Barnvänlig kanin?

köp inte kanin till barn om det inte gäller större barn i skolåldern

Håller med, kaniner passar bättre till större barn, då gärna nån lite tyngre o lugnare variant. kanske vädur..
marsvin kan fungera bättre för mindre barn.

om man har barnet under uppsikt hela tiden med marsvin i så fall. Barn tar lätt djuren som leksaker. Det har hänt att marsvin blitt ihjälkramade av barn. vi har en katt och tycker det är ganska bra för den säger ifrån när det blir förmycket. kaniner tex blir lätt dragna i öronen av barn,vilket är deras känsligaste kroppsdelar. kaniner blir med lätt stressade, särskilt dvärgkaniner och få kan de nästan bli farliga

Köp inte kanin till små barn om du/pappan inte har tid och intresse för det själva.

Kaniner är ofta lättstressade som ludenben skrev och blir de det kan de get ett rejält bett eller rivas ordentligt, sedan finns det såklart mer eller mindre trevliga kaniner.

men överlag skall man man som sagt inte köpa djur åt små barn om man inte är beredd att dra lasset själv dra lasset med både pysseltid och skötsel.

Alltför många kaniner lämnas bort eller sitter ensamna i sin bur då barnen tröttnat och föräldrarna inte har tid åt den.

sant att man måste ha intresset själv annars är det ingen bra ide. Det är ansvar och som förälder måste man ha kunskap om dessa djuren. Katten vi har är ju familjens men grabben sköter den inte utan det gör vi. Mina föräldar köpte kanin till mig när ja var 5 år. den fick vi avliva för att jag drog den i öronen, skrämde den osv så den blev alldeles lynnig.

Ludenben: Känner igen det där, fick en dvärgkanin när jag var 5 år, och tryckte glatt ner henne i en necessär, det slutade inte så bra,fasen vad de kan bitas de små (med all rätt i detta fall dock)

zaria: hu barn kan va så hemska mot de stackarna när de egentligen inte menar nåt illa. själv har jag knött ner djur i cykelkorgen och då gick jag nog i lågstadiet. dockläder har de fått på sig med de små liven.

När barnen är stora nog att ta hand om kaninerna själva och förstår vad ansvaret innebär (att ta hand om ett djur är ett mycket stort ansvar), så kan du köpa en kanin till dem.

Dvärgvädurskaniner är ofta den "mysigaste" varienten som gärna kelar osv. Dock måste man lära barnen att inte bli FÖR _PÅ_ kaninen, då kan den känna ibehag eller känna sig hotat och förvsrarar sig då genom att bitas.

Ni som föräldrar kommer bli dem som har det huvudsakliga ansvaret för kaninerna. Ni som föräldrar måste vara infrstådda med att kaniner inte allt för sällan blir 10 år gamla och troligtvis kommer ni att få tra det tyngsta lasset.

Innan ni funderar vidare på vilken kaninras ni vill ha så bör ni alla i familjen läsa ALLT om kaniner, de är inte bara gosedjur, utan ganska krävande djur.

Sedan en liten parantes. Kaniner bor ofta gärna två och två, så har ni två barn kan de ju få var sin. Två honor är då att föredra. Då har även kaninerna sällskap av varandra då ni inte pysslar med dem. Annars brukar hankaniner vara de keligare typerna, så vill ni absolut bara ha EN kanin så skulle jag råda er att köpa en hane. Men det är klart att honor också kan vara väldigt keliga.

Ställ gärna frågor här!

/fd kaninuppfödare

gäller väl oavsett djurslag att det är föräldrarnas ansvar att se till att djuren behandlas väl och inte blir leksaker.
barn o djur skall ALLTID hållas under uppsikt o som vuxen får man vara beredd att ta ansvaret för djurets skötsel.

systersonen fick en lejonhövdad kanin (tror jag det hette) när han fyllde 3 år. Den är hans bästa kompis, bor i hans rum och han är väl förstådd med att man inte är taskig mot djur utan behandlar dem med respekt. Har inte varit några problem alls med att hakanin till en så liten grabb

Tack för upplysningarna. Är själv intresserad av en kanin, men väntar tills pojken är större om det är som Ni säger.

Jag tycker inte alls att det är några problem att ha kanin med småbarn. Vi är alltid med när vi tar upp honom, det är änsålänge bara jag och min sambo so får hålla i honom, barnen får klappa när vi har honom. Han springer runt hät hemma och barnen låter honom va, för vi har ratat om det och vi lämnar honom aldrig själv med barnen. Jag tycker inte att du ska utesluta att köpa kanin, hör först med fler som har en positiv inställning till det. Kaninen är vår inte barnens.

Vi har kanin och barn och självklart har inte våra pojkar något som helst ansvar över kaninen, det har jag. Men annars så tycker jag att kanin är ett trevligt djur att ha tillsammans med barn, vi har en vädur den är lugn och fin och äldsta sonen älskar att ge den maskrosblad och klappa på den. Dock så är han väl medveten om att han ALDRIG får bära eller hålla fast varken katten, hunden, kaninen eller lillebror.

Mumin: Kul att det gått så bra! Tyvärr är det mycket mer undantag än regel att sådant fungerar. Föräldrarna får bedömma hur de tror att deras barn kommer agera mot djuren, alltså hur mogna i tänkeriet barnen är. Dock är det förstås föräldrarnas som får sköta kaninen ändå.

Tänkte bara flika in att kaniner inte alls behöver trivas två och två och då gäller det att ha en reservplan = plats för två burar. Även om kaninerna är syskon så kan de bli rejält osams när de blir könsmogna. Finns massa andra negativa aspekter med två kaniner också. (och vinster förståss också, men det får man ju väga emot)

Tingelina: javisst kan det vara så att två kaniner absolut inte går ihop! Dock är det vanligare att de gör det och dessutom trivs mycket bra i varandras sällskap.

Rada gärna upp alla "massa negativa aspekter på att ha två kaniner", jag kan nämligen inte komma på många.

Jag hade kanin när jag var liten och mina bröder ännu mindre. Jag hade en hankanin som på vintrarna bodde i köket. Hur tillgiven som helst. Självklart hjälpte mina föräldrar mig att ta hand om den och vi (jag och mina syskon) fick snabbt lära oss hur man gör med djur. Nu hade vi iof fler djur än bara kaniner.

En litet rolig sak dock som hände. Vi fick en hona som satt i egen bur och hanen i sin. Helt plötsligt började honan få ungar på ungar på ungar. Och vi förstod inte hur eftersom de aldrig var tillsammans. De var ju alltid i varsin bur.
Svaret fick vi en dag (efter sådär 50 kaninungar) då min mellersta lillebror ropade på hjälp innifrån honans trekantiga bur. Luckan hade åkt igen efter han krupit in där för att hämta hanen. Det var nämligen så att han tyckte så synd om kaninerna att dom var ensamma så han hade i smyg när vi inte såg låtit dom varit tillsammans en liten stund *S* han förstod ju inte varför dom var åtskillda :)

- Har man två kaniner blir det mycket svårare att få dem rumsrena då de markerar revir mot varann = dubbelt så mycket som hamnar utanför lådan.
- Det blir lätt så att om man har två kaniner är de varandras bästa vänner och människan är en konstig typ som kommer med mat, det är lättare att få dem tillgivna om det är bara en kanin. (förutsatt att man har tid med dem förståss).
- Man ska inte börja med två kaniner, bättre att ha en först och lära sig läsa sin kanin och veta dess behov. Kan vara svårt att förstå vad kaninen vill säga och det blir ännu svårare om det är en annan kanin med i bilden. Sen måste du dessutom kunna avgöra om någon av dem blir "mobbad" eller inte får tillräckligt med mat osv.

Men visst, jag föredrar ju kaniner som har sällskap av varann än någon bortglömd stackare i ett hörn, men så ska väl inte några kaniner behöva leva? Inte heller de som har sällskap av varann menar jag.

Tingelina: Håller med dig på de två sista punkterna. Men genom att först köpa en kanin och sedan efter 8 mån/1 år köpa en burkompis åt den första är en bra lösning på det hela.

Jag skaffade först en hankanin som kastrerades och 2 månader innan han blev 1 år flyttade en liten tjej hem till oss. De är båda väldigt tillgivna oss och har stor glädje av varandra.