Agar du eller har du blivit agad?

Har aldrig blivit agad, och har heller aldrig agat någon!
Usch för dom som gör de ! !

Har träffat många vuxna som blivit agade som barn i Kalifornien. Där är det en del av de flestas uppfostran, och många av mina vänner använde sig också av det kontinuerligt. Det var hot om smisk och regelrätta övergrepp, för helt vardagliga saker, som utspelade sig framför mina ögon och det var... annorlunda. Det kändes som jag levt i skyddad verkstad i Sverige, trots att jag själv som barn blivit slagen titt som tätt.

En sak kan jag säga och det är att den gemensamma nämnaren för dem jag träffade, och som berättade att de blivit agade, var en dålig självkänsla och ett ständigt skuldtänkande.

well jag har inte blivit "agad" i mina ögon
däremot så har jag gjort helt SJUKA grejer när jag var liten och vid dem fem tillfälen det har hänt så fick jag rejält med "spank" på gumpen hehe
och innan folk kommer med *tålamod snacket* så gjorde jag verkligen sjuka grejer som kunde kosta andra livet och då var jag extrem 3-7 års ålder
jag själv "agar" inte mina barn
men lillen har fått några små knäppar på fingrarna när han har pillat på grejer som han VERKLIGEN inte fick pilla på .. det har har hänt nån enstaka gång när INGET annat funkade
och åter igen innan folk kommer med *tålamod och pedagogik* snacket så har det blivit använt men tyvärr så räckte inte tiden till

jag är emot att använda VÅLD och fysiska bestrafningar i uppfostrings syfte
men när inget annat funkar så MÅSTE man sätta en KLAR gräns för ungarna för gör man inte det så går det ått helvete senare i livet

Jag har aldrig slagit mina barn och skulle aldrig göra men jag fick mej smällar när jag var mindre. Inte så att det var misshandel dagligen men om jag hade gjort nåt idiotiskt. Det var min mamma som slog då, pappa har aldrig slagit mej. Det var ganska mycket psykisk misshandel, jag lider av social fobi nu som vuxen och känner mej aldrig som jag klarar av saker eller kan göra nåt bra.

Men jag och min mamma har ändå rätt bra kontakt idag. När man slipper bo tillsammans med henne är hon helt ok.

Min mor örfilade mig ibland, det hände att hon lyfte mig i flätorna och bar ut mig om jag varit riktigt jobbig, hon har gett mig smisk på bara baken vid några tillfällen varav en gång med en flugsmälla. Jag har inget minne av att det var speciellt smärtsamt och jag ser det inte som att jag blivit agad eller misshandlad. Jag minns att det gjorde mig så arg och frustrerad för om hon verbalt tillrättavisade mig så kunde jag verbalt svara emot och, vips, hade vi en diskussion som jag mycket väl kunde gå segrande ur. Men när jag blev fysiskt tillrättavisad var jag i underläge och hade inget att sätta emot.

Min sista örfil fick jag när jag var 13 år. Jag tyckte inte att jag på några sätt gjort mig förtjänt av den så sekunden efter morsan utdelat smällen gav jag henne en örfil tillbaka. Första och enda gången jag slagit min mor. Hon stirrade på mig och jag stirrade stint tillbaka och vägrade vika en tum. Då vek hon undan blicken och gick och det var sista gången hon använde sig av den uppfostringsmetoden.

Jag varken örfilar eller på andra sätt agar mina barn. Jag går på som en rabiessmittad pitbull och skäller och gormar istället, hotar med indragen månadspeng och utegångsförbud med blandad framgång.

Jag har aldrig blivit slagen.
Jag har aldrig slagit min son.

Min man blev slagen av sin mamma, men aldrig av sin pappa. För honom är det glasklart att det är fel att slå.

Jag har blivit slagen hela min uppväxt av min pappa.

Det har slagits med knytnävar, kablar, skärp, flugsmälla, pinnar...ja egentligen vilka tillhyggen som helst.
Jag var ett MYCKET skötsamt barn, men fick stryk för minsta lilla grej...som att jag kom hem 5 minuter för sent eller vad som helst

Resultatet av detta är är att jag idag (32 år gammal) känner mig mindre värd, jag duckar instinktivt när någon höjer handen (utan att ha intentionen att slå), jag är deprimerad osv osv.
Hur detta kommer att yttra sig när jag själv ska uppfostra mina barn vet jag inte ännu eftersom jag väntar mitt första.
Jag hoppas för guds skull att det inte leder till att jag kommer att slå mina egna barn, för det VILL jag verkligen inte...

Jag blev luggad av min pappa när jag var liten och hade gjort något dumt. Men det var efter massa tillsägelser som jag tydligen inte brydde mig om.

Med luggad menar jag när man tar tag i en del av håret tex luggen och rycker (inte så att det lossnar) men ganska hårt ändå.

Jag ser inte det som någon aga men jag skulle absolut inte göra så mot min son!

Hm, för eller emot aga???
Det är förbjudet att aga barn!!!! Därmed basta!

Jag blev agad/misshandlad av min styvfar när jag var barn. Han hade/har ett fruktansvärt temperament, något lugnare nu. Min bror blev psyksikt misshandlad av honom, så som jag ser det. Min mamma slog mig en enda gång och det ordentligt, så jag hade svårt att röra mig i skolan dagen efter. mådde mer dåligt efter mammas slag än min styvfars. Man lärde sig hålla sig undan eller låsa in sig om man gjort något dumt. Jag mår bra idag, är stark och har gott självförtroende och tror jag kan räknas till de så kallade "maskrosbarnen". Detta tack vare min moromor som jag alltid kunde vända mig till. Min bror mår sämre och min styvfar har psykiska problem. Han blev själv misshandlada av sin far och sexuellt utnyttjad av sin mammas väninna som barn. Han har aldrig tagit upp att han slagit oss utan förnekar nog detta. Jag tror alla skull må bättre av att prata om det. Vad jag inte förstår är hur min mamma kunde låta detta ske. Jag har bra kontakt med dem båda två. De har alltid ställt upp och funnits till hands för mig och mina bröder. Men detta är fortfarande tabu att prata om. Jag själv har aldrig slagit mina barn och kommer aldrig göra det haller.