Kompis med borderline!!! Svårt!!!!

*puffar*
Ingen??????

36 klick men ingen som vet????

Kanske borderline är väldigt ovanligt?
Vore så skönt att få tala med någon som varit/är i samma sits.

På ett sätt så känner jag bara för att be den här tjejen att fara och flyga!
Börja ta ansvar för sitt liv och bete sig som den vuxna människa hon faktiskt är på pappret.

Å andra sidan så har jag förstått att hon lider av en sjukdom och det är därför hon uppför sig märkligt ibland.

Känner mig splittrad. Jag menar, oavsett skäl så ÄR det svinjobbigt och inte ett dugg givande att umgås med henne längre.

Vad gör man? Stannar som kompis av ren sympati eller "räddar sitt eget skinn"?

Känner mig totalt psykiskt nedkörd efter en dag med henne...
O JAG kan inte kosta på mig att må psykiskt dåligt pga henne.
Jag har egen familj att tänka på.

Jag har kompisar med borderline och jag har själv borderline. Det första du ska göra är att släppa skulden från dig själv. Det är hon som är sjuk, inte du. När hon gör dumma saker är det hon som gör fel, det är inte sjukdomen. Det finns en relativt bra bok om att vara anhörig till någon med borderline som finns att låna på biblioteket. Där fokuserar man just på det egna ansvaret. En borderlineperson är normalt sätt inte slav under röster eller vanföreställningar och som anhörig är det jätteviktigt att a l d r i g låta borderlinepersonen försöka föra över ansvaret på någon eller någonting annat än sig själv. Det är jobbigt att ha borderline, men man kan hantera det på många sätt och framförallt är det ens eget ansvar att inte skada andra.

En borderlineperson är oerhört känslig för separationer, men en "vanlig" person har också rätt att säga "Hey, jag orkar faktiskt inte mer nu". Lyft ansvaret från dina egna axlar och led det tillbaka till dess ägare!

Lycka till!

Hej! Tusen tack för ditt kloka inlägg!
Har DU borderline???
Trodde att många med borderline var som min vän, dvs inte kunde ha sån självinsikt och perspektiv på saker och ting.
Hon säger nämligen så fort hon ställt till något, tex bråkat med någon, eller bränt alla pengar på festande, eller skurit sig själv att det kan hon inte hjälpa för att hon har borderline.

Jag anser också att det är HON som väljer att göra galna saker INTE sjukdomen. Men det tycker alltås inte hon.
Hon har inte på långa vägar lika stor insikt som du!
Jag hade nästan gått på att hon var last under sina impulsiva och galna handlingar. Att hon verkligen inte kunde bättre.

HUR kan jag få henne att komma till insikt?

Är det så att hon KAN lära sig att hantera detta utan att skada andra blir det annat ljud i skällan framöver från min sida vill jag lova. Nu känner man sig ännu mer lurad!
Hon är ruskigt manipulativ kan jag lova.

Jag vet att hon är superkänslig för separationer och egentligen vill jag fortsätta vara vän med henne.
Jag vill ha tillbaka den där glada tjejen som var min riktiga vän som jag haft så kul med. Men det var länge sedan jag ens såg skymten av den sidan hos henne.

Det känns som hon har "flyttat över" all ångest och alla dumheter till mina axlar. Jag orkar inte bära det.

Det är ingen lätt situation.
Återigen, tusen tack för ditt svar och du låte SÅ insiktsfull och klok så det är inte sant!!!!
Kram!

Jag har varit diagnostiserad med borderline i tre år (jag har en personlighetsstörning som heter fobisk personlighetsstörning också), men kämpar på för att bli helt frisk. Jag satt länge fast i tron om att det inte fanns någonting att göra åt saken, men insåg sedan att ingen kommer att tacka mig i slutet av livet för att jag mådde dåligt i sjuttio år.

Hon verkar tyvärr inte ha kommit särskilt långt med att bearbeta sin sjukdom, utan verkat tvärtom ha varit illa betjänt av en diagnos. Det är dessvärre en klassiker; "Tjoho, det finns ett namn på mina problem och nu är det Borderline som gör fel, inte jag".

Det värsta är att man som vän lätt manas till att tassa på tå runt den "sjuka" och befäster ett beteende som tvärtemot borde ifrågasättas och väcka ilska. För ett beteende rättfärdigas inte av diagnosen!
Genom den insikten får man börja kämpa tror jag. Visa att du förstår att hon har en personlighetsstörning, att du faktiskt läst om den, försökt förstå och att du VILL vara vän med henne. Det är ett långvarigt beteendemönster som tar en helvetisk lång tid att bryta, som kräver många människors liv, som anses vara en utav de dystraste diagnoserna inom psykiatrin. Men - hon HAR borderline, hon ÄR inte borderline.

Kanske får du ställa ett ultimatum. Förklara att du kan acceptera att sjukdomen påverkar henne och hennes beteende, men inte att ansvaret hamnar någon annanstans än hos henne.

Hon är nog en mer typisk borderlinepatient än vad jag är i det hänseendet att jag har skaffat mig relativt bra självinsikt, men hennes beteende kan enbart förklaras genom diagnosen, inte ursäktas.

Kommer du till en punkt där du verkligen inte orkar mer; släpp taget. Det är nog det allra svåraste beslutet att ta, men du har orkat mer än många andra redan nu!

Hej Ts sâg din trâd tidigare idag men hann inte svara, min syster är som du beskriver innan fast hon vägrar söka hjälp.
Idag är det snart 3 ,5 mânad sen jag slängde pâ luren i örat pâ henne för jag O R K A R inte höra mera !!!
Anyway...vet vad du gâr igenom
Om du vill prata mera fâr du inboxa ,för detta har jag inte lust att diskutera pâ nätet.

Jag har en väninna som är psykiskt sjuk. Det verkar inte vara borderline och hon pratar inte gärna om sin sjukdom, leker "friskare än hon är".

Jag gillar verkligen henne och känner att vi har en "vänskap", dvs jag får också ut någonting av detta och känner mig inte bara som en "hjälpare". Dock kommer det jobbiga perioder.

Just nu ringer hon OFTA. Många gånger per dag och hon verkar tro att jag är allvetande. Hon kan ringa för att be om numret till försäkringskassan, Interflora, för att fråga vilken storlek på sandaler hon borde köpa, vilka gardiner borde hon ha osv osv. Hon jämför sig KONSTANT med mig och jag är långt ifrån perfekt. Jag vågar ofta inte berätta sanningen om tex min vikt eller mina barns vikt, för då får hon ågren om det inte stämmer med hennes.

Hon har koll på mina barns längd och vikt i alla åldrar (snappat upp under vår vänskap, jag misstänker att hon skriver upp allt) och jämför konstant med sina barn. Ringer mig före och efter besöken på bvc.

Just nu har hon börjat på en kurs, på distans. Inget ämne som jag vet nåt om, ändå vill hon ha mina åsikter om ALLT.

Nån som känner igen detta?

Du har fått en del bra tips. Gränser är också mitt hetaste tips. Både för din egen del, du måste faktiskt inte alltid orka eller finnas till hands bara för att du vill vara en god vän, och för hennes. Säg ifån när det behövs. Hon kommer försöka manipulera, men som någon skrev -ansvaret ligger hos henne.

Hejsan!

Jag har också Borderline, och det du beskriver, att hon alltid kör med; "Jamen jag har Borderline", det är bara en ursäkt för att slippa erkänna när man gjort eller sagt något som man innerst inne vet är fel. En anledning till det är att, fast man vet att man själv är den skyldiga, så kan man ändå känna sig som ett offer.

När hon säger till dig; "Jamen jag har Borderline", då tycker jag att du ska svara; "Ja, och om du nånsin vill bli fri från det så får du börja tänka efter! Man kan inte bete sig hur som helst och skylla på att man har Borderline. Man har ett ansvar som Borderline-person att ta tag i sitt problem och skaffa sig mer insikt om sig själv och sitt problem, annars har man till slut inga kompisar kvar, för en kompis kan inte ha överseende och stå ut med hur mycket som helst!"

Men sedan ska du också veta att den här tjejen har väldigt stora problem med att förstå sig själv. Det finns massor av saker hon gör, och saker hon säger som hon inte fattar varför hon gjorde så. Samtidigt som hon vet att hon är väldigt jobbig att ha med att göra, så förväntar hon sig att nära och kära alltid ska finnas till hands för henne, när helst hon behöver det, dygnet runt.

Så innan du planerar att "dumpa" henne, så tycker jag att du ska lägga alla korten på bordet och berätta hur du verkligen känner, så att du ger henne en chans att fundera på hur hon egentligen beter sig, för det är det man behöver höra som Borderline-person, det är så man lär sig mer om sig själv. Då ger du henne en chans att bättra sig och även komma ett steg längre fram i sin "sjukdom".

Anonym (willow) skrev 2007-06-18 14:55:44 följande:

Det är nog extremt svårt för att inte säga omöjligt för dig som vän och få henne och fatta. Förmodligen måste hon själv sjunka så djupt att hon förstår att något inte är som det skall och att hon mår så pissigt av sitt problem för att hon skall vakna till liv och verkligen inse att hon måste göra något.

Att prata en borderline person tillrätta går inte.

Så fort hon gör något dumt så gå därifrån, be henne dra åt skogen och gör det det också. Det blir bara värre om hon kan bet sig illa mot dig, att du ger med dig.

Har du någon hållhake på henne så använd den. De allra flesta borderline personer kan skärpa sig om de vill. Men när de känner sig trygga med någon så visar de sina mer negativa sidor.

Jag tror du upplever det som du har två kompisar istället för en fast i samma kropp. Den ena är förmodligen ok medan den andre är förjävlig, när hon är förjävlig så kommer hon liksom inte ihåg hur hon varit som bra. när hon är bra så kan de ibland veta vad de gjort som elaka men det kan klicka en del i minnet där med.

Möjligen kan du försöka låna en kamera och spela in henne, kanske på annat sätt göra så hon kan se sig själv när hon är det "andra" jag. Det kan möjligen ge lite insikt hos henne

hej ts, jag har också en vän som har borderline.
vi har varit vänner till och från i flera år. men vår osämja har varit innan hon fått diagnosen, nu har vi varit vänner i två år och visst har det haft sina duster, hon har valt bort mig framför andra då jag varit "för hård" och för "oförstående", men jag har självkjlart kännt att nej nu är det nog, att jag ger upp nu. har till och med befarat att jag redan förlorat henne. och efter två rejäla självmordsförsök den här våren så är hon nu på bättringsväg.

och jag lovar, det är inte lätt. ibland är det mer skadligt för en själv att behålla en vänskap med någon som har bordeline, om man inte passar sig. människan kan så som du beskriver förr ha haft en underbar sida. och visst vill man ha tillbaka den, men se upp är det värt allt? du skriver också att du har familj att tänka på. så ransaka dig själv. själv klart ska du inte bara "kasta" bort henne. men det är tufft. jag har aldrig haft tanken på att ge upp. jag har funnits där i vått och torrt för min tjej. och kommer alltid göra det. både på gott och ont. jag har nog inte alltid varit till hjälp för hennes personlighets störning, men det har hållt henne i livet iaf. och det betyder mkt för mig. en sak är också att en blp kan ha svårt att ta allt du säger, och svårt att förstå ditt sätt att tänka. om till exempel världen. men försök ge henne chansen att förstå att det inte bara är ont, bra saker händer. och att dåliga saker händer hör till livet. trist men sant.
och tyvärr som du beskriver så är blp manupuliva rätt ofta. de kan sin sak, men alla som skrivit här har också rätt i att man inte är sin sjukdom, man har den. just därför är det så att de inte gärna ställer diagnosen hej villt och inte till för unga personer, med risk för att det förvärrar saken.
jag ser inte sjukdomen som en ursäkt till något, men för mig efter hon fick diagnosen så förstår jag henne bättre och känner att jag utifrån det kan hjälpa henne mer på "hennes vis". svårt att förklara.
hoppas du fann någon nytta i mitt rabbel. du får gärna fortsätta prata med mig, jag vet att det är extremt tufft.
det här är en av mina bästa vänner, min ängel. så jag har henne närmast hjärtat. ståm på dig!

Har också en vän med borderline och kanske har jag även haft det själv, men tagit mig ur det. Till skillnad från henne vågade jag mig inte på att få en diagnos, jag försökte bara bli stark i mig själv istället och lyckades när jag träffade min sambo.

Anyway... den här väninnan har jag aldrig träffat. Vi fick kontakt via ett forum och har haft kontakt via mail och telefon. Eftersom jag själv var så nere i skiten då, så framstod hon som stabil. Hon är iaf en sån som skyller allt på sjukdomen och andra. Jag orkar knappt prata med henne längre... Ända sen jag började må bra, har hon blivit sämre. Många gånger verkar hon nästan hata mig för att jag mår bra, mest av rädsla för att jag kommer lämna henne. När jag berättade att jag väntar barn, vart hon först glad, men sen kom avundsjukan. Hennes stora dröm är att bli mamma.

Hon har ofta problem med pengar och lånar av vänner och familj om hon kan. Får hon inte låna så kan hon skriva bloggar om hur hemska, egoistiska och osympatiska dom här människorna är. Dom har ju allt och hon inget, säger hon. Förra månaden lånade jag ut pengar till henne. Den här månaden vill hon låna igen, men jag har inte råd. Nu är det jag som är hemsk.

Hon har en sambo sen snart 2 år. Ofta har hon messat mig sekunderna innan hon slocknar när att hon har överdoserat, jag blir orolig och ringer och får prata med hennes sambo. Han mår inte heller bra och äter mediciner för sin sjukdom, samtidigt som han gör allt för denna tjej. Hon kör på rätt hårt med honom. Hon blir arg om han gömmer rakbladen och tabletterna, hon blir arg om han inte försöker stoppa henne när hon väl hittat dom och hon blir arg när han inte längre bryr sig om att blodet rinner från hennes armar. Nu sist hon hon överdoserade var det jag som fick ringa ambulans, han var i någon slags chock och det var inte lätt att få tag på en ambulans åt henne när man själv bor på andra sidan sverige...

Hoppsan, det här vart långt! Känsligt ämne och det är skönt att få det ur sig...

fy fan va jobbigt, jag förstår att det inte kan vara lätt. när du inte har henne nära så heller. men ändå bryr dig

det du beskriver att när du blev bättre blev hon sämre känner jag igen lite. och lika så att visa glädje över att bli gravid och så men ändå visa svartsjuka och så. visserligen så är jag glad att min vän inte tagit ut så mkt på mig så.

stå på dig, men tänk på dig själv också!

Hon hade en annan kompis som fick barn nyligen och hon har varit allt utom glad för det, säger att hon är en slampa som inte förtjänar barnet. Jag och min sambo träffades för inte så länge sen och jag vart med barn nästan direkt, så vad tänker hon om mig..?

Igår fick jag höra att hon är rädd för att hennes sambo ska lämna henne. Han har "försökt" förut, men han vågade aldrig. Han är naturligvis rädd för att hon ska ta livet av sig om han lämnar henne. Nu har han tydligen börjat smussla med sina pengar för henne, troligtvis sparar han ihop till en biljett till sin hemstad.

Jag känner mig verkligen hemsk som inte orkar med henne, för jag bryr mig verkligen. Men jag orkar inte med att hon ger mig dåligt samvete för att jag inte ringer dagligen och lyssnar på hennes problem, inte lånar henne pengar för att jag inte har råd och för att jag är lycklig med min sambo och gravida mage.

Min mamma har borderline, det är skit jobbigt att leva med. Hon skyller inget på sjukdommen, utan skyller alla fel hon gör på andra i hennes närhet, typ mig och hennes man och sin mamma... jag hade gärna haft någon att prata med som har samma problem. Borde väl finnas grupper? som anhöriga eller närastående till borderlines? Det fins det ju till andra psykiska sjukdommar. I perioder när jag inte orkar mer har vi inte kontakt på flera månader, fast hon terroriserar mig ändå under dom perioderna med mail osv, men jag bryr mig inte om att svara.

Är den här tråden helt död..?

Fick precis ett sms från min kära "väninna", ett litet "hej då"...

Jag orkar verkligen inte! Känner mig helt tom, orkar inte kämpa med henne längre...

Anonym (123...) skrev 2007-07-12 20:42:26 följande:

Bra! skriv det till henne, att du inte orkar med henne längre. Hon ansvarar själv över sitt liv. Enda orsaken att hon har kontakt med dig verkar vara att du "bryr" dig och det ger henne en bekräftelse kick.

Det var inte lätt igår.

Ungefär en timme efter hennes sms så började telefonerna ringa. Vet inte om det var hon som tänkte skälla ut mig för att jag inte ringt eller om det var hennes sambo som ville meddela något annat. Jag vågade inte svara, vad skulle jag säga? Till slut började jag skaka för att jag var så rädd, skamsen och orolig.

Stängde av ljudet på telefonerna och gick in i duschen, jag och min bebismage. Jag kommer omöjligt orka med både ett barn som skriker och en kvinna med borderline på nätterna, jag prioriterar och barnet känns viktigast.

Men jag måste nog ringa idag, mitt samvete orkar inte mer. Frågan är bara hur jag berättar för henne att jag har annat att oroa mig för, t.ex min sambo som sörjer för att en väldigt nära släkting gick bort i förrgår.

Jag skulle verkligen behöva råd. Hur gör jag för att visa att jag fortfarande finns till och bryr mig, men inte orkar med alla nattliga samtal och skuldkänslor längre? Hon är så känslig och jag vill ju inte såra henne för mycket eller att hon börjar hata mig.

Anonym (123...) skrev 2007-07-13 06:21:23 följande:

Det KAN DU INTE! Vad du beskriver så har du en person på halsen som manipulerar dig. Hon agerar mycket mer efter sina känslor (vilket borderline personer gör). Här hon förbannad så kan hon liksom skjuta över ilskan på andra, är hon ledsen så kan hon skjuta över det på andra med. Detta helt utan att man gör något. Det är så borderline fungerar och det är bl.a. därför det är så fruktansvärt svårt och ha en vettig kommunikation om borderlinepersonen känner sig trygg med personen för då vågar den visa sina känslor som just är så varierande.

Om du bryr dig om DITT barn så säg till henne på skarpen eller skit i och svara överhuvudtaget. Ringer hon på natten så skickar du ett sms och säger, ringer du en gång till på natten så anmäler jag dig till polisen. Du måste sätta ner foten så hon fattar.

Du gör faktiskt henne en otjänst genom att vara mesig för man kan inte bete sig så mot andra som hon gör mot dig. Men tror hon att hon kan det så kan hon eventuellt tro att det går bra och göra så även mot andra. En person som inte vet hur man beter sig måste bli tillsagd, DET ÄR att bry sig.

Jo, jag har ju faktiskt försökt säga ifrån på ett "snällt sätt" tidigare och det har inte hjälpt. På sista tiden har jag varit ärlig och haft mina egna åsikter, sagt ifrån om jag tycker att hon gör helt fel. Men inget verkar hjälpa längre, hon verkar inte vilja bli "frisk". Jag vet genom egna erfarenheter att det är svårt att se ett ljus i slutet på tunneln, men har man gett sig fan på det och har rätt stöd går det. Hon saknar viljan.

Tack "anonym" för dina svar. Känner mig lite starkare nu och kommer garanterat ringa henne och hennes sambo idag och förklara att jag inte orkar hur mycket som helst. Hör av mig hur det går!