Tonåring som behöll barnet; hur blev det?

vilken åldersgrupp på tonåring tänker du på alla under 20 eller dom som fortfarande gick i skolan som ej tog klart studiurna

Jag har iofs inte varit mamma sålänge, min dotter är precis ett halvår..
Men jag blev gravid när jag var 16, fyllde 17 två veckor efter tösen föddes.
Jag trivs superbra som mamma, har aldrig mått såhär bra.

Jag valde att behålla för att jag kände abort var helt fel för mig, jag älskade redan mitt barn & blev irriterad när alla sa "jamen, det är ju så litet än så det är ju inte så stor grej om du gör abort". Men för min del var det jätte hemskt att ens tänka tanken på abort, för mig kändes det helt rätt att behålla barnet.

Fördelarna är oändliga, jag har en underbar dotter, mitt liv har gått från total katastrof till helt underbar. Jag är jätte motiverad med min skolgång (har börjat plugga lite smått), min socialfobi är nästan borta. Förut levde jag väldigt destruktivt & jag är så glad att den perioden är förbi, om jag inte hade blivit gravid hade jag nog aldrig hittat strykan att lämna kompisar som inte var bra för mig osv.

Om jag hade fått leva om mitt liv hade jag absolut inte valt abort, finns mycket annat jag hellre hade ändrat på! Jag har gått igenom så mycket skit, min dotter är absolut inget negativt & ett rent himmelrike om man jämför med mitt liv innan henne.

Jag är för abort men till vissa gränser. Men däremot så skulle jag inte göra abort själv, bara om barnet inte skulle ha ett värdigt liv utanför magen eller om jag skulle bli gravid igen innan jag är färdig med skolan & vi har bättre ekonomi. Men den risken är ju väldigt liten ändå så.

hannahilla: Grattis till dottern o härligt att höra att det blev bra!

Hejsan! Jag blev inte oplanerat gravid men skriver ändå!

Jag fick mitt första barn när jag var 17 och mitt andra strax innan jag blev 19.
Det tog slut med pappan ganska snart efter andra barnets födelse. Han hade andra saker som var viktigare än familjen tyvärr.

Nu är jag 22 år och är ihop med en man som är 33. Vi väntar barn ihop.. Tyvärr är han mer pappa för barnen än vad deras biologiska är. Han ringer dem varje dag om han är på kurs och hjälper till att uppfostra dem. Kallar dem ofta för hans barn när han pratar med andra.

Självklart var det otroligt tufft när det tog slut mellan mig och pappan men jag skulle nog ändå ha gjort samma val igen. Det tuffaste har varit allt tjat om att han ska ta ansvar för sina barn. Jag har gråtit sååå många ggr för att han mest verkar vilja slippa träffa dem (han bor 15 mil bort nu). Jag har två underbara barn, lever ihop med en man som älskar mig och läser på högskolan. Har massa vänner, de flesta dock utan barn. Jag har fått kämpa hårt för att komma dit jag är nu men det var det värt. Vi har det bra.

Aelwa: Är det inte bättre att ni "slipper" pappan när han inte VILL ta ansvar. Behöver du stöd med barnen verkar det som om din nuvarande man kan göra mycket. Synd att pappan inte kan haja eller att barnen får träffa honom, men du lägger nog mer energi på att engagera honom än att skita i allt.

Palmblad, jag behöver inte hjälp och stöd med barnen. Men klart DE behöver sin pappa. De älskar ju honom och vill vara hos honom. Jag har fått tagit mycket skit när jag sagt att pappa inte ska hämta. De ser det ofta som att jag är den onda. Jag skulle aldrig tala illa om deras pappa inför dem.

Vi har upprättat ett umgängesavtal vilket gjort enorm skillnad. Nu är det bestämt exakt när han ska ha dem och då slipper man tjat och samtal från honom där han undrar om han får "slippa" denna helg. Nu är det inte längre något tjat och tjaffs, men det har varit det tidigare.

Jag var 16 när jag blev gravid med min dotter. Beslöt att behålla då jag inte ville göra en abort. Hade redan gjort en och de skar i mej varje dag. Jag hann fylla 17 när hon kikade ut. Jag var hemma i ett år och sen började jag plugga igen. Jag läser nu andra året på Handel och dottern går på dagis. Visst är det väldigt tungt i början. Jag och sambon fick lov att leva på soc, gör de fortfarande, men nu är det bara några små månader kvar till sambon har jobb. Och han har varit med hela tiden. Vi bor fortfarande tillsammans efter 3 år :)

Aelwa: Vad bra att det löst sig. Man kan gott förklara för barnen, att pappa inte fixar umgänget, men att han inte är en dålig människa för det. Hade inte tagit på mig skulden själv. Jag står för det jag gör, men inte för det andra gör.

Palmblad, de är bara 3 och 4 år så det känns som att jag gott och väl kan vänta några år med att förklara för dem hur det ligger till.