Hur avslutar man en otrohet och blir bara vänner (jättelångt!!)
Tänkte först att det här inlägget borde ligga under 'Otrohet' eftersom det är det detta handlar om i grund och botten, men väljer ändå att lägga det här eftersom det för mig handlar om att få slut på eländet mitt dubbelliv innebär.
Måste kanske ge lite bakgrundshistoria för att faktiskt kunna få någon form av hjälp...
Jag har en sambo. Vi har varit ihop i snart 4 år, bott ihop i 2, varit förlovade i 1. Livet är bra. Vi har sex regelbundet någon eller några gånger i veckan. Bra sex. Vi hittar på saker tillsammans, umgås mycket samtidigt som vi lyckas ha egentid och utveckla oss själva. Vi har nästan identiska värderingar, tankar om uppfostran, tycker lika om vad som är viktigt för oss i livet osv. Samtidigt så finns det olikheter som vi aldrig kommer komma förbi, vilket är normalt. Perfect match skulle man kunna tycka.
När vi träffades vägde jag 20 kg mer, hade kass självförtroende och tyckte att jag var skitful. Någonstans bestämde jag mig och gick ned i vikt, jobbade på självförtroendet och insåg att jag inte var någon sketen gammal rostig kombi utan kanske mer en häftig liten sportbil (halvskum liknelse, men ni kanske fattar ändå). Grejen är bara att jag inte får ralla runt och busköra alls, utan får nöja mig med finare söndagsåkning. Är det knäppt att tänka så? Nåja...
Min sambo jobbar heltid. Själv pluggar jag heltid plus ett antal extrakurser på kvällar och helger. Det är ett rätt inrutat och planerat liv. Vi har inga barn.
Min sambo har få nära vänner och umgås med två-tre personer utöver mig, alla killar.
Jag har många vänner, både tjejer och killar, som jag träffar så ofta jag kan, och håller kontakt med över både MSN, telefon och träffas IRL förstås. Är rätt fysisk med mina kompisar. Kramas och masserar utan att det anses flirtigt.
Det senaste halvåret har mitt fullspäckade liv tagit en ganska konstig vändning, och sedan ännu en.
Den första konstiga vändningen:
Träffade en av mina killkompisar som jag nästan bara har kontakt med över MSN på en gruppresa. Ingen av oss hade en tanke på att göra något dumt innan vi åkte. Han är gift och har barn. Är dessutom duktigt äldre än mig. Men när vi träffades var som att resten av världen försvann. Båda var superpirriga och störtförälskade. Vi gjorde inget jättedumt. Tåflirtade, höll hand och kysstes lite. Otrohet, men inte av den allvarligare sorten kanske. Båda är överrens om att vi inte borde fortsätta, och det har vi inte heller gjort, utan försöker se det som något som aldrig hände och vi försöker vara bara vänner. Det fungerar bra, men vi pratar fortfarande om hur rätt vi tycker vi är för varandra. (allt detta hände i april-maj i år).
Nästa twist i tillvaron var en uppblommad ny vänskap med en annan killkompis. Vi har rört oss i samma kompiskrets i några år men aldrig riktigt fattat att vi har så mycket gemensamt. Efter en mindre fest med kompisgänget bytte vi MSN-adresser och chattade en hel del, träffades och fikade och hade himla kul. När kompisgänget träffades hade vi en rätt flirtig ton sinsemellan, men alla där vet att jag har sambo så de tyckte mest att vi fånade runt lite. Vi sa t o m att "vi vet ju båda att ingen av oss menar något som helst allvar med det här" flera gånger.
I fredags var det fest igen, och jag gick utan min sambo som hade annat för sig. Kvällen var fin och jag kramades och masserade och blev masserad, helt utan några sexuella anspelningar. Ölen flödade, kvällen blev sen natt och jag somnade i en dubbelsäng med min nya killkompis. Vaknar efter någon timme och ser att han också är vaken. Vi ligger och pratar hela natten. Det är kallt och vi ligger nära varandra och kramas för att hålla värmen. Det ena leder till det andra och vi smeker varandra, pussas lite (dock inte på munnen just då) och är båda rätt förvånade över att det hela ens händer.
Idag spenderade vi hela dagen tillsammans, hånglade och kände på varandra. Nu är det verkligen frågan om otrohet från min sida. Jag vill ha honom! Han vill ha mig och säger det rätt ut. "Om du inte hade kille skulle jag inte tveka en sekund, du skulle bli min."
vi har massor gemensamt, men också många skillnader. Jag tror inte en sekund att det kommer bli supermycket bättre med någon av mina affärer än jag redan har det. Fattar inte varför jag gör det här heller.
Det är känns förstås smickrande och häftigt att vara eftertraktad, busköra sportbilen lite om man återkopplar till liknelsen tidigare.
Vart vill jag komma med den här väldigt långa texten då?...
Jag vet inte riktigt hur jag ska komma ur den här soppan. Jag vill inte dumpa någon av mina flirtar som kompisar. Tror verkligen att vi skulle kunna vara just goda vänner, utan att hamna i säng igen. Men hur säger man det till dem?
Jag skulle verkligen uppskatta att få något slags respons som inte fördömmer mig (det gör jag tillräckligt bra själv tackar som frågar). Jag vet att mitt beteende är fel, förkastligt, avskyvärt och dumt. Jag är inte helt dum, jag fattar det.
