Jag har ämnesteoretisk behörighet i två ämnen för gymnasiet, och påbörjade en gång praktisk-pedagogiska året på Lärarhögskolan.
Jag fick samma insikt när jag var ute och vik:ade i skolorna och närmade mig verkligheten. Den där känslan av att livet var SLUT om man började jobba som lärare... Att det inte kunde hända så mycket mer.
Jag blev nästan avundsjuk på en del av mina duktigare elever, för jag tänkte att de hade antagligen så mycket mer spännande liv framför sig när de kom ut från skolan. Medan jag skulle gå där och harva hela livet i dammiga klassrum och nerklottrade korridorer, i en konstgjord värld, med föråldrade läromedel. Och det mest utvecklande som skulle kunna hända mer i arbetslivet, skulle vara någon studiedag om året där man fick lära sig någon ny metod...
Nä - jag tror att ska man bli en bra lärare, så ska man ha en väldigt stark känsla för det. Och har man den så VET man det; då är det ingen tvekan! Antingen att man älskar sina ämnen och vill förmedla dem, eller att man har någon vision om att förbättra samhället genom att påverka det uppväxande släktet, eller att man älskar barn/ungdomar i den åldern som man ska undervisa... Helst en blandning av alltihopa!
Om man bara ser det som en födkrok, och kommer på sig med att räkna åren till pensionen hela tiden, så blir det inte bra...