zegra skrev 2007-08-17 14:20:10 följande:
Jaghar haft en hund som epilepsi strax efter att han fylt ett år. Den typen som kommer vid den åldern skall tydligen vara ärftlig. Han gick på medicin men anfallen fortsatte. Hanblev helt klart stressad av sjukdomen. Blev orolig och vandrade mycket. Ville inte bli lämnad ensamen och började plötsligt tugga sönder saker. Efter varje anfall blev han lite sämre och precis efter anfallen var han jättesliten, trött och väldigt orolig. Efter ca 6 mån fick han ett ganska kraftigt anfall och han kissade på sig lite. När han kviknade till var han väldigt förvirrad och när jag pratade med honom morrade han åt mig. Då bokade jag tid för avlivning. Det var bara skönt för då visste jag att han inte skulle lida mer.
Bonzo har kissat på sig rätt mycket under båda sina anfall. Första var jätteläskigt.
Han låg ute på balkongen mot dörren, så att vi inte kom ut till honom. Min pojkvän slet upp fönstret och hoppade ut till honom och då skällde Bonzo mot honom. Vi var helt beredda på att ta bort honom efter det men sen när vi tänkte efter lite kom vi fram till att det ju faktiskt itne var så konstigt.
Jag har läst att hunden inte känner igen matte och husse på upp till flera timmar, och min kille är rätt (väldigt) stor, och när han kom utflygandes genom fönstret och levde om och bonzo redan var förvirrad så klandrar jag honom inte för att han blev rädd och tänkte försvara sig..
Men jag förstår att du gjorde som du gjorde också, just iom att din hund mådde dåligt av anfallen..
Hur menar du med att han "vandrade" mycket förresten?
Tack för svar.