Kvinnofälla

Förstår att du är ledsen och besviken men det är din man som är sådan här, inte alla män så det behöver inte vara en kvinnofälla. Nu är det du som har ett val att göra. Vill du ha det såhär eller göra något åt din situation?

Usch vad trist...

Jag är gift med en feminist (man) så jag har tur. Vi är dessutom båda högavlönade med bra jobb så det finns ingen anledning att påstå att den ena måste vara hemma p g a ekonomiska skäl. Men vad jag tycker synd om dig TS...ursäkta mig, men vilken tönt till karl...

Det är på många sätt "orättvist" att vara barnafödande kvinna och jag kan känna igen mig i att uppleva det som en kvinnofälla. Inte så mycket för föräldraledighet osv för vi har delat helt lika men det är ju ändå kvinnan som måste stå för graviditeten. Att släpa sig till jobbet varje dag fast man går runt som i dimma, bli stor och tung, ha ont osv. Får man fler barn blir det ännu värre för då förväntas man arbeta, vara gravid och ta hand om sina redan födda barn. Kroppen och psyket slits.

Den största kvinnofällan är ändå andra kvinnor, alla krav på hur man ska vara som mamma som kan knäcka en. Det är så svårt att värja sig mot alla bilder om hur man borde vara.

Sedan är det också en förmån att få vara gravid och föda tycker jag men det är ett tungt slit som läggs ovanpå det slitet man redan gör. Och det extra slitet utsätts inte män för.

Hej,
känner faktiskt igen mig väldigt väl, och jag kan nog hålla med dig, Rafaela, att jo det är strukturellt. Det är alldeles för många tjejer som upplever det så att få barn! Själv blev jag tillfrågad om att bli ordförande för en ideell organisation (på riksnivå) och var jättepeppad. Körde på ett tag, någon månad men insåg sanbbt att det inte funkade. I samma veva hade min sambo börjat en halvfartsutbildning på samma gång som han jobbade 80%. En grej han verkligen vill göra. Och visst, han ska få göra det han helst vill. Men i och med att jag ammade och ja, att vi båda trodde att det måste vara så att mamman är den som "ska" vara hemma mest i början släppte jag ordförandeskapet, en grej jag verkligen ville. Men inte orkade med eftersom mitt huvudfokus skulle ligga på vår lille bebis och på att familjen sågs tillräckligt ofta. Som sagt, det lilla älskade barnet har ju ingenting med detta att göra och faktum är ju att jag älskar min sambo. Men jag ahr mått apdåligt nu av o till ett bra tag(sonen är 19 mån.)Mina behovär helt åsidosatta, är arbetslös och har gett upp alla föreningsengagemang jag hade innan vi fick barn, nåt jag alltid har sysslat med o som får mig att må bra.
Vad är det som får en att gå in i denna "fälla"? Jo gamla förlegade, men acks så starka värderingar vi har. Sen vill man naturligtvis vara med sin familj och med sin bebis och visst jag tror att vi alla är olika. En del tjejer verka älska hemmalivet med barn. Jag gör det inte, jag vantrivs.
Så konstruktivt...jag har stärkt mig själv, börjat träna, gör yoga och försöker ge mig själv det jag behöver. (Men skit vad svårt det är ibland..) och jag har i lugn o sansad, men kraftfull o bestämd ton sagt till min sambo att det inte längre är ok att det bara är han som ska ha ett "liv".
Först bli helt klar över vad som är problemet,s en försöka kommunicera LUGNT (är man arg eller ledsen går det ju inte) och om inte det går- kanske parterapi?

det enda man som kvinna inte kan lämna över är graviditet och förlossning. Ja, det skulle vara att adoptera istället då. Så ärligt talat kan jag inte riktigt förstå hur man kan säga att det är en kvinnofälla att skaffa barn. Det är väl upp till VARJE individ att innan man skaffar barn göra klart över hur det kommer att se ut då barnet är fött.

"Kvinnofälla" kallar bara kvinnor barn och hushåll om de innerst inne inte vill göra det, och om man inte är beredd att offra lite så bör man inte skaffa barn. Då är man väl inte "mogen" för det helt enkelt.
Jag drar tyngsta lasset, eller snarare hela lasset i hushållet och uppfostrar mina barn. Min man jobbar.
Om det skulle vara tvärtom så skulle inte det vara något problem heller men det är alltid någon som måste ta hand om barnen och i detta fallet är det jag och jag gör det gärna. Varför detta skulle vara en "fälla" kan jag inte förstå. Jag tycker snarare att det är en fälla för barnen och både mamman och pappan springer till jobbet hela dagarna och lämnar barnen hos någon annan. Och min dotter(hon är två!!) hjälper mig redan flitigt i hushållet och är jätteduktig *skryt!!*
Om man inte vill ha det så "ojämställt" så får man TJATA!!! Jag ber också min man att diska,slänga soporna och stryka och vika tvätten när jag är trött och då gör han det. Han ber mig hjälpa honom skruva ihop skåp och klippa gräset när han är trött. Andra kanske har det sämre men jag ser det inte som en kvinnofälla alls.

"Kvinnofällan" ligger nog i att man förväntas ta hand om barn, behålla sina gamla intressen, leva jämställt utan att anstränga sig och tycka att det är underbart. Det är ju inte möjligt.

Jag har en man som inte är som din, vi hjälps åt att uppfostra barn och försörja familjen, vi hjälps åt att sköta hushållet (båda gör för lite) och vi har det periodvis rätt stressigt. Jag hade aldrig stått ut med att vara hemmafru, och min man vill inte vara hemmaman (han hade iofs klarat det bättre). Vi bråkar om det känns orättvist och det funkar bra. Så jag upplever det INTE som en kvinnofälla att få barn, jag känner inte heller att jag gett upp min underbara frihet. Jag jobbar och på mitt jobb är det en merit att ha barn och det är möjligt att till viss del anpassa schemat efter att ha barn, min man pluggar och kan delvis skolka, vi försöker få lite tid att träffa vänner och träna, men har båda accepterat att just nu har vi inte särskilt mycket tillgänglig fritid.

Ditt problem verkar vara att du lever som ensamstående mamma medan du är sambo,och det är nog slitigare än att verkligen vara ensamstående. Nu har du en massa förväntningar och förhoppningar eftersom ni bor tillsammans och de förväntningarna sviks hela tiden, då är det klart att du är arg! Men grundproblemet är inte att ni fått barn, grundproblemet är att det bara är du som blivit förälder.
Vad säger han om du frågar "VILL du verkligen skiljas?" Om du är beredd att genomgå en skilsmässa kanske han plötsligt blir kompromissvillig.

Jag tycker att när man får barn måste båda föräldrarna vara villiga att ta 100% av ansvaret, först då kan man börja dela "rättvist".

Kvinnofälla= Ogift kvinna som går ned i arbetstid, tar alla vab-dagar, hela hushåll och barn.
På sikt sämre löneutveckling, inga karriärsmöjligheter (om man vill ha det) sämre/lägre pension
Vill det sig illa separear man/dödsfall av partner så är det klart sämre position för den som blir kvar.
--
Och visst vill man ha koll på läget innan man skaffar barn, men det är inte lätt att förutse hur mannen o kvinnan kommer att reagera o förändras på vägen, hur man tror att det ska bli är ofta helt annorlunda än vad verkligheten är.

TS: Familjerådgivning kan kanske vara något, om inte så för att få en tredje oberoende part som kan medla när det är svårt att förstå varandra.

Att få barn innebär en enorm förändring i ens liv. Många går in i det utan att vara villiga att göra förändringar, eller att vara villiga att investera tid i sina barn. Detta gäller både män och kvinnor.

Det skapade begreppet "kvinnofälla" är endast en effekt av att man inte är beredd att investera i sina barn, vilket i sin tur är en effekt av att man i dagens samhälle förväntas ploppa fram barn och sedan låta någon annan (dagis) ta hand om dem, samtidigt som man håller på med allt man gjorde innan.

Håller med TygTiger om beskrivningen, båda föräldrarna måste inse att man behöver investera tid i sina barn.

Har inte läst hela tråden men du frågar efter råd och då tänker jag så här:

Finns det någon man i er närhet med uppvuxna barn som gjort samma sak, dvs prioriterat annat än sina barn när de växte upp och sedan inte varit helt nöjd med beslutet? I sådana fall kanske han skulle försöka prata med din man?

Visst har du hamnat i en galen situation på grund av din mans prioriteringar men han har ju också själv försatt sig i en situation det finns stor risk att han kommer att ångra sina val.

Lycka till!

"Tänk efter före innan ni offrar er ljuvliga frihet, i väldigt många fall är det du som kvinna som får dra det tyngsta lasset!"

Den här meningen låter förskräckligt i mina öron! Det låter som om du inte ALLS viste vem du skulle få barn med, och då förstår jag absolut att du utrycker dig så. Men felet är bara ditt!!!

Gör dig av med honom och organisera ditt och barnets liv så att NI TVÅ trivs. Då kommer du garanterat att känna dig fri! Fri från stress, iritation, ångest...sådant du verkligen inte behöver i ditt liv.

Håller fullständigt med Marie30!

Men att få barn är ingen kvinnofälla..det är din man helt enkelt som har helt fel prioriteringar i livet.

I mitt förhållande så blev jag tvungen att separera ett tag för att min man skulle prioritera om. För första gången på de tolv år vi har varit tillsammans så har min man haft 4 veckors semester.

Hoppas du kan få honom att ändra sig...Lycka till!

Lycka till tjejen!
Min man är borta varannan vecka, för det bara måååååste han annars verkar det som om han skulle explodera. Jag tror jag förstår var du menar med kvinnofälla. Min man har bara tagit ut pappadagar på sina lediga dagar. Men när jag försöker och minnas när han tog ut dagar var han inte hemma, det var alltid något med bilen eller något samtal.

Jag älskar min dotter och ångarar henne inte en sekund, vilket jag inte heller att du gör. Skit i alla som moraliserar och tror de är så jävla bra för deras män hjälper till och städa (min man städar allt, lagar all mat och tvättar med jämna mellanrum) det är inte det som gör oss jämmställda.

Hemarbete är bara en aspekt. Han kan aldrig förstå vad jag menar, det är klart han inte kan han är ju uppvuxen som man och har aldrig behövt se några anndra perspektiv. Han kan helt enkelt fatta mer än han kan förstå.

Men självklart ska vi gratulera de få lyckliga som lever tillsammans med en femenist.

OK! Här är jag! Den kvinna TS efterlyser!!! Jag är gravid och ska börja jobba 2,5 mån efter BF. Det gjorde jag även förra gången. Min man tjänar något bättre än jag, men vårt val har med mitt yrke att göra. Jag tycker helt enkelt att jag tappar för mkt. Dessutom är det ett flexibelt jobb som ger mig mycket tid med både man och barn.
Självklart är jag inte mindre mogen än någon annan för att jag gör det valet. Mina barns pappa är ju med dem!!!

Jag började arbeta när min son var 2 månader.