Panik av att ha fått drömjobbet???

Har du gått arbetslös en längre tid kan det helt enkelt handla om nervositet? Jag går själv arbetslös, var på några intervjuer förra veckan och är lite smårädd för att få något av jobben. Och det är jag dels för att jag är nervös inför en ny situation men också för att jag tror att jag inte ska klara några av jobben trots att jag vet att jag gör det, jag har rätt utbildning och rätt erfarenheter men trots det så tvivlar jag på mig själv.

Kanske är det något sånt du känner?

Det kanske "bara" är att du lämnar en fas i livet (arbetssökande, kämpande osv) och går in i något nytt! Förändring kan ofta vara skrämmande och man behöver tid att landa trots att det är något positivt som hänt! Ge dig själv lite tid att smälta det nya!

Glömde! Grattis till nya jobbet och lycka till, det kommer såklart gå jättebra!!

Ah du är i chock ju! Känner igen det där så himla väl.

När jag fick mitt jobb så hade jag sett det på platsbanken på onsdagen, skickat in ansökan på torsdagen, blev uppringd på fredagen, var på intervju på tisdagen veckan efter, sedan ringde dom på onsdagen (dvs dagen efter) och ville träffa mig igen och på vägen hem från intevjun så ringde dom och erbjöd mig jobbet.
Jag fick jätteont i magen och nästan lite panik fastän jag var glad! Det var en sån chock.
Du kommer säkert vara jättenervös på måndag också, men det släpper! Tro mig!

Stort GRATTIS till nya jobbet och medvind i seglen! *kram*

Tack! Ni kanske har rätt båda två. Jag sitter här och bara gråter. Det ÄR skrämmande med en helt ny och okänd fas. Jag har ju kämpat "hela livet" och plötsligt så står jag här och har kommit fram liksom. Jag vill bara att det ska gå över. Jag är livrädd. Jösses.

Ja, jag har faktiskt funderat nu på kvällen om det kan vara en form av chock. Skönt att höra av dig AnneSophie att du har varit med om något liknande (fast jag såklart inte vill att någon ska känna såhär!).

Det här har varit en jätteutdragen process. Jag sökte i början på juni, blev intervjuad första gången i juli och sen har det varit många träffar och utfrågningar sedan dess. Det här är kanske bara värsta urladdningen. Men vaffan! Jag vill ju vara glad.

Era ord hjälper så mycket. Tack!

Ja, det finns inte så mycket att tillägga - allt är redan sagt så bra. Kroppen fungerar lite konstigt ibland! Du kommer säkert vara rejält nervös och kanske ångra att du tackade ja till jobbet (varvat med en hel del toalettbesök ) men när du väl är där kommer du finna dig i din nya situation och glädjas över ditt nya jobb.

Lycka till och ett stort grattis!

Sorry, är lite långsam. Skriver med en, och dessutom fel, hand halvsittandes i soffan med febersjukt sovande barn

Marie Curie, men det är skönt att höra att man kanske inte är sjuk i huvudet och borde uppsöka psykakuten. Skönt att höra att kroppen kan uppföra sig konstigt. Min kropp känns inte som min. Mina reaktioner känns inte som mina.

Jahapp... snart ett dygn sedan jag skrev. Det har varit lugnare idag men jag har ordentliga slängar av ångest. Så fort någon säger "grattis" klämmer jag fram ett leende. Jag tror nog ändå jag måste gå till "pysskolog" Livrädd att bli avslöjad. Att behöva berätta för alla att det inte höll. F*CK!

Det sägs ju att de som suttit i fängelse ibland inte fixar att bli frigivna. Att de kanske till och med begår brott för att få "komma hem" igen. Just nu förstår jag dom verkligen!

Du kommer att klara dig jättefint! Alla förändringar kan kännas besvärliga även om man vill ah just den förändringen.
Ibland kan jag bli så nervöa att jag mår illa för helt sjuka saker! Men det går alltid bra! Det värsta var när jag en gång för massor av år sedan valde bort en sådan situation som jag var nervös inför, den ångesten som kom efter det var tusen gånger värre! Lycka till!

Grattis till jobbet! Jag letar också drömjobbet just nu, och jag förstår att du inte enbart känner lycka. Som sagt är även positiva förändringar jobbiga psykiskt. Dessutom vet man ju inte säkert om drömjobbet blir som man hoppats, om arbetskamraterna är trevliga, om arbetsuppgifterna blir som man tänkt sig osv.

Tack alla! Era svar betyder jättemycket. Jag förväntar mig inga "mirakelkurssvar" här. Jag vill bara få ur mig lite och höra att det kanske är "normalt". Lite Bullen-varning, men ändå

Jag har nog en vriden syn på detta och tror inte alls det är normalt att vara skraj så man nästan skiter ner sig.

Jag tror, och förväntar mig, att jag borde hoppa runt och gallskrika som folket i Idol

Anna, lycka till! "Ge inte upp" har alla sagt till mig och det har varit tungt att ta för ibland måste man nog få göra det också.

Jag skrev i trådstarten att detta inte är så "familjelivsrelaterat". Men det är det nog ändå. Plötsligt befinner jag och min man oss i en helt ny situation. Jag kommer behöva, och vilja, arbeta jättemycket. Jag kommer resa en massa. Ekonomin blir förändrad till det klart bättre. Och kanske framförallt... vi kommer kunna börja sniffa på tanken om barn. Inte på en gång. Men sniffa... *hjäääälp*