Trötthet - ångest - järnbrist

oo jaa trött o hänging är jag med. kan få sån ångest jag med vad man har gett sig in på o på råga på allt så väntar jag tvillingar. tror inte jag har smält det ännu . jag vill verkligen ha barn men nu börjar de gå upp för en att dom kommer på riktigt hela livet kommer bli anorlunda .. jag kan bli rädd . hur jag ska klara av det mm..

Grattis till twins! Vad mysigt! Förstår att du har lite ångest också, och är lite rädd. Försöker intala mig att det är naturligt att känna så, för det är det väl?

Ja det är helt naturligt att känna ångest över en så stor och viktig förändring i livet. Att bli förälder är verkligen på heltid och hela livet. Även om det blir liiite lättare när de växt upp. Jag tror att nästan alla kan känna denna ångest även om alla kanske inte kan prata om det.. Att man har ångest och ibland inte ens vill att barnet ska komma ut är ju en del i omställningsprocessen. Men sedan när bebisen är född så är den så hjälplös och då finns det något fint som heter modersinstinkt (finns säkert fadersinstinkt också) som gör att man bara vill ta hand om bebisen och sköta om den och mata den och byta blöja på natten är inte så jobbigt.. Jag och min man nästan bråkade om vem som skulle byta blöja de första månaderna. Ja kanske inte nattetid men vi turades ialla fall om då. Nu har vi två barn och vi bråkar fortfarande om vem som ska byta blöja men nu är det vem som inte behöver... Ni verkar helt normala tycker jag. Kan vara skönt att skriva lite om sin ångest. Det är inte helt acceptarat (enligt mig) att prata om att man inte bara är jättelycklig som väntar barn..

Pingu32: Tack för lugnande ord. Man kan inte höra för många gånger att det är normalt att känna såhär. Jag vet ju med mig att jag aldrig i livet skulle välja att leva ett helt liv utan barn, alltså välja bort det. Det är helt främmande för mig. Samtidigt har jag inte sett mig som någon "urmoder" vars uppgift i livet är att skaffa barn, utan mer att jag gärna vill ha barn fast samtidigt ha kvar ett liv. Svårt det där :)

Välkommen till Ågren-klubben.

Jag börjar verkligen undra vad jag gett mej in på, FAN!
Det är så jävla mycke som skall klaffa helt plödsligt.

större bostad, något sådär stabil ekonomi, en liten unge kan man ju inte lämna bort hur som helst heller.
Kommer jag verkligen klara av detta?! Plödsligt känner jag mej väääldigt liten och alldeles för ung, är ändå 26 år...
jag undrar verkligen hur detta ska gå...

Jag måste tyvär säga att jag i nuläget känner mej så otrygg och instabil med detta faktum, att jag förtränger ungen i magen och önskar att det vore en annan tid och en annan situation.

Min sambo hjälper ju inte till med tryggheten heller..
Det finns plödsligt en stor brist på inkomst, jobb och på tok för mycke av livets goda

Och då menar jag livets goda inte på ett "normalt sätt", utan överkonsumtion........ Skall nog trycka upp antabus:en under nosen på han när jag kommer hem.

Nej. jag vill i exakta precisa sekunden inte alls ha det såhär.

Men självklart, ungen kommer vara älskad och efterlängtad, men varken jag eller min sambo var det minsta berädda på denna extrema känslomässiga och psykiska omställning i tänkandet och livet, osm det visst kommer bli.

En liten fråga bara, jag var hos min bm idag å det görs inga prover förrän om 5 veckor. Men hon sa ändå att jag skulle käka Niferex. Kan man få för mkt järn i sig? Vore det inte bra å kolla järnvärdet innan man stoppar i sig dom tabletterna? Hoppas nån vet =)

Samma sak här vissa dagar känns allt bara toppen och andra så är det bara ångest. Jag har också väldigt lågt järnvärde och kämpar oxå för att få upp det. Man blir mer nedstämd när järnet är lågt eftersom man blir så trött och orkeslös

Hej. På ett sätt kanske det är bra att flera av er känner hur stor uppgiften som förälder kommer att bli redan innan förlossn. Då kommer ni ha tid att smälta inseendet och kanske få hjälp med tankar. För mig kom det efter förlossn., hade inte tänkt så mycket innan. Råd: prata med någon kunnig person och förbered er innan både psykiskt och praktiskt (laga storportioner mat mm.) MVH

Hej på er!
Ja, det verkar ju som att man inte är ensam om ångestkänslorna, vilket är skönt iofs.

MkrKabe: vad jobbigt! Hoppas sambon tar sitt förnuft till fånga nu! Och vad gäller allt praktiskt som boende etc, ja -det får bara ordna sig, vi bor rätt trångt men det försöker jag bara bortse ifrån så länge... så gott det går...och ang. ålder, känslorna är nog desamma hur gammal man än är, känslor har ingen åldersgräns. Omställningen är ju enorm, det är det absolut största man gör i livet, det är nog bara att acceptera att det kommer ta en väldig tid att ställa om sig. Tur att det tar 9 månader innan leverans i alla fall :)

Lurvan83: det är nog ok att du tar tabletterna, förr eller senare kommer värdet att sjunka så det är bra att ta i förebyggande syfte. Har det väl sjunkit ordentligt tar det lite tid att få upp det. Jag mår inte så bra av Niferex så jag har köpt Duroferon nu istället.

Annkatrin83: Yes, vi får kämpa på och få upp järnvärdet, det är nog A och O för att må bättre.

Sommarkänsla: det stämmer nog att det kan vara en fördel att tänka igenom allt i god tid och förbereda sig så gott det bara går. Så att alla tankar man har och all ångest kanske bara inte är av ondo, utan att man kommer ha "nytta" av det sedan.

Min erfarenhet är att mitt järnvärde har hållit sig på en bra nivå under mina två tidigare graviditeter, detta utan att ha ta någon form av järntabletter. Jag tycker du ska kolla ditt värde innan. Varför ska man äta några tabletter om man inte behöver? Och niferex kan ge biverkningar bland annat smärtor i magen och förstoppning och det vill man ju inte dra på sig om man inte behöver..

Lurvan83: Jag tror inte du får i dig för mycket järn om du äter Niferex med måtta, en om dagen borde vara okej. Om du är orolig kanske du kan ta en varannan dag, och på så sätt vänja dig vid dem utan för mycket illamående (som en del upplever av dem).

Tror man kan bli nedstämd och håglös med järnbrist. Kännt så den sista veckan och jag hade järnbrist.