Står det dörrmatta skrivet i pannan på mig?

Det låter säkert svårt, men ta inte mera skit! Stå upp för dig själv , för ingen annan kommer göra det.

Jo, det lönar sig att vara snäll. Men inte att vara mesig. Jag vet inte, kanske har du för otydliga och inkoncekventa gränser? Men troligen så är det helt enkelt så att du inte satt värde på dig själv tillräckligt mycket. Jobba på din självkänsla och självförtroende. Bestäm dig för vad som är ok och vad som inte är det.

*kram*

Hej du TS. Det lönar sig ALLTID i längden att vara snäll. Du ska inte bli något annat, det skadar bara dig själv! Möjligtvis skall du bli tuffare och våga ställa krav på din omgivning, våga säga nej och inte gå med på sådant du inte vill.
Nu är jag ingen psykolog, men vad du tycks behöva är tilllit till dig själv, en rejäl dos självförtroende och självkänsla för vad du är och vad du kan.
HUR du skall ta dig dit kan jag tyvärr inte säga, men ett tips kan ju vara att kontakta en psykolog som jobbar med KBT- metoden(kognitiv beteende terapi). De har "verktygen" och kunskapen för hur du skall nå ditt mål.
Du måste sluta se dig själv som ett offer, våga ta plats och sluta be om ursäkt.

Lycka till!

Självklart lönar det sig att vara snäll, men inte för snäll.

Är man mjuk snäll och den som alltid ställer upp förvantar mig sig ofta att få detsamma tillbaka.
Men alla är ju itne lika hjälpsamma och mjuka...
Och för dig kan det kasnke uppfattas som att folk stampar på dig.
Eller oxå är du för "mesig" helt enkelt, och det kanske är så illa som du säger, att dina nära inte respekterar dig och dina känslor.
Men är dom i så fall värda att vara dina vänner?

Svårt att säga hur det är när man inte har träffat dig.
Men du låter som en tjej som är för snäll och som aldrig har fått det tillbaka.
trist, men det finns en lösning.
Byt vänner.

Men ska det inte räcka med att säga "Nej, det här vill inte jag" eller "Jag accepterar inte det här"?

Jag har varit en mesig person. Det är jag helt införstådd med. Jag har varit en person som gör allt för att det ska lugn o ro. Så att ingen ska bli arg eller må dåligt.
Men sen säkert 10 år tillbaka, så har jag börjat arbeta på det här. I och med att jag upptäckte att jag gjorde allt för få min mammas godkännande och jag gjorde allt för att hon inte skulle dricka. Men kom på att det var helt fel väg och har verkligen arbetat på att visa att jag har ett liv som jag bestämmer över. Ingen bestämmer åt mig.

Rauija:
Det här gäller inte bara vänner, utan i princip alla runt omkring mig. Mina barn, min man, min syster, min pappa, min mamma (när hon var i livet) Till och med okända människor, så som tandläkare, läkare osv.

Känner igen mig lite där. Ska man vara "elak" för att folk ska lyssna. Nej sån e inte jag i alla fall..Det e trist. Nu e det mest min sambos fmailj som håller på så mot mig. SÅ jag lyssnar inte längre dessutom så träffar jag inte dem så ofta för det ända då gör är och hackar och trampar ner. Tydligen mår dem dåligt själva och måste trycka ner ngn. Hemskt men så är det.

Stå på dig!

Suck...lider med dig:(..
Jag vet verkligen vad du pratar om...jag lever i prcis samma situation.
Det är förbaskat svårt att få andra att ta ett nej när man nästan alltid sagt ja och amen åt allt.
Får kanske skylla mig själv som alltid ställt upp på allt och alla. Men nu börjar orken tryta och jag mår själv inte bra och då orkar jag inte ställa upp jämt till allas förtret.
Men jag inbillar mig att folk kanske stannar upp och tar mig på allvar så småningom.Jag känner mig som en golvmopp som tas fram när den behövs för att sen ställas i ett hörn igen.
Vi får kämpa vidare...Må bäst..Kram
Anonym (dörrmattan) skrev 2007-09-18 11:11:50 följande:

Jag kan ta några exempel.

*Min styvpappa, som har funnits för mig sen jag var liten bebis, som till och med har adopterat mig, tyckte det var helt oki, att helt plötsligt bryta kontakten med mig, utan att ens ge mig en förklaring på varför. I över ett år vägrade han lyfta på luren när jag ringde.

*Tandläkaren jag gick till, en specialist på tandläkarrädda, eftersom jag är extremt tandläkarrädd, tyckte det var helt oki, att trycka ner mig i stolen o fortsätta med sitt borrande o grejjande, fastän jag grät o skrek o bad honom att sluta. Han tyckte dessutom det var helt i sin ordning att berätta för mig hur äckliga o fula tänder jag hade och vilken vidrig människa jag var som åt godis o drack coca-cola hela dagarna, trots att jag sa till honom att så inte alls var fallet.

*Min mamma tyckte det var helt i sin ordning att skicka mig ett brev, nästan två månader efter det att min mormor dött, och berättade det för mig. Samt passa på att berätta vilken dålig dotter jag var som inte fanns där vid hennes sida efter att mormor dött.
Hon tyckte dessutom att det var i sin ordning att gå runt o berätta för alla vilken loser till dotter hon hade, som knarkade och inte tog hand om sina barn (inte sant)

*Efter min mamma dött, så lade jag väldigt mycket energi på hennes ex-sambo. Jag tröstade, och han tröstade mig, lyssnade och vi pratade jätte mycket och jätte ofta med varandra. Diskuterade hur livet, med mamma hade varit. Hur o varför hon gjorde vissa saker. Om man kunnat göra något annorlunda (hon var alkoholist) osv osv.
En dag tyckte han att det var helt oki att slänga _allt_ vi pratat om ang. mamma rätt tillbaka i mitt ansikte. Vilken lögnare jag var. Att jag inte brydde mig om min mamma. Jag hade bara gjort henne illa. Och nu var hans tålamod med mig slut.

*Mina barn tycker att det är helt oki att göra som dom vill.
Exempelvis igår. Mina barn ska vara hemma klockan 5, för då ska vi äta middag. Klockan blev 5 och inga barn kom. Så jag o dom barn som var hemma, började äta ungefär 10 över. Runt halv 6 går jag o tittar i fönstret om jag kan se dom, och då står dom utanför ytterdörren med sina kompisar. Jag öppnar dörren o frågar dom vad klockan är. "Jag vet" säger ett av barnen, vänder ryggen åt mig, och fortsätter sin konversation med sin kompis. Jag fick säga till dom att dom skulle gå in o äta. Och så här är det allt som oftast. Det jag säger, struntar dom i. Dom gör som dom själva vill. Så fort säger till dom något, så är jag elak o dum och till och med ibland så hatar dom mig. Och jag är absolut inte mesig med dom. Jag vill vi ska respektera varandra. Alltså jag kör inte över dom, och dom kör inte över mig. Men jag vill dom ska följa dom få, enkla regler som vi har för dom.

*När jag fick missfall så var jätte ledsen och sökte tröst hos mina vänner. Dels för missfallet och dels för det uppstod massa komplikationer. Då tyckte många av mina vänner att det var helt oki att berätta för mig vad jag borde göra med mitt liv, istället för att skaffa ett barn till. Så det fanns nog en mening med mitt missfall. Ingen kunde respektera mitt beslut att vilja ha ett barn till.

Jag har många, många fler exempel. Det är så här det ser ut.

Anonym (dörrmattan) skrev 2007-09-18 11:30:07 följande: