Såhär i efterhand...?

Ibland blir jag liksom skengravid, och känns som att oj nu har det hänt nåt som inte riktigt ska hända nu... Sedan var det inget. Inget plus, inga fler symtom, inga fler tecken. Inget konstigt.
Sen tänker jag att när det väl gäller att jag ska skaffa barn, är bara 19 nu så har tid på mig, kanske jag skrattar när jag ser tillbaka 10 år i tiden - "tänk att jag trodde att jag kunde bli gravid, haha vad dumt!". Kanske ett ledset skratt. Snett leende. För jag har PCO och det skulle inte förvåna mig om jag kring 30 får veta att jag inte ens har ÄL. Hur onödigt skulle det inte kännas då vid tankarna nu? Som att gammal oro aldrig var motiverad.
Ni som har svårt att få barn, tänker ni någonsin sådär? Alla gamla tankar, tillfällen i er ungdom när ni var rädda att bli gravida pga. fel tillfälle eller annat; att tankarna var obefogade med facit i hand. Att det gamla jaget hade faktiskt ingen aning om sanningen. När dagen-efter-pillret egentligen hade kunnat bli struntad i. När p-pillrena hade kunnat bli slängda och kondomerna aldrig behövt bli köpta.
Sen finns det ju förstås en möjlighet att det hade kunnat bli en graviditet den gången. Men om man får en slags "bara 10% chans att bli befruktad på egen hand"-dom kanske man hade kunnat levt i en slags infertil värld vetandes, och inte ovetandes, om att man några år senare kämpade att få barn. Med facit i hand som sagt.
Kanske för flummigt för att få svar, men det är ett urklipp ur mina tankar.