Instämmer med föregående talare, barn måste få ha lite tråkigt också. Tid att fundera och ta det lugnt. Förr eller senare hittar de på något skoj alldeles själva. När jag var liten hade jag inga som helst planerade aktiviteter (förutom dagis) och "underhölls" nog mycket sällan av föräldrarna, så det blev mycket "dötid" som jag själv fick fylla ut efter eget huvud. Minns att jag satt ensam i sandlådan och spann vidare på fantasilekar från dagis. Och i lågstadiet satt jag ensam med min legostad i timma efter timma, dag efter dag. Allt detta är jag evigt tacksam för, då det hjälpte mig att utveckla en fantasi som gör att jag nu som vuxen aldrig har långtråkigt i mitt eget sällskap.
Så våga sätta dottern ensam i sitt rum eller sandlådan, finns ingen som helst anledning till dåligt samvete. Tycker mer synd om de barn som blir ständigt "aktiverade" och "underhållna" av välmenande föräldrar, och aldrig får en chans att utveckla en egen fantasi. Därmed menar jag förstås inte att man ska lämna barnen helt vind för våg. Prata, läsa en saga eller spela ett spel då och då ska man förstås göra om man känner för det. Dock inte om man är på ohumör och gör det av ren plikt, ty det uppfattas antagligen av barnet.
