Mitt första år som mamma...och jag är inte lycklig

Hej! Bra att du tar upp ditt dilemma här på mejlen, hoppas o tror att du kommer få bra råd fr många mammor med liknande erf. Själv är jag gravid ännu med första, så jag har inte så många praktiska tips.... Men ändå några tankar att dela, o hoppas något ska vara dig till nytta; :)

Det du beskriver är nog inte helt ovanliga känslor; att bli förälder till ett litet, litet barn innebär att sätta sig själv åt sidan. Det är en stor utmaning, men man måste. Din längtan efter att få göra saker tillsammans med dottern är sund MEN till den punkten kommer du bl a genom lek på den nivå där din dotter befinner sig idag.

Alla barn går igenom utvecklingsstadier, och detta att kasta leksaker som ngn plockar upp är en VIKTIG del - ett viktigt led - i barns utveckling. Försök se det som mer än en uttröttande lek: försök se det som att' YES!Mitt barn fungerar!! Hon följer de utvecklingsstadier som barn ska!!' Hennes missnöje då hon 'inte får som hon vill/har tråkigt' är uttryck för hennes första steg in i att upptäcka o uttrycka EN EGEN VILJA. Jätteviktiga utvecklingssteg!

I leken knyts ni till varandra; så att banden är starka när hon blir äldre och det blir dags för allt det där skoj; baka o allt... För att inte tala om hur viktiga de banden är när hon kommer upp i tonåren.... *ryyyssss* Nä, allvarligt; det kommer gå bra! Du ska inte skämmas för dina känslor; vi människor är superkomplicerade med så många behov. De viktigaste behoven i ditt liv nu är dock din dotters behov... Men för att orka/kunna tillfredsställa dem så behöver du nog avlastning också... Men DEN biten lämnar jag till kunniga mammor med bra tips! ...Kan tänka mig också att det handlar om att inte upphöra att existera SOM KVINNA (och inte bara som mor?). Alltså; att ha ett inspirerande arbetsliv, socialt liv etc utanför mammarollen. Har du det? Kan du bygga upp det?...

Annars tror jag att (mitt enda konkreta tips) om du läser om spädbarns o småbarns utveckling (fråga i bokhandeln eller leta bland hyllorna på psykologi/barnpsykologi kanske?) så kommer du hitta mer djupa dimensioner i din dotters vardag, utveckling o behov! Du kommer se vad det handlar om, inte bara hur jobbigt det är just för stunden. Din dotter ÖVAR sig ju inför livet med sin lek... Se det spännande i hennes agerande! Lycka till och sköt om dig - och er! :)

Man behöver egen tid där man kan slappna av och inte ha något ansvar annars blir man helt utmattad. Jag vet ju inte i vilken situation du är, om du har möjlighet att komma iväg utan ert barn eller inte. Det behöver ju inte vara så mycket. En tvåtimmars andningspaus på lördag och söndag kan kanske räcka?

Passa på att vara ute så mycket som möjligt så länge det är väder för det. De flesta barn sysselsätter sig själva mycket bättre utomhus där de kan tulta runt och utforska saker. Man behöver inte åka iväg heller. Ofta räcker det att gå ut på gården och sedan följa efter barnet dit hon går och titta på grejer.

Inomhus kan ju klossar funka fint ett tag. Sitta och bygga torn och slå ner igen tycker många barn är roligt. Låta henne kladda med fingerfärg? (kräver iof en massiv rengöringsinsats efteråt). Trolldeg kan också små barn leka med. Stå och titta ut genom fönstret och prata om vad man ser är en annan sak som kan vara roligt ett tag.

Jag känner igen mig och har också haft perioder när det varit otroligt jobbigt att vara med barnen. Det beror på att man haft för lite vila och för lite tid för sig själv. Det är skitsvårt att ta sig den tiden när man har små barn! Men man måste försöka. Ibland kan det räcka att man får gå in i sovrummet och stänga dörren en timma och ligga och läsa eller lyssna på musik medan pappan tar hand om barnet.

När barnen märker att man inte riktigt är med och att man inte orkar så blir de oftast mer besvärliga och gnälliga för att de märker att det är något som inte stämmer. Kan din man ta mer eget ansvar för dottern ett tag så är det ju guld värt för hela familjen eftersom du efter lite återhämtning kommer att orka mer igen. Jag känner verkligen med dig för jag har haft det precis likadant och har det så delvis fortfarande.

Jag tycker att du skriver jättebra Skylark men just det ovanstående fick mig att le lite. Det är skitviktigt att ha ett eget liv utanför mammarollen, du har rätt i det, MEN man är så himla utmattad att man oftast inte orkar ha vare sig ett inspirerande arbetsliv eller ett socialt liv ! (nu kommer alla högenergiska, lyckade människor säga emot mig) Det är fina ambitioner men för många blir det aldrig mer än en ambition (eller ytterligare ett krav man inte kan leva upp till).

Tack Fruis, för en behövd reality check! :) Det är nog så sant! *nickar/ler instämmande* :) Det sista man behöver som utmattad mor är ju flera krav... Är nog mer realistiskt som du nämner i tidigare inlägg att utnyttja 2-timmars pauser etc så gott det går. Tackar för jättefina lek-o-samvaro-tips med babyn/barnet; kommer definitivt att försöka vistas mkt utomhus.

*tankepaus*

...Min (personligen) stora skräck inför moderskapet är just att förlora Mitt Liv / Mig Själv, men det går säkert att lösa balanserat... Jag älskar verkligen mitt aktiva liv och saknar det redan (bara kroppstyngden gör ju att en del går bort!) men samtidigt VILL man ju från hjärtat vara en närvarande o närande mamma... Ska bli spännande se var 'krockarna' uppstår, o hur det går, i ens egna lilla mammaskap...! God Fortsättning på Era Mammaskap!! Kram!

haha skojjaru eller...
Jag känner exakt samma sak TS. Min är dock snart två.
Jag tror att det är perioder, i perioder är hon jätte jätte rolig, hela tiden typ i några veckor i sträck. Men nu igen har det kommit en sån här skrikig jobbig skit och man blir ju så trött.
INGET tålamod alls, blir förbannad när legobiten inte fastnar osm hon vill. Lyssnar inte på nånting, ingenting verkligen. Bara står o glor på mig när jag säger nåt. Klumpig, slår ner exakt allt av klantighet så man måste torka torka torka. Kan inte stå på benen verkar det som heller, för hon trillar omkull hela tiden och blir lessen. Hon kan snubbla fastän hon står still?! Vissa dagar orkar man knappt tycka synd om henne.

Jag längtar oxå tills hon är lite äldre, så man kan umgås typ. Se på film, mysa, läsa, baka, städa, diska allt. Just nu känner man sig mest som en hushållerska typ.

Lycklig? Det ordet försvann ur min ordlista fan för bra länge sen ;D

hahaha ne idag är en extra jobbig dag så nu låter mitt inlägg säkert hur drygt som helst, men det är så det känns ibland. (Och jag hatar att man ska behöva ursäkta sig såhär på familjeliv, men annars är man ju faktiskt en dålig mamma.)

Förlåt att jag hoppar in med en annan fråga,
Någon som har erfarenhet av amning och medicinering mot depression/ångest? Finns det preparar man kan ta medans man fortfarande ammar, vill inte ge upp den helt ännu. Flickan e 4 månader o jag har mått dåligt sedan hon var 10 veckor. Inget är kul, o det börjar o slita på vårt förhållande. Psyk. mot. tar sin tid, vi första kontakten trodde de inte att jag skulle behöva medicinera utan samtal bara...nu känner jag att jag inte orkar att vara ledsen o ha ångest längre. På tisdag ska jag träffa psykologen o då skulle hon boka in ett läkarbesök....det tar sådan tiiiiid...

Tack för alla svar, det var ju utomordentligt kloka ord ni skriver. Det evinnerliga skrikandet har mildrats något den senaste veckan och dagarna känns lite lättare. Det är bara att hålla ut och försöka hitta ljusglimtarna i varje dag.

Åk iväg med killen på en mini kryssning.Skaffa barnvakt.
Föräldrar/svärföräldrar. Ta en snabbis till Åland eller ngt. Prata med din man, förklara. Jag förstår dina känslor. Jag e heller inte född till en perfekt hemma mamma, men jag har omprioriterat lite. När jag har ork då e de lek å bus, när jag inte e lika energifylld så måste mina barn acceptera det också. (de är 1,5 samt snart 3 år gamla) När jag e "low" så får min gubbe ta å steppa in lite för mig, så att jag kan smita iväg till min mamma å dra i ett varmt bad, eller gå till en kompis, eller ta ut hunden en långtur...

Sen kommer energin tillbaka, sakta, sakta... Och när det gör det, så känner man sig som den bästa morsan ivärlden... Misströsta icke!!!

Moderskapet är som Balder på Liseberg och livet är en "vanlig" berg och dalbana :)

Kram

Är det bara jag som undrar om det inte finns en sambo med i bilden och vilken del han i sånna fall har i barnets liv? Finns det någon karl? Gör han inget med barnet/dig?

Vem har sagt att livet med ett litet barn ska vara som ett rosa skimmer? Hur ska ett barn kunna göra en olycklig mamma lycklig?

Klart som attan att det är JOBBIGT med småbarn!! Det vet ALLA, men somliga "glömmer" det när de blir gravida första gången. De tror att småbarnsåren ska bli trevliga shoppingturer med vagnen, fika med väninnorna och myspys hemma. Verkligheten tycks ha fallit bort helt......barn skriker, barn stökar, barn LEVER och utvecklas, barn testar sina gränser, barn testar sina föräldrar.

När en fas är överstökad börjar nästa och så fortsätter livet.
Det där med att slappna av och bara vara får en ny innebörd när man är förälder, för en del av en är alltid redo att rycka ut om det behövs.

Klandra inte din dotter för att du inte gick in i föräldraskapet med öppna ögon.

Håller med helt...visserligen är min bara fem månader, men att få barn var lite av en chock för mig. Jag trodde inte det skulle vara så jobbigt som det faktiskt har varit. Hade en jobbig förlossning som jag inte kommit över än...fick ett krävande barn som bara skulle bli buren hela tiden...skrek jämt! Amingen funkade inte...jag fick dåligt samvete. Önskar att jag läst på mer innan. Jag trodde nog att allt skulle vara lätt... det ordnar sig tänkte jag. Jag frågade min mamma flera gånger..men enligt henne var det inga problem..barn sover mest. Fattar inte att hon har haft tre stycken? Blev nästan rädd att det var fel på mitt barn!
Nu har hon lugnat ner sig betydligt, men är fortfarande ett barn som vill ha mycket uppmärksamhet och säger till så fort något är fel...och det riktigt ordentligt!
Jag har växt in i rollen..men det är inget man gör i en handvändning. Många gånger har jag nästan önskat att jag fick tillbaka mitt gamla liv.. känt mig ledsen och stressad helst på kvällarna då hon kunde skrika flera timmar i sträck. Blev mycket bråk med sambon man skyllde på varandra om allt möjligt. Det var en jobbig tid... men nu när man ser tillbaka känner man sig ändå stolt...för jag har klarat av det nästan helt själv! Men man ska nog vara lite mer förberedd på att en bebis tar mycket tid och energi. Barnet kommer först i alla lägen... så tänkte jag nog inte riktigt innan. Jag trodde nog att barn bara finns där ligger snällt i babygymmet medans jag hinner med massor annat. Men det funkar inte så! Enligt min mamma brukar barn vara så? Nä jag tror att hon har glömt hur det är att ha små barn. Min lilla ty känner mycket, enligt henne har hennes barn aldrig gjort det... och min lilla blir stämplad som ett speciellt barn. Tror faktiskt att det är min mor som inte vet vad hon snackar om blir arg faktiskt!

känner igen mig så himla väl. hade en jobbig graviditet med krämpor folk knappt ens hört talas om, en förlossning som iofs aldrig var särskilt riskfylld men inte alls blev som jag tänkt mig. tiden på bb var hemsk..kunde inte amma...och så kommer man hem och är bara trött trött trött...och blir arg över att man aldrig får sova mer än max en halvtimme i sträck, kan inte äta när man är hungrig (om inte barnen just ätit och är nöjda med att bara vara 5 minuter), knappt ens gå på toaletten faktiskt... ett tag hade jag starka tankar på att bara hoppa av allting, det släppte inte utan att jag fick hjälp med samtal.
vi fick tvillingar...efter ofrivillig barnlöshet..och jag älskar dom på ett sätt jag inte ens trodde var möjligt. men det betyder inte att jag vissa dagar, som du, kunde skänka bort dom mot avhämtning
min räddning har varit saker som jag hört av kompisar som har barn sedan tidigare:
-första halvåret är vidrigt, dom bara skriker, äter och sover
-att ha barn är himmel och helvete, det bästa OCH det jobbigaste man varit med om i livet
var någora av kommentarerna.
att vi fick TVÅ är inte så himla jobbigt som många tycks tro. det jobbiga var att det verkligen sjönk in att det är 2 andra individer som kommer att komma först, nu och för alltid. men man lär sig leva den typen av liv oxå...och jag tycker faktiskt, nu när saker börjar lägga sig tillrätta, att den här typen av liv är SÅ MYCKET UNDERBARARE än det jag hade innan... så underbart faktiskt att vi har ett syskon på väg trots att killarna bara är 14,5 månad...

jag mådde oxå skit i början av Alex fösta månader. BVC tyckte jag skulle ta antidep men jag tyckte det inte behövde (man är ju så inne i sitt lilla egna tänkande) men tillslut så fattade jag att det inte är normalt att känna så här jämt så jag fick antidep. fluoxetin och jag mådde toppen. jag blev en helt annan människa. jag fick sluta amma men det va det värt. Genast blev allt ljust och jag bara social och glad jämt och kunde inte sluta prata med folk öveallt vart jag än va. livet blev underbart

så ni som står och överväger att ta antidep eller gå och må dåligt, ring genast upp BVC eller en läkare och förklara hur ni mår. Det är värt det, jag lovar. jag har aldrig mått bättre,det finns inget att skämmas för. livet går inte i repris så varför gå och mår dåligt????

Anonym(j): Jo det finns en äkta man med i bilden och han är en ansvarstagande pappa som nyligen avslutat sin egen föräldraledighet. Vi delar på ansvaret väldigt bra, men det jag har bekymmer med just nu är ju att anpassa mig till att inte få de tider för återhämtning som jag är van vid sedan innan jag blev mamma. En eftermiddag fri är skönt att ha, men det laddar tyvärr inte mina batterier tillräckligt för att jag ska bli återställd. Jag hade behövt en hel helg. Fasst ännu är det inte aktuellt eftersom jag inte vill lämna min guldklimp utan mig så länge.

Anonym(sara): Jag har aldrig trott att föräldraskapet är ett rosa skimmer. Jag tycker faktist att jag har haft en väldigt realistisk uppfattning av vad det innebär att ha barn. Vårt barn var oerhört välplanerat och önskat. Men det man aldrig kan förbereda sig för, det är hur man kommer att KÄNNA i de situationer som man antar kommer uppstå. Om man aldrig har varit med om konstant sömlöshet över flera veckor så är det mycket svårt att förstå hur man kommer att hantera det. Jag tycker att ditt inlägg har en trist ton. Särskilt när du säger att jag klandrar min dotter för att jag inte gått in i föräldraskapet med öppna ögon, och att jag inte borde ge henne uppgiften att göra mig lycklig. Var egentligen i min text läser du att jag kräver detta? Det jag skriver är att jag känner mig uppgiven i situationer då jag inte kan möta min dotters behov på det sätt som jag skulle önska, och att jag önskar peppning och råd kring att få styrka i detta. Ditt inlägg innehåller verkligen ingen peppning, det känns bara negativt och onödigt...

Okej, gött att höra att pappan är med på föräldraskapet!