Min adoptivmamma svartsjuk på min graviditet

Du har nog rätt att hon kan vara svartsjuk men det är nog omedvetet i så fall. Hon skulle nog inte ens kunna erkänna det om du sa det till henne. Trist att hon inte vill vara så engagerad som du skulle vilja. Om du har svårt att prata med henne så skriv ett brev så behöver hon inte "svara" på en gång. Lycka till

Hon känner sig nog utanför, du går igenom något som hon själv aldrig har kunnat och hon har inte erfarenheterna att dela med sig av till dig. Lite stympad känner hon sig nog, det är ju en stor sorg för de flesta som inte kan bli gravida och den väcks nog upp nu när du är gravid.
Jag skulle nog försöka tvinga henne att vara delaktig och få henne att känna sig behövd...

Usch, vad okänsligt! jag tror också det kan vara jobbigt för henne att du nu är gravid men att hon inte vänder på det och ser att nu får hon uppleva en graviditet genom dig?! Och det där med övervikten är ju bara taskigt! Jag är också överviktig och har föräldrar som naturligtvis också påpekat en del genom åren (har varit trådsmal och underviktig tom 22 års ålder) och så men de skäms absolut inte för mig pga detta. Jag har sagt till dem att de inte hjälper mig med att komma med pikar osv och det har blivit bättre. (är också adopterad förresten). Nu väntar vi på att få hämta vårt barn i Vietnam och våra föräldrar har bara sett detta som något positivt men jag vet att om jag blivit gravid hade de inte blivit svartsjuka av det utan sett det som en möjlighet att uppleva en graviditet på nära håll. Nu har min mamma dock aldrig känt någon jättelängtan efter en graviditet och hon adopterade inte för att hon inte kunde få biologiska barn. Det går inte att prata med dina föräldrar om hur du känner det? Lycka till!

Etanol,

Jo jag tror hon vill känna sig behövd men det dumma är att hon inte bor i Sverige och att vi endast kan prata via telefon eller mail. Och hur får jag henne att känna sig behövd när jag själv känner mig arg och ledsen. Jag är så rädd att min stolthet ska ta över...

Va tråkigt att din mamma reagerade på det sättet,
förstår att du inte mår bra av det, har du berättat för henne hur du känner?
Jag kan ju tänka mig som du säger att hon är chockad, besviken över att planerat bröllop inte blir av och kanske har en hel del gamla jobbigheter från förr som liksom dyker upp igen..ingen ursäkt att otrevlig mot dej för, men bra att veta iaf..
Min morsa fick sig nog en chock när jag som 19-åring blev gravid..hon har dock fått mig som biobarn innan de gav sig in i adoptionssvängen så hon hade iaf något att relatera till..även om hon tyckte det var för tidigt, å vad hon skulle säga till folk omkring..men när chocken la sig så var hon så stolt över att bli mormor
Hoppas din mamma kommer över det hela iaf och sen kan glädjas med dig och över att bli mormor!
Vänta lite med ultraljud och liknande, så hon inte blir pressad så kanske hon blir nyfiken efter ett tag sen!

villen kärring*ursäkta språket*men hon ska ju vara glad över att få barnbarn.

hon är väll avundssjuk på att du kan bli gravid och ska gifta dig i framtiden.hennes vänner ska inte bry sig om din graviditet.

nä stå på dig och gläds åt att du har gåvan att bli gravid.lycka till

Mamma har aldrig någonsin kunnat berätta för mig om varför jag blev adopterad utan när jag frågat har hon sagt att det var för att hjälpa barn som redan fanns. När jag frågat andra i familjen har de sagt att det är för att hon inte kunde få barn som de adopterade. Det ligger en stor ledsamhet kring detta med adoption för henne och hon skulle tyvärr aldrig erkänna detta så det går ju inte att prata om.

Det kan mkt väl vara så att hon är avundsjuk. Eller rent av rädd kanske?

Du, hennes barn, ska ju gå igenom något hon aldrig gjort själv. Något väldigt stort och livsomvälvande. Hon är ju också mamma, och har uppfostrat dig, men som du själv säger, själva graviditeten har hon inte fått uppleva... Hon kan inte relatera till det, vilket hon kan till bröllopet, precis som du själv skriver.

Du har frågat om hon vill se ultraljudsbilder osv. Men hur la du fram det? Frågade om hon ville?
Du kanske kan lägga fram det på ett annat sätt. Att du behöver henne med dig på denna resa? Att du vill ha DIN MAMMA med dig på vägen till att själv bli mamma osv. Kanske kan det få henne att känna sig mindre utanför, och därmed mindre rädd.

Du kan kanske fråga om hur det var när du var liten osv. Hur valde hon att göra med ditt och datt. Att ni ju väljer att göra på det sätt som passar er bäst med er bebis/ert barn, men att hon kanske kan ge bra tips och råd på vägen osv osv osv.
(nu vet jag inte hur gammal du var när du adopterades).

Det är vad jag skulle göra iaf. Jag skulle försöka få henne engagerad genom att få henne att känna sig behövd.

Jaha, nu läste jag att hon inte bor i sverige, men man kan ju fortfarande fråga om ditten och datten över telefonen

Ännu en sak som gör det hela lite mer komplicerat men även förståligt är att jag kom som 4 åring till Sverige, dvs att hon aldgrig har fått ha mig som bebis. Jag har märkt att hon faktiskt inte gillar bebisar och beter sig som om hon är rädd för dem.