Ett eller två barn- tankar och funderingar.

Vänta med syskonfunderingarna tills bebisen kommit - då vet ni hur det känns

Ja det har du rätt i, man blir lite ivrig ibland 

Eftersom jag väntar mitt andra barn har jag inga svar på dina frågor, men jag håller med Tyche. Ta det lugnt och njut av ert första barn Låt ev syskonplaner komma senare, det händer otroligt mycket när man får barn så ni kommer säkert hinna bolla de där tankarna fram och tillbaka ett antal gånger.

Kan dock tillägga... eftersom jag själva är ensambarn (lite småtråkigt) var jag innan vi fick vår son rätt säker på att jag ville ha tre barn. Nu känner jag att två blir rätt lagom

Jag är ensambarn och jag tycker det funkar bra.

Men. Jag var 100% säker på att jag ville ha syskon till min son. (är gravid med nummer 2)

Eftersom jag är ensambarn kommer min son aldrig få kusiner eller mostrar/morbröder på min sida. Det är bara jag och min egen mamma. I övrigt är vi ensamma. Släkten blir liten.
Hade jag aldrig fått barn så hade jag blivit helt ensam på gamla dagar - inga syskon, inga syskonbarn, etc etc.

Har en fantastisk liten tjej på 13 månader, men är osäker på om vi kommer skaffa fler, omställningen är ENORM. Du kommer nog på hur du vill göra efter att du fått din bebis. Lycka till!

Ingen fara med några års mellanrum mellan syskon. Jag väntar nu mitt andra barn med 5 års mellanrum. Har träffat allt för många som varit stressade över försäkringskassans regler och skaffat barn med 1,5-2 års mellanrum. Mammorna har varit jättetrötta och kroppen har inte hunnit återhämta sig efter första förlossningen, inte relationen till maken heller. Det är en jätteomställning att få barn, ibland kan det behövas några år emellan för att "landa" i den nya situationen. Jag trodde de 3 första åren att jag bara ville ha ett barn, men ändrade mig sedan. Har träffat så många ensambarn i vuxen ålder som önskar att de hade ett syskon (och då spelar det ingen roll om det är 2 eller 15 års mellanrum).

Det är nog som sagt bra att "se tiden an" mycket kan ändras med tiden.
Mitt första barn var 22 månader när nr två kom, vi kände ingen stress, utan jag hade väldiga problem med pco och mensen osv, så då var vi mest tacksamma över att jag kunde bli gravid överhuvudtaget, men nu så här efteråt så kan jag sörja att mitt första barn inte fick vara liten så länge han var liten, även om dom idag har mkt roligt ihop.
Efter tvåan så var jag osäker på fler barn, kände mej mättad, även om jag alltid önskat mej tre barn. Nu snart 5 år senare väntar vi nr tre och det känns mycket bättre att tvåan fått varit liten så länge som det behövts, nu är de båda så stora så de är med på ett annat sätt innför syskonet, vilket bara det känns jättekul.

Ville bara dela med mej lite, det är ju naturligtvis olika för alla, men tycker att man inte skall känna nån stress, eller behöva bestämma ngt definitivt, utan låta det komma... ofta känner man så småningom vad som är rätt...