Jag orkar inte bo med min deprimerade sambo länge till.

Hej!
Självklart ska man inte ha det så resten av livet! Det är inte bra för någon, inte för dig och inte för barnet/barnen. Inte för din sambo heller förstås, han måste ju få hjälp att komma ur sin depression. Går han till någon och pratar om sin situation, t ex psykolog, kurator eller liknande? Inser han själv att han har problem? Vill han ha hjälp? Att hjälpa någon som inte tycker att det behövs, eller som inte vill ha hjälp är nästan omöjligt. Han måste själv vilja förändra sin situation, och det verkar som han kanske måste skynda sig. Kanske stannar du inte för alltid... men hur får man em människa att inse det innan det är försent. Som man säger; man saknar inte kon förrän båset är tomt...
Ja, det här var inte mycket till svar kanske, men jag tycker inte att du ska finna dig i att bli berövad på ditt liv, din glädje och din livsenergi. All styrka till dig!

JO han har kontakt mer psykiatrin men det händer inte så mycket. Han vill ju inget hellre än att må bra och orka med sina barn. Menjag känner att händer inget snart så är det jag som bryter ihop med, jag gråter varje dag för detta och känner mig så hjälplös. På senare tid jag börjat tänka på hur mycket jag ångrar att jag skaffade barn med honom. Detta är inte det livet jag ville ha. Han är nästan alltid hemma med. Jag blir tokig. Är aldrig själv hemma med mina barn, han sitter vid datorn, sover etc och man blir så irriterad i längden.

Ni andra som lever med partners i liknade situationer. Hur tänker ni? Hur klarar ni vardagen utan att bryta ihop? Hur vanligt är det att depressionsbekymmer försvinner?

Om den hjälp han får inte är tillräcklig måste han få bättre hjälp.

Vad är det han har provat?
Har han kontakt med någon som han kan få skriva av sig till och få råd från på internet?
Är han medlem på någon sida där han kan hitta stöd och hjälp?
Har han provat kognitiv beteendeterapi eller någon annan form av mental träning?
Får han någon medicin eller regelbunden samtalsterapi?

Självklart ska det inte vara så som ni har det i resten av livet.
Han måste få hjälp, du kan inte bära upp både dig själv och honom och barnen och hemmet hur länge som helst.
Kanske kan ni även få familjeterapi då hans tillstånd påverkar er alla? Värt att kolla upp om inte annat så kan du få ta mer del i hans tillfrisknande istället för att som nu bara hålla honom uppe så gott du kan.

Han har en provat tre olika mediciner på detta året och ingen har haft någon effekt alls, han har bara blivit tröttare så nu tar han ingen alls. Han skall ha första psykologbesöket på onsdag.

Jag tycker bara att det har tagit så lång tid med allt. ett år är lång tid att gå hemma utan direkt åtgärd tycker jag.

Ett år är alldeles för lång tid...
Iofs kan väl försöken med medicinering räknas in som "behandlingstid" men samtal borde sättas in mycket tidigare än så.

Det har tyvärr mer med sjukvårdens resurser än viljan att hjälpa att göra så det är väl bara att hoppas att samtalsterapin kommer att göra skillnad.

Ett tips är ändå att även du försöker hitta någon att prata med så du slipper bära allt själv hemma då han kämpar sig igenom depressionen.
Det är tungt för honom, absolut, då det ju är han som befinner sig där nere i mörkret. Men det är ju även tungt för alla omkring honom.

Vem kan man prata med. Vill inte prata om hur jag känner med mina vänner. Pratar ju lite med dem men vill inte prata om tankar på att separera mm. Kan man få samatalsterapi eller något som anhörig med, eller det finns väl inte?

Jag vet faktiskt inte riktigt hur det ser ut med möjligheter till "anhörig-terapi" eller familjeterapi som del av den hjälp din sambo får, men det är absolut värt att kolla upp.

Annars kan du kanske få någon genom ditt jobb då företagshälsovården kan subventionera även terapi och inte bara ordnar ren sjukvård, eller prata med en präst om du är knuten till en kyrka.
Privata alternativ finns ju alltid, men då måste ju även ekonomin finnas.

Jag lever på den andra sidan så att säga, jag är den deprimerade av oss i förhållandet.
Tro mig det är inget man vill vara, man vill inte vara en "börda" för resten av familjen.

Ge inte upp, kämpa för familjens skull!!

Jag förstår ju att han mår ännu sämre än vad jag gör och ständigt har dåligt samvete. Jag kämpar på så gott jag kan men orken och tålamoden är inte oändligt.

Anonym (ge upp?) skrev 2007-09-16 22:59:21 följande:

Jag förstår dig totalt.. det är verkligen jobbigt att bo med en deprimerad partner. Min sambo lider också av depression och blir stundtals superstressad för det lilla minsta. Själv är jag också en glad person som är väldigt positiv och framåt, medan min sambo kan vara otroligt negativ och destruktiv när han får hans depressionsutbrott.

Jag tror att nåt som är viktigt är att en deprimerad person har rutiner och håller sig sysselsatt så att han inte hinner tänka för mycket. Har du försökt få din sambo att förstå att du behöver få avlastning i hemmet? Hur reagerar han?

Har du någon som du kan prata med om din sambos depression? Det är jätteviktigt att du ventilerar dina känslor och tankar med någon.

Jag tror att personer med depression kan bli bättre med rätt terapi, så håll hoppet uppe! Din inställning är också viktig. Jag vet dock inte om jag är lite motsägande för att jag har bestämt mig för att ge min sambo en viss tid för förbättring. Om jag inte har sett att han förbättras åtminstonde lite inom ett år och att det går framåt så kommer jag nog lämna honom för att hans depressiva utbrott kan verkligen vara destruktiva för honom, oss och mig.

Jag jag hoppas så på detta nu. Jag har verkligen aldrig tappat hoppet under denna tiden. Jag hela tiden trott på att det snart skall bli bättre. Känns som det blivit sämre senaste tiden så därför har jag nu börjat tvivla.

du måste prata med din sambo. Jag är mer i din sambos sits än i din, men PRATA. Det värsta jag vet är då min sambo går och mår dåligt över mitt mående men inte ens vågar/orkar/kan ta det till diskussion... har man ingen kommunikation har man kanske inget att kämpa för. Varför ska din sambo vilja bli friskare om ni inte för en öppen dialog?
När man är deprimerad kan det innebära att varken du eller barn betyder något förrän du påtalar DITT och DINA BARNS mående i det hela. Du måste VÄCKA din gubbe. Säga hur DU känner.... även om det kan såra din sambo osv. Man kan inte ta på sig silkeshandskar bara för att den ene är deprimerad.... jag vaknade upp regält ur min "koma" då min sambo tog tummen ur och vågade föra dialog, innan tolkade jag honom som obrydd som lät mig falla längre och längre ner... jag tolkade det som om det ändå var kört.
Ge gubben lite motivation.

Han vet hur jag känner(inte att jag har funderingar på att lämna honom dock) men orkar inte ta tag i sitt liv. Vi har ju pratat jättemycket om detta så jag tror inte det är där problemet ligger.

Har han läst om olika behandlingsterapier eller pratat med någon om de olika alternativen som finns? Eller har han bara blivit "inplockad" på de vanliga försöken till lösningar och inte haft så mycket att säga om det?

En sak som skulle kunna hjälpa honom är att ta små initiativ, så han känner att han iallafall har kontroll över något. Det behöver inte vara något stort och i vardagen kan det vara att han ansvarar för att ta ut soporna eller skära grönsaker till salladen, eller riva ur sängkläderna när det är dags att bädda om... Små saker som blir enkla 'ansvarsområden' och som inte raserar hela tillvaron de dagar han inte orkar men som ändå kan ge honom en känsla av att kunna och orka de dagar han kan.

Har en sambo som e likadan i princip.

Nu har vi inga barn, men vi skall ha efterårsskiftet.

Just nu har han en uppåtsving efter att ha varit nere på djupaste botten ett tag.

Jag är väl medveten om att han är så här, och jag är den som jobbar, betalar saker, städar, försöker få saker å gå runt. Som sagt är det mkt bättre nu, men vem vet när det vänder igen.

Det jag känner att jag gör är att hålla jävligt god min helt enkelt. Men ta mej fan, jag tror inte jag orkar en sån här period till.

Det är massa grejs däremellan, men jag vil linte hänga ut honom, även om jag e anonym, och han har sökt psykiatriker. Ja.

Mitt tips (alla fall är det en lösning för mej) är att INTE räkna med honom i vått å torrt, inte nu, och inte i fortsättningen av livet heller.
Jag gör nu allt för att se till att om det värsta händer, att han inte orkar detta, så skall jag klara detta själv. Jag har stenkoll på ekonomi, utgifter, boende osv.

Finns inget annat jag kan göra just nu. FETT TRIST verkligehet att känna att han inte är 100% att räkna med. Men vad gör man..

TS, jag vet lite om hur du har det för jag hade det ungefär som du för ett tag sen... Visserligen hade vi inte barn, men det tär rejält att behöva leva med någon som bara är sur, grinig & negativ till allting.

Efter ett tag fick jag nog och bröt förlovningen, vi träffades fortfarande som vänner och trots att han fortfarande mådde dåligt så kändes det inte lika jobbigt när vi inte var tillsammans. Nu slapp jag tillbringa så mycket tid med honom och sätta mig själv åt sidan för att försöka få honom att må bättre.

Jag tycker inte att du ska stanna kvar, för många deprimerade personer har så svårt att ta sig upp ur depressionerna men KANSKE blir det lättare om din sambo märker att han faktiskt håller på att förlora dig. Kanske får han arslet ut vagnen och skärper till sig! Och då blir det ditt val om du vill försöka igen eller ej.

Nu kanske många tänker att depression faktiskt är en sjukdom, och ja - det är det till viss del. Men man har alltid ett val! Man kan alltid bestämma sig för att börja bekämpa sjukdomen och inte ge sig förrän man mår bra igen. Jag har själv varit väldigt deprimerad och det var så jag gjorde, så jag vet att det fungerar.

Verklig depression (inte nedstämdhet under en tid) är inte till viss del en sjukdom - det ÄR en sjukdom. Oturligtvis är det just denna del som är så svår för utomstående och friska att förstå, att vid en djup depression har man faktiskt inget val, precis som man inte har något val när man har diabetes, cancer, eller vad det kan vara. Och det är ju en del av sjukdomsbilden att sakna förmåga att kunna ta sig för någonting.

Jag tycker att det låter som din sambo får väldigt dålig hjälp - han varken medicinerar eller får terapi nu, och han har varit sjuk under ett helt år. Det är inte bra, sjukdomen riskerar att bli alltmer kronisk.

En terapiform som på grund av sin historia är svår att tala om är elterapi. Den går inte alls till (så våldsamt) som förr, men är den som visat sig snabbast kunna hjälpa en deprimerad ur sitt tillstånd, för en kort tid (medicinering krävs efteråt). Jag tycker ni/du (tyvärr orkar han nog inte så mycket för egen del) ska undersöka hur det ligger till med möjligheter till elterapi, och försöka få till stånd riktig hjälp. Berätta att ni har gått alldeles för länge, och familjen nu hotas - du orkar inte längre. Det är verkligen inte lätt för dig!

Jag hoppas ni hittar en utväg!

Anonym (samma här) skrev 2007-09-17 17:45:56 följande: