Möten med skadade haschrökare.

Jag har tidigare skrivit om mina erfarenheter av cannabis, dvs jag såg vad som hände med de vänner jag hade som började med denna ytterst passiviserande, personlighetsförändrande och fördummande drog.
Som ni säkert vet genom tidigare poster så var det en snubbe som blev riktigt sjuk, han fick ständigt återkommande psykoser och idag måste han medicinera livet ut.

Men detta är ointressant. Låt mig istället berätta hur det gick för de andra som började röka brass. Jag tror inte att jag har nämnt dem förut.
Naturligtvis gick det inte åt helvete för alla, två av dom som började röka tröttnade väl helt enkelt och lade av. De mognade och insåg att det fanns viktigare saker i livet.
Den ena bor någonstans nere i Skåne, är gift och har två barn. Det vet jag för jag träffade för ett par år sedan den andra killen som jobbade på Ikea och det var han som berättade det.
Men de andra då? Det är ju tre stycken kvar av ett gammalt haschgäng på sex stycken. Vad hände med dem?

För några år sedan så satt jag och min f.d. flickvän och fikade vid en uteservering. Det var hett som i Gehenna och jag ville gå hem men ni vet hur fruntimmer är, det älskar att sitta ute och glo på folk. Jag vill helst slippa se dem och de vill nog inte se mig heller.
Helt plötsligt kommer det fram en underlig man i utsvängda linnebyxor och en färgrann skjorta som var prydd med broderier. I handen höll han en käpp som var utsmyckad med diverse mönster och utsirningar. Inbillade han sig att han var någon slags modern vandringsman och vem i helvete var det egentligen? Vad ville han?
-"Hejsan! Känner du inte igen mig?"
Frågade han. Det var något bekant över denna tomte och till slut kom jag på det.
-"Jocke! Nämen tjenare! Det var inte igår. Vad gör du nu för tiden?"
Min f.d. flickvän tittade grinigt på mig. Det märktes att hon undrade vad i helvete det var för konstiga människor som jag hade umgåtts med.
-"Vad jag gör...? Tja... Jag skriver en del och så. Jag och några vänner ger ut en stenciltidning som heter "Kosmos" där vi liksom försöker att skriva om människan som en helhet och inte som enskilda individer, förstår du vad jag menar?"
Jag förstod bara en sak och det var att här har vi en snubbe som aldrig lade av med brasset och som det nu har gått helt åt helvete för. Jag ville helst avsluta samtalet, det kändes bara pinsamt alltihopa. För skams skull så var jag tvungen att på något vis föra samtalet vidare en stund vilket inte var det lättaste, han försvann liksom in sig självt under korta perioder. Helt plötsligt så kunde han bli helt fängslad av käppen som han hade i sin hand, han kunde stå och glo på den en lång stund, precis som om det var första gången han såg den. Sedan vaknade han plötsligt till igen.
-"Vad gör du då?" Frågade han mig.
-"jag jobbar, just nu på lasarettet."
Sade jag.
-"Jahajaa... Ja... Jag vet inte riktigt, det är nog inget för mig. Jag menar, varje dag och så..."
-"Ja inte fan jobbar man varannan dag!"
Sade jag och kunde inte dölja min irritation. Han stod kvar en stund och yrade något om någon musikfestival som han skulle på (festivaler brukar ju vara något som de flesta slutar att åka på i tjugofemårsåldern, han var närmare fyrtio) och till slut så gick han. Tack och lov.

Denna man var intresserad av att resa när han var ung, han drömde om att få se Sydney och Hong-Kong. Han gillade djur och ville bli biolog eller veterinär. Sedan kom haschet in i hans liv. Idag har han nog inte varit längre än till Vasaparken i Göteborg och om han överhuvudtaget har haft något jobb så har det väl varit som första klass slyröjare för AMS eller Skogvårdsstyrelsen.

En annan snubbe som även han fortsatte med haschrökandet kan vi kalla för Jörgen. Jag har inte pratat med honom någon gång under de sista femton åren men jag vet att han fortfarande röker, har inte lämnat sitt gamla pojkrum hos sin mor och har tillbringat större delen av sitt vuxna liv på Komvux, två år i varje klass.
Jag ser honom ibland på stan. Han släntrar omkring i en gammal jeansjacka och träskor. Ibland stannar han upp vid något ungdomsgäng och försöker att etablera kontakt.
Denna man är fyrtio år, har inga vänner, ingen flickvän, inget jobb och ingen egen bostad. Skulle man fråga honom om han levde ett bra liv så skulle han tveklöst säga JA, för han har ju sitt hasch och han behöver minsann inte leva något "jävla svenssonliv".
Honom är det inget synd om, det är hans mor det är synd om. Han är hennes enda barn och naturligtvis lider hon varje dag när någon av hennes väninnor frågar henne vad Jörgen gör idag? Vad jobbar han med? Har du fått några barnbarn ännu?

Våren 93 så träffade jag en annan snubbe som jag väljer att kalla för Thomas. Att jag minns årtalet så väl beror på att det var då jag lade ned supandet.
Vi hade nog inte setts på tio år men jag visste att han inte hade lagt av med sitt förbannade haschrökande och det både syntes och märktes på honom. Men det var en trevlig kille trots allt, snäll och vänlig. Det har han alltid varit. Men brasset hade som sagt satt sina spår. Vid denna tidpunkt så var vi båda 28 år men han snackade precis som en sjutton-artonåring.
"Har du hört den senaste plattan med den och den? Vilket jävla ös va!?" Fan vilket jävla drag det var i helgen!" "Jag funderar på att dra iväg till Roskilde nästa sommar, ska du med? Cool!"
Ja, ni förstår själva.
Till råga på allt elände så verkade han ha utvecklad någon form av förföljelsemani. Han frågade mig flera gånger om det var säkert att jag inte hade talat om för någon vart han bodde.
När vi kom hem till honom så bjöd han på kaffe. Vi satt vid hans köksbord och drack och pratade skit. Det åkte förbi en bil på gatan utanför.
-"Såg du? De jävlarna har mig under uppsikt!"
Jag frågade honom vem som hade honom under uppsikt. Jag frågade också varför någon skulle vilja ha en snubbe som han under uppsikt men fick bara konstiga kryptiska svar som jag aldrig begrep.
En stund senare körde det förbi en annan bil utanför hans köksfönster.
-"Såg du? Där är de igen!"
-"Men snälla du, det var ju en helt annan bil."
Sade jag.
-"Ja det är klart att det var en annan bil. Det är inte dumma, de byter ju för helvete bil varje gång de kör förbi!"
Mot sådana argument finns inga svar. Jag tänkte fråga honom varför någon skulle lägga ned sådana otroliga summor, så mycket tid och så mycket jobb på att hålla koll på en sådan obetydlig person som honom men jag förstod att han skulle ha svar på det med så jag höll käft, tackade för kaffet och gick.
-"Tala inte om för dom var jag bor bara!"

Det var tydligt att även Thomas höll på att utveckla någon form av mildare psykos, förföljelsemani brukar vara ett tecken på det.
Senare fick jag höra av hans bror att han hade varit där för att titta till honom. Han blev inte insläppt förräns han lovade att ställa ifrån sig bazookan ute i trapphuset.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, dessa killar var från början alldeles vanliga killar som hade drömmar, de hade intressen och framtidsplaner. De kunde ha levt alldeles vanliga liv, de kunde ha haft trevliga flickvänner, kanske barn, jobb och ordnad ekonomi. Tack vare haschet så gick de miste om detta och samhället gick miste om några produktiva medborgare och skattebetalare. Förutom den personliga tragedin som detta innebär för deras föräldrar och släktingar så kostar de även samhället, du och jag, stora skattepengar.
Därför blir jag förbannad när jag läser all jävla drogpropaganda och skit som vissa av er öser ut, jag anser att jag har rätt att bli förbannad och jag anser jävlar i mig att jag även har rätt att inte låta er stå oemotsagda. Liksom ni har rätt att propagera för droger så har jag rätt att propagera mot droger och upplysa om farorna.