Avlivade katten -kan inte leva med mig själv

Känner du att beslutet ni tog var rätt så kommer du med tiden också att inse att det var det enda rätta och då kommer det kännas bättre. Det är aldrig lätt att förlora en vän och familjemedlem hur det än går till.

Vi avlivade vår hund för 4 år sedan, hade vi inte gjort det hade han dött på egen väg några dagar eller veckor senare, han var sjuk och vårt beslut kortade ner hans lidande, men det gör inte att man gråter mindre!

Tillåt er själva att vara ledsna och minnas er katt, men tänk också på att ni tog det rätta beslutet. Var er katt sjuk eller hade hon andra problem?

Lider så med dej. Fasra för den dagen då mina älskade katter.. klarar itne ens av att skriva det. Men tänk på att kissen har det nog bättre nu. tänker på dej o skickar en kram.

Förmodligen avlivade du katten i tid så att den aldrig hann lida och göra dig skamsen av den anledningen istället.

Det är en större elakhet att låta djur lida än att avliva dem smärtfritt innan de behöver självdö i plågor.. För de är lika hjälplösa i sin smärta som hos veterinären.

Förstår att det var ett svårt beslut. Själv har jag avlivat ett par råttor, men känner ibland att jag kanske väntade lite för länge. De mådde inte bra på slutet. När de låg stilla och sov av sprutan såg man så tydligt hur sjuka de var..

Jag tycker du ska vara glad att du tog ett så svårt beslut i tid. Säkert var det rätt för katten. Den led inte.

Jag förstår dig helt och fullt.
Det är tre veckor sedan jag lät min hund somna in, inte för att han var sjuk utan för att jag snart ska ha barn och han tyckte verkligen inte om små barn och har bitit flera stycken.
Jag mår också skit över att ha avlivat en högt älskad familjemedlem för att det ska komma en ny till världen.
Just nu känns det inte som att jag någonsin kommer att komma över det.

Men du har gjort rätt, det är ett fruktansvärt beslut att ta, men vi som männsikor måste vara starka ibland och ta de besluten.

*styrke kram*

Och för er som ska börja härja om varför jag inte placerade om honom så var han 8 år gammal och blev fullständigt apatisk och slutade äta bara jag åkte bort några dagar.
Så omplacering var inget alternativ.

Vår tjej var fem år gammal. Hon var en otroligt nervös och rädd katt. Det var egentligen bara jag och min sambo som var accepterade av henne. Eftersom hon alltid var nervös så försvarade hon sig genom att bita, klösa och fräsa om fel person rörde vid henne. Många vi känner som har varit hemma hos oss och träffat henne var rädda för henne. Hon tyckte inte om barn eftersom de är högljudda och stökiga. Vi har en katt till som är världens tryggaste och lugnaste och hon fick dagligen ta stryk från den nervösa katten. Eftersom vi väntar barn var det inget alternativ att behålla henne. Vi har länge försökt omplacera henne men ingen vill ha en katt med det temperamentet, dessutom skulle hon inte klara av förändringen med nytt hem och nya ägare.

Trots att hon var som hon var så älskade vi henne så otroligt mycket. Hon var tillgiven mot oss och kom och gosade och pratade när hon kände sig trygg. Därför är det så smärtsamt att det var vi som svek henne på detta sättet. Vi brukar säga att det bara är vi som kan älska den katten.

Vinylblomma: Vi har liknande skäl för att avliva våra älsklingar. På något sätt hade det varit "lättare" om djuret hade varit sjukt, men samtidigt är det ju skönt att de fick somna in när de var friska utan krämpor.

TS: Ja, det är på ett sätt skönt att jag aldrig behöver minnas Zalo som gammal och sjuk. Visst, han var ingen ungdom men vi hade en jätte härlig tid tillsammans in till det sista.

Vi får kämpa på, det är en tuff tid men så småning om ska väl sorgen lägga sig något.

Jag har också avlivat en katt och har svårt att förlåta mig själv.. jag trodde den var allvarligt sjuk, men han var förmodligen inte det. Trodde han var sjuk eftersom att han hade en knöl på halsen (vet sa att den förmodligen var ofarlig) och sen hittade jag "blod-droppar" på golvet över allt. Ingen visste var "blodet" kom ifrån och ingen medicin hjälpte. När han till slut en dag bajsade och spydde över heeeela lägenheten så tänkte jag att han garanterat var jättesjuk, och bestämde mig för avlivning. Jag trodde det var för hans bästa. Var inte ens där i hans sista stund i livet, tyckte det var jobbigt att närvara vid avlivningar. Ångrar det också, jag var inte där för honom när han behövde mig

Nu i efterhand har jag insett att "blodet" inte var blod. Det var en perserkatt som hade rinniga ögon, deras tårvätska lämnar ofta rödaktiga fläckar efter sig, vilket jag inte fattade förrän min nya perser också "blödde". När jag insåg det så skämdes jag sååå mycket! Jag avlivade förmodligen en relativt frisk katt, han var iallafall inte så sjuk som jag trodde. Ångrar mig sååå mycket, och kommer aldrig förlåta mig själv för det.

Ts din katt var kanske inte fysiskt sjuk, men mådde säkerligen inte speciellt bra iallafall. Du gjorde rätt!kram

Jag har själv en katt på sju år, världens underbaraste.
Måste ta honom till veterinären senast imorgon.
Min son har blivit jätteallergisk. Och barnen går ju före.
Har försökt hitta nån som vill ta honom men ingen har hört av sig.
Så det finns ingen annan utväg än att låta honom få somna.
Usch vill inte ens tänka på det!

Tack så mycket!
Ja han är ute och springer nu, så när han kommer hem ska jag ägna hela kvällen åt honom. Absolut myigaste katten jag har träffat. Känns så tungt att behöva göra det här.