Osäker på vårat förhållande

Flytta inte ihop är mitt råd, som du redan skriver, det blir bara krångligt sedan.
Känner igen mej allt för väl om jag tittar bakåt i tiden och det är sådan bortkastad tid att leva med någon men drömma om annat.
Prova att bo själv först är inte alls dumt . Så småningom står han där.

Men jag är ju rädd att jag ska ångra mig sedan och att all längtan bara var löjliga fantasier.

Att bo själv innan men fortsätta vara tillsammans är ju ett alternativ, men det känns så avvisande mot honom att säga att jag vill bo själv.

Sen kommer jag ha enorma problem om jag skulle bestämma mig för att göra slut. Har blivit "dumpad" två gånger helt oväntat och blivit förstörd båda gångerna, och jag vet hur mycket han tycker om mig.
Jag tycker ju om honom med, men jag vet inte hur. Vi har ju våra stunder, men så fort jag är ifrån honom så drömmer jag om annat.

Vänta någon vecka, sedan går du tillbaka in i denna tråd och då tror jag att du ser vad du själv skrivit. Jag tror att du innerst inne vet vad du vill .
Jag känner igen mej så väl i allt du skriver...

Skönt att du känner igen dig, för det är oftast då man ger de bästa råden.

Har grubblat över detta hela natten och dagen och känner på ett sätt ena stunden och ett annat sätt nästa stund...

Lättast vore att låta allt vara som vanligt och försöka fortsätta, men då kanske jag ångrar mig senare.

Jag tycker ju om min pojkvän, självklart, och tanken utan honom är skrämmande. Om han kom och sa att han ville göra slut nu så skulle jag ju givetvis bli väldigt ledsen, men samtidigt får jag ju då en ny chans.
Jag märker själv att jag är lite avvisande, i hopp om att han ska börja tveka och ta upp det hela, för jag vågar inte, ärligt talat. Är för rädd för att förstöra för honom, men det är ju inte mer snällt om man går och är tillsammans för hans skull, om jag absolut inte vill själv. (Vilket inte riktigt är läget just nu, för jag vill ju delvis.)

Tycker absolut du ska satsa på att flytta och bo själv i första hand. Då får du lite tid att tänka efter och se hur du verkligen känner. Du behöver ju inte berätta för pojkvännen om dina funderingar i det här läget, utan säg bara att det känns viktigt för dig att få ha bott själv, och om det är någon gång i livet du ska göra det så är det ju nu, när du är såpass ung. Bodde själv ensam i några år innan jag flyttade ihop med min sambo, och är jätteglad för det idag. Känns skönt att jag har fått vara vuxen "på egen hand" innan det var dags att börja kompromissa med någon annan. Har ett par kompisar som flyttade ihop med sina pojkvänner direkt som unga och som ångrar det idag, särskilt som de nu har barn och chansen är förbi, så att säga...

Tack för svaren!

Eftersom vi pratat om att flytta ihop så länge nu och då jag från början var den mest drivande för det, så skulle det nog verka misstänksamt om jag bara kom och sa att jag vill klara mig på egen hand ett tag.
Då skulle han förstå att något var fel, och jag skulle vara tvungen att ta upp allt och så småningom bestämma mig.

Fy, vad jobbigt detta är. Önskar jag bara vore singel så jag slapp dessa problem.

Det svåra är att det pendlar så sjukt mycket.
Ikväll har vi sett film med kompisar, och det har varit jättekul och jag älskar såna tillfällen, de vill jag inte bli utan.
Jag vet inte vad jag vill...

Ytterligare en sak är att vi har varit vänner sedan 7 år tillbaka och hela våran vänkrets är gemensam, så vi skulle ju fortfarande träffas en hel del om vi gjorde slut, vilket känns jobbigt.

Jag är så rädd för hur han skulle ta det om jag gjorde slut, men å andra sidan har jag klarat av att min första pojkvän efter två underbara år bara, helt utan förvarning, gjorde slut och gick direkt till en av mina bästa kompisar. Jag kom över det, och vi är alla kompisar idag... (på något sjukt vänster)

Åh... orkar inte med detta!

Usch, har det riktigt jobbigt just nu. Det här tar hårdare på en än vad jag trott innan...

Försöker klura ut hur jag ska göra, men jag vet inte, och jag vågar inte erkänna för mig själv, för jag vet inte hur jag skulle lyckas göra slut.
Det känns som att göra slut skulle vara som att bara kasta skiten på någon som älskat mig och gjort allt för mig i två år. Dessutom skulle jag förlora en långtida och riktigt bra vän.

Åh... jag bara önskar att han skulle komma och säga att han vill göra slut, och mena det. Måste ju betyda att jag innerst inne vill få slut på det, men jag vågar inte och jag är så rädd för att ändra mig.
Om han gjorde slut så skulle jag "ha rätt" att längta tillbaka och vara ledsen, men det känns inte som om jag kan det om jag är "den elake". Då är det ju rätt åt mig.

Har i alla fall hittat en kompis att prata med nu, som inte känner min pojkvän och som har varit i samma sits själv. Hon sa att det är ett stort tecken på att jag vill göra slut, då jag börjat leta lägenhet i smyg och planera min framtid på egen hand.

Jag får allt starkare känslor för den andra killen jag nämnde i första inlägget, men jag känner typ att om han inte skulle vara intresserad, så kan jag lika gärna stanna i mitt nuvarande förhållande.
Samtidigt vill jag ju inte ha pojkvän utan vara singel och klara mig själv...

Aaa! Jag blir galen... kommer nog aldrig ur det här.

Pojkvännen hemma börjar dock märka att något är fel, men har så svårt för att prata plus att jag inte vet vad jag ska säga.
Försöker att vara hemma så lite som möjligt ("bor" hos han och hans familj).

Åh, jag orkar inte mer.

Ser visst att ingen mer än jag skriver här, men men. Jag behöver ändå skriva av mig, så jag gör det här där ingen känner mig.

Jag tror jag har bestämt mig nu.
Allt känns så fel när vi är tillsammans, och jag får dåligt samvete för allt vi gör, tex. kramas. Känns sååå fel!
Vi hade sex nyss, mest för husfridens skull, och nej, det var inte rätt. Jag fantiserade om någon annan hela tiden och insåg hur missnöjd jag egentligen är även med vårt sexliv. Det är väääldigt egoistiskt från hans håll.

Kan verkligen inte sluta tänka på den andra killen, och även om det aldrig skulle bli något så är det ju ett tecken på att min nuvarande är fel, när jag fantiserar mer om någon annan.
Varje gång han loggar in på msn pirrar det i mig, när vi pratar blir jag alldeles generad och jag kom på en sak han skrev på msn i somras som helt klart var menat som komplimang. =)

Åhh... jag är 95% säker nu, och ångrar jag mig senare så får jag ju se det som att jag lärde mig något av det åtminstone.

Nu ska jag bara våga ta upp detta med pojkvännen (som nog tror att allt är bättre nu då vi hade sex) och jag vill verkligen inte vara med om det. Han kommer bli förstörd.

Hur tusan gör man slut på bästa sätt när man vet att ens pojkvän älskar en?

Kan ju tillägga att allt detta tänkande och oroande har gjort mig "omänsklig".
Jag känner inga behov som att äta (har inte ätit frukost ännu), gå på toaletten eller röra på mig. Vill helst bara ligga i sängen och tänka för mig själv.