Jag vill gå isär. Hur berättar jag det?

Varför inte fixa en lägenhet och sedan prata med din sambo? Kanske är lättare om du kan flytta rätt snart efter att du talat med honom, så att han inte kan psyka dig genom att t ex prata med sin mamma, som han gjorde sist.

mitt råd är att sätta dig ner o prata med honom om detta.
va bestämd o ge dig inte hur han än bönar o ber.
du måste få tänka på dig själv vara ego. hur ska du kunna va en bra mamma till ert barn när du inte e lycklig, vad ger det för signaler.

Se till så att barnet inte är hemma då ni tar upp detta!
Hoppas det löser sig o att du får leva det liv du vill ha!

varm kram

håller även med ovanstående. klokt.

Oj, det kunde lika gärna varit jag som skrivit det där!! Förutom det där om att vara otrogen!!! Lite skrämande faktiskt!! Jag har tyvärr inga råd att ge dig, mer än att säga att du inte är ensam...
Jag har funderat på detta många ggr och har tillslut kommit fram till att jag tänker stanna med min sambo. Dels för att jag inte skulle kunna bo själv, ekonomiskt, dels för att min sambo har ett barn sen innan och jag ser hur hårt h*n har tagit på att dom separerade och jag vill inte att vårt barn ska lida utav samma sak. Min sambo vet inte att jag har dessa tankar och han ska inte få reda på det heller, elak kanske men det är mitt sätt att överleva.
Jag skulle ha lämnat min sambo, men så blev jag gravid och jag fick lägga dom tankarna på hyllan ett tag!!
*styrkekram*

Men herregud du kanske ska söka hjälp om du önskar din sambo att förolyckas.
Han blir nog lyckligare utan dig så berätta hur du känner att du vill göra slut,du kan ju skona honom och inte berätta att du varit otrogen om det ändå ska ta slut.

Jag har levt sådär i 10 år av mitt liv, det var ett helvete. Att bo ihop med någon för att man inte vill såra den andre eller för att man har barn ihop. Jag var också otrogen, utan skuldkänslor. Nu är det 8 år sedan jag flyttade isär med den här personen och idag ångrar jag att jag kastade bort så många år av mitt liv för att jag inte bara sa rakt ut att jag ville separera. Man undrar ju vad släkt och vänner ska tycka... Hur skulle jag klara mig själv med våran dotter? Men jag skulle ha tänkt på mig själv istället för att stanna och må dåligt. Det slutade med att min sambo hittade ett telefonnummer i min plånbok som var till en kille jag träffat på krogen, och träffat några gånger. Han packade sina saker och flyttade direkt. Tycker själv att jag var ett jävla svin som inte var ärlig mot vare sig min sambo eller mig själv... LYCKA TILL!

Skaffa lägenhet så du kan flytta direkt när du berättat för då kanske det blir minst med bråk med tanke på att ni har barn. Man kan ju inte fortsätta bara för att du inte vill såra sambon för du är ju inte lycklig i detta förhållande och trolitvis inte sambon heller.

Jag har sagt åt min tjej att jag vill separera två gånger. Problemet är att det är så mycket som måste fixas innan hon kan flytta. Under den tid som hon kollat på lägenhet osv, så har jag börjat tycka synd om henne och givit henne en ny chans. När jag sagt att jag vill separera så har jag varit laddad och förbannad, men när jag väl fått det sagt så rinner det av mig. Tveksamheten kryper på mig och jag släpper henne närmare mig igen. Det blir skenbart bättre eftersom jag vädrat mitt missnöje och inte är arg längre. Men efter ett tag så inser jag att allt är precis som vanligt igen. Hon rör mig inte, hon säger aldrig att hon tycker om mig eller någonting liknande. Jag verkar inte vara så viktig helt enkelt.

Fixa det praktiska först. Fixa någonstans att bo till dig själv och ta snacket efteråt. Gå ifrån honom lika helhjärtat som du blev tillsammans med honom.

Säger som de andra, skaffa lägenhet först. Sätt dig sen och prata med din sambo när inte barnet är hemma. Då kan du smidigt flyttta ut, än att behöva gå hemma och vänta på lägenheten.

Du har redan sårat honom med att vara otrogen, att lämna honom är ju inte för att jävlas, utan för att ni båda ska få det bättre. Om du varit otrogen och inte ångrar det är det ju ingen vits med att stanna för att ni har barn. Tror barnet mår bättre om ni är glada på varsitt håll istället.

Försök ordna det smidigt med barnet sen, prata med henne gemensamt om det går och visa inte att ni är ovänner (om det skulle bli så). Lycka till

Här har du en i exakt samma sits!

Har också varit otrogen men inga skuldkänslor.. har nu sagt att jag vill vara själv ett tag..
MEN vi har nyss gått o köpt en bostad ihop.. eller nyss o nyss, men rätt nyligen, efter de bara gick allt åt pipan o jag började ifrågasätta mig själv om vad jag egentligen känner..

O nu känner jag att jag vill inget hellre än bara bort, men sen som sagt så sitter han o gråter o är sårad o allt o vill ha mig tilbaka.. o då får man skuldkänslor.. o vill vara "snäll"

Ingen... och då menar jag INGEN mår bra av att den ena partnern "stanna kvar" för att man tycker synd om... får skuldkänslor och ditten och datten. Inte ens gemensamma barn anser jag är orsak att stanna kvar i ett förhållande som inte fungerar. DET, om något, borde kännas som den viktigaste orsaken ATT separera. Även små barn "känner" när något är fel, även om de inte förstår vad ni säger. En glad mamma/pappa är en bra mamma/ pappa!

Tack för era råd...

Jag började förbereda honom i förrgår kväll. Jag sa att jag inte mår bra och att jag känner mig ensammen. Igår frågade han mig hur han kunde göra för att jag skulle känna mig mindre ensammen. Då svarade jag att problemet är att jag nog vill vara själv. Han låg tyst en stund, sen sa han att han skulle sova.

Idag har han inte ringt mig eller skickat sms. Det brukar han alltid göra. Jag vill så gärna pussa på honom och säga att jag älskar honom, men det känns mest som om jag gör det av gammal vana...

Nåja, ett steg i rätt rikting känns det som att jag kommit. Han är lite förberedd iaf...