När ska man söka hjälp?

Om du är under 35 så måste ni ha försökt i ett år innan ni kan få boka utredning. Hur mycket utredningen kostar beror helt och hållet på vilka undersökningar som måste göras, minimi är väl 2-3 besök med provtagningar (blodprov för dig och spermaprov för maken) som brukar vara landstingstaxa, sen kan det bli spolning, titthålsoperation, testikelbiopsi... Allt beror på vad de inledande proverna visar. Man kommer rätt snabbt upp i frikortsbeloppet

Behandlingen beror också helt och hållet på vad proverna visar, samt om ni gör dem via landstinget eller privat.

7 månader är INGENTING men jag minns själv hur frustrerande det var där i början... 

Försök att inte oroa dig är det enda råd jag kan ge (kan själv lyckas följa det flera dagar i månaden )

Lycka till!

Det beror lite på hur gammal man är. Men har man försökt aktivt i ett år ska man söka hjälp.

Vet en del som råkat ut för läkare som säger att de ska vänta tills de försökt 2 år. Men dt skulle jag aldrig gå med på.

Sen beror det lite på vart du bor vad det kostar och vad du får.
Tex jag bor i göteborg. Här är det ca 3 månaders kö till Sahlgrenska. Där får man 3 IVF försök gratis. Man betalar bara upp till högkostnadskort på medicin och behandling (1800+900) Men då ska man vara utredd innan.

www.ffob.se har mer info om väntetider ocg man kan hitta där inne vad de olika landstingen står för för behandling.

Först utreds man, ofta av sin vanliga gynekolog.
Du får ta blodprover mm och mannen lämna spermaprov.

Såg just att de gjort om på ffob så man inte kan se väntetiderna mm om man inte är inloggad.

Tack Annaloo och Hannah30.
Vi är 31år båda två och bor i Sthlm. Har väl "inga problem" att betala för oss och söka privat hjälp.

7mån känns längre än de är just för att vi har velat ha barn i 2år. Strax efter att vi började försöka för 2 år sedan så visade det sig att jag hade cellförändringar och hela 2006 gick nästan åt massa operationer och kontroller att det inte kommit nya förändringar på livmodertappen. Sedan december har vi äntligen fått ok på att försöka igen och nu går det kass.... Vet inte om man gör saken värre genom att söka hjälp men det känns som det borde vara så "säkert" när man har ÄL-test.

7 månader ÄR en evighet när man försöker. Särskilt när "alla andra" blir gravida bums. Men många här inne tycker nog inte det eftersom många försökt 10, 20, 30, 40, 50 månader innan det lyckats.
Vi lyckades efter 67 månader.

Tyckte första åren var värst då man fortfarande trodde att det "bara tar lite längre tid för oss".

Sen hamnade jag i nånsorts twilight zone (hur stavas det nu då ) och man på ett sätt gav upp fastän man aldrig kunde släppa tankarna på det. Svårt att förklara men jag hoppas verkligen ni lyckas snart!!

Röker någon av er? Det säger läkarna är bland det värsta man kan göra.

Förresten, sa de inget när du opererade dej för cellförändringarna? Har en vän som koniserade, hette det så? Iaf när de tog bort en bra bit av livmoderstappen- till henne sa de att hon skulle kunna få svårare att få barn.
Jag har haft cellförändringar, men lite och behövde bara "osthyvla" bort dem och bränna lite.

Vi hade nog bara försökt 7 månader när vi sökte hjälp. Vi tänkte precis som ni. Vi gjorde vår utredning hos min privata gyn- oförklarligt barnlösa! Nu har vi försökt i 2 1/2 år men jag är jätte glad att vi sökte hjälp så tidigt.

Jag har oxå haft cellförändringar och har efter det senast testet det fortfarande fast bara i stadie 1 nu. Har du gått på HS? Undrar om det kan ha ngt samband med svårt att få barn? Enligt läkare inte, fast jag nojjar lite ändå... Har dom sagt ngt till dig? Hur ofta får du komma på koll?

hannah30.
Vi röker inte och är väl ganska normalbyggda. Äter okej och tränar 2-3 gånger i veckan så där tror jag inte det är något problem. Däremot är vi rätt stressade på jobbet båda två.

När jag utförde koniseringen så sade man att det inte alls skulle bli några problem att bli gravid. Däremot så kan man ibland föda barnet lite för tidigt. Livmodertappen håller "ihop paketet" och när barnet blir för tungt kan tappen ibland inte orka eftersom den blivit lite kortare. Så förklarade de för mig. Läkaren som koniserade mig tog en lite större bit just för att vi ville bli gravida snart. Tar man för lite och inte får bort allt så finns risk att man måste operera om sig och det ville ju inte vi....

fru Linda: Då skulle jag rekommendera att ni går privat. Vi gjorde vår utredning hos gynekologerna i Gamla Stan, och det tyckte jag fungerade bra.
Nu blev vår utredning lite "hackig" då jag opererade bort blindtarmen precis innan vi skulle börja, och det då upptäcktes att jag hade en vätskefylld äggledare.
Eftersom det upptäcktes på Sös gjorde jag min titthålsoperation och spolning där, men jag fick vänta i fyra månader på den operationen

Ring och fråga vad de tycker och säg att du är orolig pga din operation, då kanske ni kan få börja tidigare.

Lycka till!