Tappar man sexlusten vid depression?

Ja, absolut!!! När man är deppad, minskar sexlusten drastiskt! Har ingenting med att han inte älskar dig längre att göra, utan med depressionen i sig. Tar han dessutom medicin mot det, kan effekten bli ännu större, när det gäller minskad sexlust.

Det är det som är felet också att han inte vill ta någon "knäppmedicin". För jag menar ju att det har blivit en kemisk obalans i hjärnan, antagligen hade han mått bättre av någon form av medicinering.
Men återigen jag kan ju inte tvinga honom till detta utan får ju hoppas att han själv var det lider kommer till insikt om detta.

Har han testat det förr? Jag har själv prövat flera gånger, och aldrig känt att den har hjälpt, tyvärr. Men jag anser att i mitt fall är det inte så konstigt, eftersom jag anser att jag mår dåligt pga hur mitt liv ser ut/har sett ut. Det finns ingen medicin som hjälper mot sånt. Vore det däremot en depression orsakad av kemisk obalans, skulle det kanske hjälpa, vem vet? Har levt med mitt mående i dryga tio år nu, till och från. Räknar med att det kommer vara så för resten av livet. Dock har jag ännu ganska mycket sexlust till sambons glädje! Det är faktiskt en av mina glädeämnen i livet.

Ska inte prata om mig mer nu.

Har din man pratat med någon? Lever man i en relation har man ju gemensamt ansvar för att det ska fungera. Du bör visa förståelse för hans mående, men det bara till en viss gräns! Han har själv ansvar för att se till att försöka göra vad han kan för att må bättre. Annars kommer inte relationen hålla i längden, barn eller inte.

När jag var deprimerad så minskade sexlusten, fast FRAMFÖRALLT när jag åt antidepressiva. Kunde inte ens få orgasm.

Hej

Jo då, deras sexlust försvinner drastigt med en depressition. Förstår dig fullständigt. Min man har en deprition, ibland rör han mig inte på flera veckor, ibland är lusten precis som vanligt. Han tar Efexor, visst hjälper de...lite... Men hela livet är upp och ner vänt. Jag känner helt igen mig med det du berättar. Allt rullar bara på, men så vill man ju inte heller ha det. Deras "bra" dagar får en att tänka att vi kanske klarar detta, men de dåliga får en att vilja gå för det gör iallfall mig att må jätte dåligt. Får själv ångest attaker pga detta. han tar sömntabletter och hjälper inte till med vär 1,5 åring, spec inte på nätterna och jag jobbar och är gravid. Oh, ja han går regelbundet hos pshyk. Näväl ett långt svar på din fråga...

Min sambo o jag levde anti-sexliv i ungefär 3 år. Jag ville helt enkelt inte ha. O är fortfarande inte så glad i det hela. Närhet vill jag av o till inte heller ha. Det blir dock bättre, sakta men säkert. Så ha tålamod hur jobbigt det än är.

Även om man har som ambition att försöka vara den andre mer nära så finns det ingen psykisk ork. Man är helt slut...hela tiden.

O att säga 'aldrig' är väl lite väl drastiskt? Hur länge har han varit sjuk? Ge det tid, det är inte kört än!

Om han känner att han vill vänta med terapin, låt honom göra det med gott samvete. Kuratorn sa till mig att man kan inte tvinga på någon terapi o tro att det då går vägen. För det blir tvärt emot. Man låser sig ännu mer. Terapin måste komma in när man är redo. O dit kan det vara några år.

För det första så är det en dålig utgångspunkt att kalla det för "knäppmedicin" Många (däribland jag sjäv) har fått stor hjälp av antidepressiv medicin. Den fungerar läkande för de nervbanor i hjärnan som påverkas av depressionen. En depression är ingen godtycklig diagnos som bara beror på dålig barndom eller så utan en påtaglig fysisk förändring i hjärnan.

För det första... skicka iväg karln till en psykiater/läkare som kan hjälpa honom. Att gå i terapi under en depression är i princip onödigt. Som deprimerad är man inte kapabel att se på situationen med anat än svarta glasögon. För det andra... se depressionen som den sjukdom den faktiskt är och tro inte att det skall gå över av sig själv hux flux. För det tredje... vad spelar det för roll om den obefintliga sexlusten kommer av depressionen eller medicinen? Resultatet är ju detsamma. Skillnaden är ju att med medicin så kan den komma att återvända (jag har den erfarenheten) men att utan medicin så kommer det ta myckt längre tid. Och man måste inte äta medicin för evigt heller...

Jo, nog försvinner sexlusten alltid. Är man så nere att man inte står ut med sig själv ens, så är det ju hopplöst när någon annan vill vara en nära. Det går ju bara inte ihop.
Stand by your man säger jag bara. Det går över, men det tar tid.
Och nej, det är inte så illa att leva ihop med sin bästa vän. Det är få som är förunnade det.

JO eftersom jag har erfarenhet av att vara deprmerad så kan jag bara säga att du måste respektera din mans önskemål men också vara medveten om att han behöver din hjälp. Han kanske inte är kapabel att ta tag i situationen och det kanske är du som måste övertyga honom om att han behöver hjälp. Låter kanske hårt men är man mitt uppe i deppighet så förstår man inte sitt eget bästa alla gånger.

Kissmekate, tänk på att alla inte är lika. Vissa behöver ha en "spark i baken", medan andra blir istadigare än en åsna vid den taktiken.

Man kan aldrig tvinga någon annan att gå till läkare, men man kan säga att man har fått nog, och ställa krav på det...annars går man. Eller något sånt.