Två långa år...

Känner med dig. Vi har försökt knappt 1,5 år och nu börjar det kännas riktigt tungt. Första året var helt okej, men nu är det inte kul längre. Är också less på att planera in sex, hålla koll på äl, tänka på vad man stoppar i sig och så vidare. Jag har ätit tre pergokurer utan resultat. Jag har äl av mig själv och de hittade inga fel under utredningen med det verkar inte ta sig ändå. Nu väntar vi på ivf. Vi orkar inte stå i landstingskön så vi har bestämt oss för att gå privat och betala det själva.
Visst känns det ganska hoppfullt inför ivf. Det är 40% chans varje gång och 85% lyckas bli gravida med ivf. Men å andra sidan, om det inte lyckas med ivf finns det ju inget annat att försöka med och det känns tungt.
Det är skönt att fl och ni andra tjejer finns här inne så att vi kan stötta varandra. För stöd behöver man verkligen under den här processen. En styrkekram till dig. Hoppas du orkar kämpa på.

*kramar om* Jag vet vad du går igenom. Vi försökte i 3 långa år innan vår älskade Maja kom till via IVF.

Vet hur det känns....vi försökte i 5 år och jag kan inte ens räkna alla Pergo-kurer jag smaskade i mig. Trots ÄL blev det inget i alla fall. I oktober började jag gå på akupunktur, främst för mina täta migränanfall, men också för att få hjälp med barnlösheten. Nu, 9 månader senare, sitter jag här och är gravid i 5:e månaden. Kan tillägga att det blev till helt naturligt, utan Pergotime eller något annat.

Bara ett tips.....

Lycka till!

suck, vet hur det känns. vi var ofrivilligt barnlösa i två år, men sen blev jag spontant gravid och det blev en fin liten tös. när hon var 9 månader blev jag gravid igen utan att ens försöka!!! HOPPAS innerligt att DU blir gravid snart.

kram

En till som vet hur det känns. Har försökt i över fyra är nu
Önskar er lycka till iaf.

Vi har försökt i ca 6 år och jag förstår dig. Ibalnd vill man bara skita i allt som har med barn att göra. Varför måste det göra så ont att skaffa barn ?
Lycka till.
/tomcar1

Hur hittar man motivationen igen då? Visst, det är "ganska bra" odds vid ivf, men även det är ju en jobbig process att ta sig igenom med väntetider, sprutor, undersökningar osv. Var ska man hämta energi ifrån?

Jag undrar med hur man hittar motivationen???? Ibland känner jag att jag inte ens vill ha sex med sambon för det tar sig ju inte i alla fall.... ha ha hur fan har det kommit till det.. sen vi startade tillverkningen har intresset för sex nästan försvunnit...

Det känns lite som om man vill spara på sig till äl....

Det är såååå drygt...

Vi har försökt i snart 3 år... och vi trodde nog att det skulle ta sig på en gång.
Jag tycker det sliter som F-N på vår relation....
Hur gör ni???? 4 och 6 år????? ja man klarar väl mer än man tror

ConcreteAngel skrev
Jag undrar med hur man hittar motivationen???? Ibland känner jag att jag inte ens vill ha sex med sambon för det tar sig ju inte i alla fall.... ha ha hur fan har det kommit till det.. sen vi startade tillverkningen har intresset för sex nästan försvunnit...

Hej på er alla.

Jag känner precis som du ConcreteAngel, var har sexlivet tagit vägen????? Jag vill inte heller knappt ha sex längre, det handlar bara om en sak, bli gravid.  Hur många gånger har man gjort det utan att ens vilja göra det, 2-minutersex bara för att man vill ha simmarna...
Vi har försökt i 2,5 år, jag har endometrios + utav någon anledning inte för ägglossning så ofta. 
Vi ska på börja ivf försök nu till hösten.  Den ena efter den andra i vårt kompiskrets får barn, det känns så hårt, när får vi. varför är det så orättvist.
Att hitta tillbaka till motivtion, vet jag knappt hur man gör. Men jag vet att man måste prata med varandra och hitta på saker med varandra.
Sen tycker jag det är skönt att bara få skriva av sig här och prata med andra i samma sitaution som vi.
Till alla och till mig själv.......KÄMPA
Stora Kramar

Hej !
Jag vill ha sex, sexlusten har inte blivit mindre. Däremot känns det så slentrianmässigt. Man bara gör det, det ligger liksom inte så mycket energi i det. Tråkigt !
/tomcar1

Jag ville INTE ha sex de sista två åren....blev helt ångestfyllt. Kan trösta er med att det gick över så fort jag testade plus, nu är sex trevligt igen!

Haaa, det kändes skönt att höra att den kommer tillbaka. Vi fösöker att bevara den lilla romantik vi har kvar, men det är inte alltid lätt. Varenda gång man har sex så vill man ju inte tänka på det där med barn. Men man gör ju det ändå nånstans där inne, jag kan inte slappna av längre. Det känns som man inte vill ha sex för det kommer ju ändå inte ge nån resultat... kankse låter hemskt och negativt, men jag känner så. Min passion till min man har nästan försvunnit.

Precis så där känns det! Varför orka bry sig när det ändå inte ger resultat.
Om man hade haft naturlig, hyfsat regelbunden ägglossning så att man kunde köra på varannandags-principen eller åtminstone visste ungefär vilken vecka man kan vänta sig att ha äl att hade det varit lättare att släppa tanken. Men nu har jag ju ingen aning och "måste" därför hålla reda på det för att veta när man måste och när man kan skippa sexet. Och då blir det tyvärr mest "tvångs-sex".

Men idag är jag lite mer uppåt! Träffade våra vänners lilla pojk för första gången igår. Efter 6 års kämpande, många behandlingar och flera ivf kom han äntligen till världen för 3 veckor sedan. Och han är alldeles ljuvlig! Mitt hjärta smälte totalt när han först låg och tittade intresserat på mig och sen somnade så sött i min famn. En sån där vill jag ju ha, det MÅSTE vara värt allt stök och bök!

Känner med dig o vet vad du går igenom. Vi försökte i 5år med allt från ivf till naturmediciner..men inget inget gav resultat. Att hela tiden slitas mellan hopp o förtvivlan det tar på..o tillslut "ger man ju upp"..man orkar inte längre. Vi beslutade oss för att lägga allt barnagörande på hyllan o försöka "börja leva normalt igen" efter dessa år av kämpan i barnverkstan..o samma månad som vi "gav upp"/beslutade oss för det så lyckades vi helt på egen hand få detta efterlängtade + på stickan!! Vi var dömda att ej lyckas på egen hand så det var dubbel glädje på ngt vis

Jag vet att man inte kan slappna av o tänka på annat..man blir "besatt" o kan inte koppla bort tanken på att kunna bli gravid..men i vårt fall så tror jag absolut att det hjälpte..att vi lade tankarna o energin på annat ett tag. O en viktig sak till..man ska aldrig ge upp hoppet..då man minst anar eller förväntar sig ngt  så sker det mirakel o det är jag säker på att det kommer att göra för dig med.

LYCKA TILL!!

*kramar*

Jag tror inte att ens egna tankar har speciellt stor inverkan. Om de skulle hindra oss från att bli gravida skulle INGEN som genomgick IVF bli gravid, för alla som gör det har ju jättestora förhoppningar och förstås ganska hög stressnivå.

I mitt fall stämmer det inte ett dugg, jag tror det var slumpen tillsammans med akupunkturbehandlingen som gjorde att vi blev gravida. Jag var precis lika besatt som vanligt av att bli gravid, den enda skillnaden var att några dagar innan positivt test sa jag till maken "jaja, den här månaden behöver vi inte hoppas eftersom ÄL-provet visade negativt". Men grejen är att det var ju mer än en vecka efter ägglossningen jag fick svaret, så mina ge upp tankar kan ju knappast ha fått spermierna att överleva några extra dagar för det.

Dollars matte: Usch, jag känner med dig. Vi har försökt ett drygt år utan ett enda plus, och jag har verkligen gjort ALLT som jag själv kan göra för att vi skulle lyckas. Utan resultat. Nu kör vi på med pergo, men efter två kurer har inget hänt. Har PCO-äggstockar men just inga symptom av det, så jag fattar inte vad som står i vägen för vårt plus! Är också grundligt trött på att springa till kliniken och kollas upp och ge prover hit och dit. Hittills har ju allt varit helt i onödan....... Men vad kan man annat än hoppas att lyckan vänder en dag. Många kramar!

Dollars matte: Är i stort sätt i precis samma sits som dig...

2 års försök, tog mitt sista p-piller 26 juli 05. Fick i våras reda på att jag har pco och har nu ätit 4 pergokurer. Jag ska dock gå vägen via insemination innan ivf.

Ingen glöd finns...varken kämparglöd eller i sexlivet. Känns som jag bara går i en lång mörk tunnel som jag inte är säker på att den någonsin tar slut.
Runt omkring en blir alla gravida. De flesta t.o.m på första försöket eller så har de inte ens försökt. Livet är sååå orättvist!

Men det är som du säger...det är bara att bita ihop....

jag vet pr hur det känns!!
det är två år för oss imorgon.....
har oxå försökt med äl-tester och snart e våran uitredning klar!!!
man kännder sig så värdelös.....