Hur ska vi orka ha kvar hunden??
Vår tik är 7,5 år. Hon är snäll och fin men samtidigt otroligt stressigt lagd och skäller som en blådåre så fort någon passerar på gatan eller när någon knackar på. Vet inte hur ofta jag skämts ögonen ur mig när ett barn stått utanför och hon fortsätter att skälla barnet i ansiktet på en decimeters avstånd trots att hon sett vem det är... Ni kan inte ens föreställa er hur hon gapar... Vuxna gäster får något stelt i ansiktet när de ser henne.
När man är ute med henne så äter hon bajs, äpplen, tuggummi, gräs osv, osv - allt som är ätbart på något outgrundligt sätt vräker hon i sig. Man kan inte ta en promenad med henne utan att bli på dåligt humör för det är bara ett hysteriskt letande efter mat. Hon kräks ganska ofta på grund av det hon stoppat i sig.
Vi har alltid försökt aktivera och motionera henne ordentligt för att stävja detta beteende, men nu orkar vi snart inte mer. Jag känner att glädjen är helt borta med att ha hund och det har det nog varit i ett år, allt jag gör med henne gör jag bara för att jag vet att det är det rätta att göra - inte för att jag egentligen vill.
Jag undrar liksom för mig själv hur mycket som är rimligt att lägga ned på en hund? Ska man fortsätta år efter år och ha detta som irritationsmoment varje dag? Det sliter mycket på mig och mannen, vi blir stressade och irriterade på varandra. Barnen blir arga på henne för att hon står och gapar i ansiktet på deras vänner..
Det värsta är att jag känner att inget hjälper. Vi har haft hund förut så vi är inte gröna på området alls, men hennes beteende sitter så djupt att vi inte får slut på det med de medel man orkar ta till när man samtidigt har barn att ta hand om.
Har kommit på mig själv med att se fram emot att hon är borta. Det tycker jag är jättetrist för egentligen tycker vi båda om henne men hennes nackdelar håller på att ta över. Bävar inför att hon kanske lever 4-5 år till, det vet jag inte ens hur jag skulle orka igenom. Vår släkt bor precis så långt bort att de inte kan hjälpa till, vi har sett oss omkring lite efter omplacering men det är ju ingen som vill ha en hund som är över 7 år.
Jag vet inte vad vi ska göra. Min ork är slut, min glädje att se henne är borta och jag får tvinga mig till att klappa henne.. Känner mig så trött!
Det kanske inte ser så farligt ut det hon gör men tänk er att hon gör detta HELA tiden. Tänk er hur ofta någon kan gå förbi i ett villaområde och hon tokskäller nästan VARJE gång. Tänk er hur många små vänner till barnen som kommer och knackar på och sedan nästan börjar grina för att hon gapar så. Tänk er hur mycket ätbart det finns när man promenerar, speciellt när gräs också är en del av menyn. Tänk er spyorna vi får torka upp..
Det är tungt, tungt. Det är också konstigt hur man kan tycka om och avsky en hund på samma gång.'
Tankar någon?