När kände ni er redo att börja försöka skaffa barn?

"hur gick det till när ni bestämde er för att "skjuta skarpt"."

Vad är det som får dig att tro att vi hade nåt att säga till om?

Man känner sig aldrig helt redo. Det gäller att våga kasta sig ut utan skyddsnät. Annars kan man sitta och vänta hur länge som helst tills man upptäcker att det är för sent att skaffa barn.

kände mig redo vid 13, men jag e nog ovanlig

Att generalisera och säga att "man känner sig aldrig redo" är direkt felaktigt måste jag påstå...
För jag känner mig så otroligt redo, och vill av hela mitt hjärta bli pappa. Dessutom när jag och min flickvän inte varit tillsammans länge utåt sett är det svårt att ta till sig för folk, men då vi själva vet hur mycket vi betyder för varann är det ändå vårt beslut!

Hon och jag känner oss så otroligt synkade och säkra på oss själva och vår framtid! Dessutom vill båda verkligen ha barn, och när hon nu är gravid så är jag världens lyckligaste människa som det känns... Jag ser definitivt inget "slut" på livet för att vi väntar barn, snarare är jag mer kreativ än nånsin med en så stark vilja att lösa allt så bra som möjligt.

Om ni har ett förhållande där ena inte har något att säga till om så är det ett sjukt snedvridet förhållande i mina ögon. Som par ska man väl ändå dra jämnt och hålla en öppen dialog?!

Well, ledsen för dem som inte kan ha kommunikationen levande, men det innebär inte att alla lever så. =)

Hittar man en samklang sinsemellan är det då definitivt aldrig för tidigt... Kan bara bli för sent, och det säger jag då jag inte vill ha för stort åldersglapp mellan mig och mina barn!

Jag hävdar att man aldrig blir redo.. Det är, så att säga, bara att kasta sig ut för stupet.. Man landar iaf mjukt..

Det viktigaste tror jag är att han inte känner sig stressad av att du så gärna VILL. Vilket kanske han gör?

I vårt fall så var det egentligen inget beslut som togs.. Det bara blev att vi slutade skydda oss och tänkte väl "händer det så händer det". Kanske kan tolkas som att vi var redo, men det är en definitionsfråga.. Det kanske vore ett alternativ för er? Föreslå att ni slutar med preventivmedel istället för att säga "Ska vi inte sätta igång och göra barn nu". Snacka om prestationsångest..

Att ta beslut FÖR honom låter riskabelt.. Såvida han inte lider av extrem beslutsångest så kommer han att mjukna, det kan jag nästan lova.

"Livet blir aldrig sig likt" stämmer väldigt bra tycker jag, det blir bara bättre. Inget behöver förändras så länge man inte gör barnet till ett "problem".

Lycka till!

Finns dom som ser sig själva som självklara föräldrar långt innan,sen finns det vi andra som är djävligt nervösa och inte en aning om hur det kommer kännas eller vad man ger sig in på....själv var jag den senare :)
Min före detta "mamman" trodde hon visste men sen när det lugnat ner sig så var det inte så roligt längre,det visade sig att det är en del som ställs om i livet och att man måste anpassa sig en del efter den lilla....jag som inte hade en aning om vad som väntade..tja...upp till andra och min dotter att tycka. Men enligt mig själv så gör jag bra ifrån mig för en som inte hade några speciella känslor för att skaffa barn innan.

Eftersom min sambo hatar forum så svarar jag i hans ställe... *ler*. Han var mycket tveksam till barn när jag tog upp frågan. Till saken hör att jag fyller 38 och han 31 i år. Jag tror att han egentligen aldrig hade "behövt" fundera över saken tidigare. Sen fick jag "noja" vid 36. Jag har alltid insett att jag VILL ha barn, men har känt att jag inte haft rätt partner osv. Men när jag fyllde 36 insåg jag: Nu eller aldrig. Jag pratade med sambon som såg ut som att han fick andnöd... *haha*. Nä, men han behövde få fundera. Han visste inte ens om han någonsin ville ha barn. Vi bestämde att han skulle få nästan 1 år på sig att tänka; tills vår resa till Thailand blivit avklarad. Det var tungt. Jag kunde släppa det några månader, men sen var jag ledsen och tog upp det igen. Han hade då tänkt lite till och sa "ja, just nu så lutar det ändå åt det positiva hållet för din del. Till 90% så tror jag att jag kommer bestämma mig för att köra". Vi talade en hel del om det: jag om hur jag skulle göra om han skulle bestämma sig för "nej". Skulle jag då välja att leva med honom ändå; utan barn. Eller skulle jag välja att lämna honom. Bara tanken på att lämna honom fick mig att gråta. Han tänkte ju motsvarande: om jag säger nej; kommer hon då att välja bort mig?

Till slut sa han såhär: "jag tror aldrig att jag kommer börja LÄNGTA efter barn som du gör." Men han bestämde sig ändå för att köra på för som han sa "tror du inte att känslorna kommer att växa fram under tiden?" Och både han och jag VET att han kommer att älska sitt barn och bli en bra förälder. När jag nu frågar honom vad som fick honom att bestämma sig så säger han: "inte fan vet jag. Jag har inte bestämt mig än" med glimten i ögat.

Vi började försöka något tidigare än resan. Han såg lite smått ångestfylld ut när jag testade plus på stickan efter tre månader, även fast han beslutat sig för "ja". Men nu när månaderna går så ser han fram emot det mer och mer. Det märks tydligt, speciellt när han har uttryckt oro när vi gjorde fvp och sen när jag haft lite magont någon dag.

Någonstans har det nog handlat om att helt enkelt fatta beslutet och sluta "vela". Att bestämma sig. Hur lång tid du ska ge din partner måste ju DU bestämma dig för. Kan ni komma överens om att ge det hela en viss betänketid? Kanske kan han under tiden fråga andra pappor om hur det är?

Hm.. svarar fast jag är tjej.. min man var likadan som din, ville vänta länge (hur länge??) o var allmänt mycket negativt inställd till barn (han är 39 år så det var inte så att han kände sig ffarande ung). Jag tog upp saken var tredje månad till att börja det, inte så att jag tjatade, bara berättade att jag längtade efter barn o trodde att det var dags. Efter 1 år gick han med på att försöka då han äntligen fattade att det var lönlöst att få mig på andra tankar. Inte visste han då att han bara behövde skjuta skarpt en endaste gång haha..

Snacka om chockad! Han var allt annat än glad när nyheten kom! Han var avståndstagande, lite lagom ledsen. Då kände jag.. herregud hur ska detta gå.. Jag kan inte säga att han var särskilt mycket stöd under graviditeten o senare när barnet var fött. Han betedde sig underligt, drog sig undan.

När sonen var 5-6 månader började de få kontakt och nu är maken tillbaks i mitt o sonens liv. Han är helt galen i sin son! Helt ofattbart hur den lille varelsen har lindat honom runt lillfingret! Han är en superbra pappa o häromdagen började han prata om en syskon till sonen..

Men det som fick honom att gå över tröskeln (dvs. säga ja till att försöka) var självklart mina ständiga påminnelser (inte tjat).

Jag kände mig aldrig redo precis...inte så att jag var bebisgalen och bara måste få en egen. Jag visste också att jag vill nångång ha barn och om jag skulle väntat alldeles för länge tror jag att vi skulle ha blivit för "själviska" och inte skaffat barn. Jag var ändå bara 23 år när jag blev gravid med första barnet men kände att det är nu eller aldrig. Vi hade varit tillsammans i över 8 år när jag blev gravid och förlovade i 4 år. Jag blev gravid några veckor innan vårt bröllop. Nu har vi två härliga söner!

Jag tror ingen är redo för barn... Man växer in i rollen under graviditeten och sen dom första veckorna efter barnets födsel.

Jag var aldrig redo och min son var oplanerad. Han är det bästa som har hänt mig och idag kan jag tänka mig fler barn, om jag träffar den rätta förstås.

Innan jag var barn var jag livrädd för att skaffa barn, inte för barnen i sig. Jag såg hur mitt liv blev inrutat och att alla mina drömmar gick i kras. En del drömmar fick jag lägga åt sidan, kanske kan tas fram igen om 20 år eller nå't men det jag missade innan var förståelsen för hur underbart det är med barn.

Min fästman kände sig redo efter 3 år och då var han 25 år :)

Min sambo känner sig delvis redo och jag vet att han gärna vill ha barn, men jag tror han är så himla osäkert på att om han är helt redo. Jag tror inte heller att man kan vara helt redo utan ta den "risken" eller vad man ska säga. men jag känner definitift att jag hade kunát tänka mig barn snart. jag har slutat med preventivmedel, men han är helt supernoga med att absolut inte komma, har knappt sex tack vare det, men han vill ändå inte att jag ska börja med p-pillerna igen för då tycker han att det kanske tar jätte långt tid sen innan mensen kommer tillbaka när han väl vill h barn.