon svek. Du har inga skyldigheter. Agera så som det känns bäst för dig.

Att förlåta gör dej fri!
Hon får bära vad hon gjort / gör.
Men du frigör dej från henne!

Om du kan förlåta henne för att hon gjort fel mår du bättre. Du behöver ju inte förlåta henne för det hon gjort eller inte gjort. bara för att hon som så många andra uppfört sig illa.

Du behöver inte förlåta henne, och om du känner att du inte vill göra det så ska du inte göra det. Det kommer inte få dig att må bättre, om hon är som död för dig så har du ju lämnat det bakom dig. Min pappa hade jag inga som helst känslor för. Det som jag sörjde i det hela var inte förlusten av honom utan förlusten /saknaden efter en pappa som jag hade velat ha.

Jag skulle inte ha gett henne förlåtelse bara för att hon skall finna frid. Det är inte din uppgift. Den friden får hon finna själv.

Om någon har betett sig riktigt illa mot en tror jag man mår sämre av att förlåta.

Tryckte iväg för fort...

Samtidigt vill man inte vända ryggen åt någon som har tänkt om och ändrat sig. Jag tänker att du kan skriva/säga något i stil med att du uppskattar brevet hon skickade och att det kändes bra att höra det (om det nu gör det). Då ger du henne något tillbaka utan att göra det som känns fel, dvs automatsvara "jag förlåter dig".

Jag tror det handlar om förståelse också. Att man förstår varför den personen handlat och gjort.

Men då behöver man nog "lämna" sina egna sårade känslor och inte bara tycka synd om en själv.

När man förstår den personens historia och rädslor så förstår man varför den handlat som den gjort.

Det finns ett ordspråk. Den som dömmer andra dömmer sig själv.

Efter mycket noga övervägande gav jag henne förlåtelse. Jag skrev ett brev tillhenne där jag gav förlåtelse men samtidigt beskrev hur utstött och mobbad jag känt mig.

Vet fortfarande inte om jag gjorde rätt...just nu känner jag mig mer ledsen än nånsin, trodde jag hade bearbetat allt och kommit igenom det men tydligen var det inte så.

Tror inte att vi nå'nsin mer kommer att ha en mor-dotter-relation men kande samtidigt att man inte ska säga nej när en människa vänder sig till en.

Allt känns tyngre nu, funderar mycket på vad mina syskon ska tycka om vad jag skrev, de vill nog bara att det ska dras ett sträck och börja om men jag kände att det klarade jag inte.

Man kan ju inte ändra på andra människor bara på sig själv men varför är vissa saker så svåra att hantera.

Som Heisan skrev om sina känslor för sin far så tror jag det är i mitt fall.

Jag saknar den mor jag aldrig haft!