Nån mer som känner nån begått självmord!!? (Långt!!)

En kompis (X) till mig tog livet av sig med en av hans kompisar. Dom stal en bil och körde med viljes in i en mötande långtradare. Jag träffade X två dagar innan på bussen och han var ledsen över att han och hans tjej gjort slut. Men det lät som att det började ordna sig... 

Min kusin tog livet av sig när han var ca femton. Hans flickvän hade gjort slut. Han hade hjärtfel o struntade i att ta sin medicin. Han föll ihop o dog framför sin mamma i köket..

min bror tog sitt liv

Min morbror tog livet av sig... han var som min pappa. har gått 12 snart 13 långa år nu, men sorgen e fortfarande den samma....

Min mamma va nära att ta sitt liv, men jag hittade henne i tid.
Det var nog en sorg och ett svek.

min mamma tog sitt liv aug 2001

Var tillsammans med en kille dom tyvärr dog i en skooter olycka efter det tog hans syster (min vän) livet av sej och några veckor efter det hoppade mamman framför tåget i gävle.

Min låtsaspappa tog sitt liv när jag var åtta år. Än idag är det ingen som förstår varför. Han var dansare i cullberballetten, skulle ta över ortens stora icaaffär, hans högsta önskan var en familj, hans dotter låg i mammas mage när det hände. Allt var perfekt när han levde, så tragiskt. Han skulle skriva nått avskedsbrev elelr nått, för mamma hittade papper o penna bredvid honom, men det gick mycket snabbare än han trodde att ta sitt liv.

En av mina bästa vänner & barndomsvän tog sitt liv. Ingen visste att han mådde så dåligt. Det var en stor chock för oss alla.

Min pappa tog sitt liv ett år efter. Han mådde oxå väldigt dåligt, vilket vi inte heller visste.

Ingen av de två hade nog planerat det under en längre tid. Utan det var något de bestämde sig för och sedan fort gjorde.

Jag saknar dem oerhört mycket varje dag. Tycker inte det blir lättare med tiden.
Jag önskar dock att jag pratat med min pappa samma dag, istället för att sitta hemma o va sur på honom. (ang ett litet bråk vi haft)
Och jag ångrar att jag inte ringde upp min vän, som ringde mig bara en timme innan han tog sitt liv.
Inte för att jag kunde ändrat deras beslut, men kanske skjutit upp det.

Allt för många i mitt liv har dött.
En tjejbekant hängde sej själv i garaget..
En barndomskompis (han mådde inte bra) sköt sej själv på öppen gata med avsågat hagelgevär. Han orkade inte mer.. (Han sköt sej inför våra vänner)
En av mina bästa vänner, mådde psykist dåligt. Fick ingen hjälp och såg ingen annan utväg. Sköt sej själv i sin flickväns rum.

Alla gångerna har jag mått piss. Varför de valde att ta den utvägen. Det finns alltid frågor men det är sällan några svar.

Min storebror hängde sig en knapp vecka innan jag fick min första dotter.
Han som var så glad över att få bli morbror för första gången. Fast jag vet att han mådde ruskigt dåligt psykiskt. Någon dag innan var han lite annorlunda. Han har alltid skakat lite i händerna, men det gjorde han inte. Han var lite gladare. Men det mest konstiga var att han tillät att ta kort på honom. Han hatade verkligen att vara med på kort och gjorde allt möjligt för att slippa. Men just då var det nästan så han ville posera inför kameran.
När mamma och min moster städade i hans lägenhet efteråt hittade dom ett avskedsbrev. Hans handstil var helt skakfri. Så han hade verkligen bestämt sig. Det har nu gått 10 år. 

En kompis till mig tog sitt liv blott 16 år ung, jag var själv bara 12 år så jag förstod knappt vad som hänt. Men jag ville till varje pris gå på begravningen och där fick jag veta varför hon tagit en massa tabletter. Hennen pojkvän hade gjort slut för han var inte redo att stadga sig och skaffa barn. Hennes största önskan var att de skulle gifta sig och bilda familj. Men han var bara 18 år och hon 16 och hon kunde inte förstå varför han inte ville så hon svalde alla tabletter hon kunde hitta men ångrade sig och ringde sin fostermamma som var hos en granne. De rusade hem och fick henne att kräkas och i samma veva kom ambulansen och tog henne till akuten men hennes liv gick inte att rädda.
Min svärmor begick självmord för 10,5 år sedan efter att ha levt med fibromyalgi i många år. Min pojkvän (numera man)och jag hade bara varit ihop i 2 månader när vi fick telefonsamtalet om att hon hittats död i den stuga som hon hyrde för att få lugn och ro. Jag hade känt henne i över ett år och bott hoss henne i perioder innan jag och hennes son blev ett par. Hon var som en extramamma för mig eftersom jag hade det jobbigt hemma. Nån månad före hennes död satt vi två uppe och pratade om självmord och jag minns så väl att jag sa att jag tyckte att det var det fegaste man kunde göra men hon försvarade det. I efterhand så förstår jag varför... Hon hade redan då bestämt sig men hon ville att hennes son och jag skulle komma varandra närmare innan hon löpte linan ut. Hon ville att han skulle ha någon som töttade honom och hon var den enda som trodde att vårt förhållande skulle hålla. Jag var 17 år och han 25 år och alla trodde att vi skulle gå isär men idag är vi gifta och har en son tillsammans. Hon såg nått i oss som igen annan gjorde...
Så den 11/5 1997 fick jag ta emot samtalet om hennes död och sedan berätta för min man. Nått av det svåraste jag har gjort, idag minns jag inte vad jag sa eller hur jag sa det. När hennes lägenhet var uppsagd och allt packat, fick min man en egen lägenhet som vi både flyttade in i och på den vägen är det. Jag hittade min dagbok från det året häromdagen och jag läste om hennes död och om begravningen och alla känslor kom tillbaka igen. Idag förstår jag varför hon valde att ta sitt liv men då gjorde jag det inte. Ingen mer än min min visste vilka plågor hon hade och han var nog den enda som inte blev förvånad när samtalet kom. Idag har han berättat att han förberett sig på det samtalet i många år och han hade i viss mån redan hanterat sorgen trots att hon fortfarande levde. Så när samtalet kom
så var det mer en lättnad för honom, hon plågades inte längre och hon fick som hon ville.

Min allra bästa vän tog livet av sig när jag var 16 år, fick beskedet hemma på telefon. Rusade ner till stallet, tog min häst och var ute i skogen i flera timmar och grät. Jag besökte hennes grav senast förra veckan, är därute rätt mkt då jag själv har självmordstankar. När jag sitter vid graven känner jag iaf "att här ska inte min familj behöva besöka mig"... Så jag håller mig vid liv för hoppet att det ska bli en förbättring.