matmissbruk och depression

Hej, kram och lycka till med allt!

jag skulle inte vilja tipsa om dunderdieter i en sådan situation, då det kräver disciplin och målvilja, något som inte verkar finnas där.

Kanske kan Viktväktarna vara värt att prova, det är inte så dyrt iom att man minskar mängden onyttigheter.
samtidigt som det tar tid, man får vänja sig långsamt vid ett nytt liv, och jag tror att det är enklare att bemöta de farhågor och den ångest man har i sina matvanor i små doser.
dessutom har alla som gått där någon typ av känslomässig koppling till mat, så man förstår varandra.
talar av egen erfarenhet =-)
man blir ju del av en grupp som peppar varandra, men det är viktigt att det är en bra konsulent, så gå gärna dit innan ni bestämmer er, kanske finns flera alternativ/grupper på olika tider?

Sen kan det vara en bra ide att haka på med hela familjen, så att man har ett stöd i vardagen av varandra.
samt att det blir enklare att följa programmet.

Jag tror i alla fall att det är viktigt att inte glömma bort den känslomässiga biten i ett sådant ätande speciellt när man har gått igenom mkt.

om jag inte minns fel så främjar både kolhydrater och kankse även fett hormoner i hjärnan som påverkar humöret, men det finns andra sätt än snabba kolhydrater kan tilläggas.

ja, hoppas jag varit till någon hjälp.

ett stort lycka till!

och en kram till dej

Hej och tack för ditt svar! och jag kan ju inte säga annat än att jag håller med dig i dina synpunkter på dieter och diciplin.

Viktväktar metoden har jag försökt med här hemma, men den vägrade han äta av då det inte hjälper påstår han, och jag försökte förklara att det gör det visst om man rör på sig och följer den matsedel som finns, dvs inte äta mackor innan middag eller på natten kliva upp och trycka i sig smörgåsar, bullens pilsnerkorv (kall direkt ur burken)1 liter yoghurt och potatissallad som han envisas med att köpa.

Nu har han fått för sig att alla kalorier är dåliga men fett är bra, alltså kan han med gott samvete äta beanaisesås med klyftpotatis (för potatisen är ju stekt i olja så det går bra)

Jag vet inte vad jag ska göra, vi kan ju inte sitta och se på när han har ihjäl sig själv, jag har ringt till vårdcentralen och försökt få en remiss till en dietist som kanske kunde hjälpa mig, men då det inte rörde mig, då jag inte är överviktig, så är det kört.

just nu verkar en lobotomi mest lockande, eller få honom omyndighetsförklarad och insatt på bantningsläger,, för i den här takten så lever han inte till jul.

hej!
ledsen att det dröjt.

Vad tråkigt att han inte vill någonting, vad det verkar.
vad sägs om att trycka upp ett gäng artiklar och undersökningar om kostvanor under näsan på honom? =-)

Men han äter medecin eller hur?
kan du inte kontakta hans läkare och påvisa allvaret i situationen?
Läkaren kanske kan hålla ett allvarligt snack med honom? kankse tom skriva en dietistremiss eller skicka honom till viktis?
för han om någon borde förstå att det är allvarligt.

men du måste framför allt inse att hur man än gör kan man aldrig göra jobbet åt någon, vill man inte bli hjälp finns inte mycket mer att göra, jag vill inte säga att du ska sluta försöka påverka.
Men glöm inte bort att det är han som avgör vad han vill!
Så lasta inte dej själv, du har gjort mycket redan!

kram

tack för ditt svar.

Vi har försökt med alla medel, via hans läkare, vänner och vårt tjat, men inget har hjälpt.

tanken har slagit mig att han missköter sin kropp så grovt att den tillslut ska lägga av, för det är det som kommer att hända, jag tror inte att han känner att han har så mycket att leva för, och på det här viset behöver han inte göra något, bara att köra på, för kroppen med den kraftiga övervikten, dåligt hjärta, haft en blodpropp, och dessutom är jag hundra på att han fått diabetes, men han vågar inte kolla upp det, så kommer kroppen att inte orka snart.
Han har skrivit över hus, bil alla saker på min sambo, som för han säger, om han inte lever tills huset är sålt (i aug/sept), han har själv flera gånger antytt att han inte kommer leva längre än något år flera gånger.

Som läget är just nu, så har vi precis skrivit på kontraktet för vår lägenhet, med inflytt 1 aug, så då flyttar vi ifrån svärfar, tränkte dock se till att han äter middag med oss minst en gång i veckan samt träffar honom då och då, bara för lite koll
Men vi kan inte göra mer här just nu, och för att "rädda" oss själva och det vi har måste vi härifrån, vi har varit mamma o pappa åt min svärfar i snart 2 år, vi har kanske varit ensamma i 5 dygn sammanlagt under de här 2 åren och av dom 5 dygnen har vi kanske varit ovänner i 4 pga situationen.

Låter vi själviska? gör vi fel som gör såhär?
men det känns som om vi inte kan göra mer här och jag klarar inte av att se honom äta ihjäl sig och det gör inte min sambo heller.