Jobbig väntan...

Har BF på torsdag den 21/6 och med en jobbig första förlossning för två år sedan (snabb utan smärtlindring och dåligt bemötande från BM) ser jag icke framemot denna som komma skall... Jag och min man har tillsammans gått på samtal i Aurora/Mathilda grupp och planen är lagd för hur det ska försöka bli bättre denna gång. Jag antar jag är så förberedd som jag kan bli. Jag har försökt att ladda och motivera mig (vilket går hyfsat bra dagtid men nu mot kvällen och när jag vaknar till om natten går det så väldigt mycket sämre)och då kommer det verkligen över mig att jag inte vill göra detta. Och så är där en väldigt liten del av mig som ändå vill... jag vill att förlossningen ska vara över och att jag kan säga att "ja, det blev faktiskt långt mer positivt denna gång" och så kan jag känna mig stolt över att ha klarat av det. Och när det är över så vet jag iallafall hur det blev och det i jämförelse med ovissheten... Men det finns ju inga genvägar och det är ingen annans kropp än min som måste gå igenom detta igen. Och att nu bara gå och vänta... Mitt första barn kom två dagar efter utsatt tid och av någon anledning känns det samma denna gång vilket ju ger mig en hint om när detta barn vill komma ut - men det är självfallet inget att lita på.
Har haft bra och smidiga graviditeter (alltid bra värden, ingen foglossning, ingen stor viktuppgång etc) och vid ett av de senaste kontrollerna hos BM så sa hon att "din kropp verkar vara gjord för att vara gravid". Så jäkla synd då att jag inte har psyke för det!