Fosterfamilj? Hur fungerar det?

Hej! Familjehem heter det nuförtiden..
Om man vill bli familjehem så anmäler man sig til socialen som gör en grundlig hemutredning.
Att adoptera ett fosterbarn händer sällan eller aldrig.

Som familjehem har man väldigt lite rättigheter, de biologiska föräldrarna fortsätter att ha laglig rätt till barnet. Dessutom har barnen rätt till umgänge med sin biofamilj.

Men nu finns det en lag som gör att när barnet har bott i familjehemmet i minst tre år och placeringen förväntas fortsätta, så kan familjehemmet bli vårdnadshavare(genom dom i tingsrätten). Det innebär en trygghet för barnet som genom detta vet att uppväxten kommer att ske i den familjen.

Målet för alla placeringar är att barnen ska hem till bioföräldrarna när det fungerar. Men i många fall blir det aldrig. Idag pratar socialen ibland om uppväxtplaceringar då men redan "vet" från början att det inte blir tal om hemflytt.

Oj! Alla dessa fakta får det att låta vääldigt torrt..=) Det ÄR ett roligt uppdrag att vara familjehem. Fantastiskt stimulerande och barn är ju underbara!

Tack snälla! Det lät inte torrt! Informativt! Du får gärna dela med dig ännu mer om du har egna erfarenheter!

Detta med "uppväxtplaceringar". Kan man möjligtvis meddela socialen i samband med utredning att det är just sådan placeringar som man önskar, eller annars inga alls? Skulle det upplevas som konstigt?

Jag tänker att jag kommer att gå sönder om jag tar hand om ett barn i två år, och sedan måste lämna ifrån mig barnet. Självklart så är ju målet att barnet ska må så bra som möjligt, men hur skulle jag kunna veta att så var fallet om jag tvingades lämna ifrån mig barnet igen. 

Och låt säga att barnet är ett när det kommer till oss, och sedan tre när det får gå tillbaka till sin biologiska familj. Har jag då ingen rätt att ha någon kontakt med det barnet alls? 

Ja, mitt förra inlägg blev ju lite kryptiskt. Det jag ville säga var att om jag och min man varit barnets stora trygghet under två år, och det då ska flytta tillbaka till sin biologiska familj, har vi då tvärt ingen umgängesrätt alls? Och om det är så, är det verkligen en så bra lösning för barnet?

Hej igen!
Kryper ur min anonymitet..=)

Nä, det upplevs nog inte så konstigt om ni bara är intresserade av uppväxtplaceringar. Vi är själva en sån familj(se min presentation)! Känner som du ang hemflytt. Mina föräldrar har tre uppväxtplaceringar som kommit som bebisar.

Jag har en känsla av att det är ganska vanligt med uppväxtplac., nu mer än någonsin. Förr var det väldigt tabu inom socialtjänsten. Alla barn skulle hem..

Beundrar verkligen de familjehem som verkligen orkar arbeta som jour eller har barnen bara ngt år/månad.

Har din man och du egna barn? Jag tror att det är en fördel och vissa kommuner placererar inte familjhemsbarn om det inte finns barn innan.

Berättar gärna mer- fråga på!

Vad gäller umgänge så har man ingen rättighet som f.d familjehem, men det sker ju en inskolning i biohemmet i lagom takt. Det händer också att familjehemmet blir kontakt/stöd familj till barnet, då föräldrarna kanske behöver avlastning.

Jag ska absolut gå in och läsa i ditt krypin! Tack!

Ja, jag och min man har två barn idag. 5 och 1 år. Hur många syskon var ni innan dina föräldrar fick uppväxtplacering? Hur gamla var ni? Hur har ni upplevt det? Har ni betraktat dem som syskon på samma sätt som era biologiska syskon?

Tusen tack för dina svar! Du anar inte hur värdefullt det är!

Hej!
Vi var två syskon innan de placerade kom. Vi var 13 och 10 år gamla när vår bror kom, som f.ö tog studenten i juni!!

Vi tyckte inte det var jobbigt, roligt eftersom han var efterlängtad och ålderskillnaden var så stor så vi var delaktiga i allt. Däremot minns jag att det var jobbigare med helg och sommarbarn som kom och gick. Vi tyckte då att våra föräldrar klemade med dem, nu när man är vuxen ser man det lite annorlunda..

De familjehemsplacerade barnen är mina syskon, det är absolut ingen skillnad. Mitt plac. barn är precis som mitt barn, skillnaden är att han har två mammor..

Både mina syskon och mitt barn har kommit till oss som bebeisar och har varit uppväxtplac från början. Då knyter man an som 17!!
Det är som min soc sekr sa när jag var alldeles tagen av mina mammakänslor som var så starka- man kan bli förälder på många olika sätt. Såå sant.

Det viktiga är att man inte ser bioföräldrarna som ett hot. Jag känner stor respekt och tacksamhet mot henne som har gjort ett så perfekt barn. Pratar alltid med sonen om henne i positiva ordalag och FÖRSÖKER förklara svåra saker och ting utan att lägga skuld eller värderingar.

Ansluter mig till tråden om det går bra!

Vi har också funderat i olika omgångar att bli familjehem, men bestämt oss för att vänta lite, både tills våra barn är lite större samt väntan på att vår utbyggnad ska bli klar så att vi har lite mera plats.

Det jag funderar över är vad det överlag ställs för krav för att få bli familjehem? Jag förstår naturligtvis att det är olika både från kommun till kommun och sedan även vad barnet/barnen har för behov. Men vilka är grundkraven man ska uppfylla?

Tack så länge!

Välkommen! =)
Finns inga grundkrav på det sättet. Den hemutredning som görs är oerhört omfattande handlar om: ekonomi, samliv, barndom, värderingar m.m. Det finns olika utredningsmetoder, vårt resultat analyserades av en psykolog, men soc gjorde intervjuerna.

Det är ju viktigt att man är en helt vanlig familj. En bra fungerande familj/ensamstående person med ett stabilt vardagsliv.

RutoKnut

Tack så mycket för ditt svar! Har du något annat som du tycker att man bör tänka på innan man ansöker om att få bli familjehem. Du har ju ändå varit med om det i en ganska stor omfattning. Jag förstår ju att det är ett väldigt stort ansvar, men förutom det, sånt som man kanske inte tänker på i första hand.

Hej!

Som jag skrev innan, inställningen till bioföräldrar. Låter kanske enkelt, men det kan vara svårt att vara ödmjuk inför föräldarana och deras problem.

Trots allt så är barnen till låns, var beredd att dela föräldraskapet med bioföräldarna. Konkurrera inte, alla har sin viktiga roll.

Ängslan över att de ska flytta hem igen. Trots att jag visste att han var en uppväxtplacering, så tog det ett helt år innan jag kände mig trygg att han skulle få stanna, psykiskt jobbigt.

Det kan vara jobbbigt med umgänget. Barnen mår kanske inte bra av det, men ibland tar men inte hänsyn till det.

Den första tiden fick jag mycket frågor.Folk mötte mig med barnvagn och jag hade inte varit gravid. Den vanligaste frågan: Kan hon (biomamma) hämta honom när som? En förstålig fråga. Men det blir drygt att förklara varje gång.