Vi har kört slut på Lillen
Jag, som högste öfverhuvud för vår sons utveckling, har gått över gränsen för vad vår lille klarar av. Tror jag.
Han har visserligen njutit av att vara på Skansen, levt rövare hos sina kusiner och upptäckt Mälaren från en roddbåt (nja, mer sovit i en...) men man märker på honom när han plötsligt blir så där lite mer "Mammig" och "Pappig", plötsligt lite mer trygghetssökande, då behöver han tid att reflektera.
Det är bara det att han vid just sådana stunder blir totalt uttråkad av att bara "sitta hemma", mer än vanligt. Så det är inte lätt att få honom att reflektera.
Min känsla är att reaktionen kommer dagen efter en actionfylld dag. Det är nästan som att man bör planera in sitt liv i varannan dags turer, blanda varannan dag som en tråk-dag och varannan som en action/upptäckardag.
Har ni liknande erfarenheter? Vår son är 1,5 år, troligtvis är detta fenomen åldersrelaterat.