Jag blev slagen när jag var liten

Jag har varit med om hemska saker under min uppväxt o allt det har lärt mej hur man inte ska behandla barn. Jag vet att jag kommer ta jättebra hand om mina framtida barn, är inte det minsta orolig. Så du kommer lyckas, du vet ju hur man inte ska göra ellerhur? Lycka till!!!

jag blev också slagen ofta när jag var liten av en hemsk styvpappa, detta har lärt mig att alltid lösa mina barns och mina konflikter med tal.

Jag har aldrig slått mina barn och skulle aldrig göra det...

det är till och med så att om min man tar tag i mina barn typ i armen och så när de är olydiga så blir jag jätte sur på honom....jag mår illa när jag ser hur mammor och pappor drar barn i håret, i öronen och tar tag ordentligt i dom men det är nog bara för man varit med om sånt...

Min mamma blev ofta slagen som liten av sin pappa. Hon har berättat för mig hur hon då tänkte "hur kan nån så stor slå någon som är så liten".
Min mamma har aldrig slagit mig. Man behöver inte bli misshandlare själv för att man blivit utsatt för det. Man kan göra som min mamma, tänka hur orättvis situationen är.

Mina morbröder blev rejält slagna när dem hade gjort något fel av min morfar. Även min mamma och moster blev slagna men inte alls ofta eller lika mycket. Ingen av mina morbröder, moster eller mamma har slagit sina barn. Människan är inte bara en produkt av sitt arv och uppväxt, hon kan påverka sin egen framtid och handlingar!

Morfar blev dock snällare som äldre. Han slog aldrig sina barnbarn utan var tvärtom en toppenmorfar. Tror han var uppriktigt ledsen för hur han hade behandlat sina barn när dem vare små, tror han aldrig sa det till dem men han visade det i handling istället.

Jag är näst äldst av fyra syskon. Jag var nog egentligen den enda som blev slagen. De andra kanske någon gång... Jag minns så väl att Jag försökte skydda mina småsyskon med min kropp när mamma och pappa var arga på dem och skrek att de inte fick slå dem.

Det är så konstigt nu när jag tänker på det. Precis som att det är en dröm allt och att det hänt någon annan. Ofta tänker jag inte på det alls och sen ploppar det upp plötsligt och då får jag ångest.

Jag ska aldrig aldrig slå något barn. Och märker jag att något barn far illa någonstans ska jag inte tveka en sekund att kolla upp det.

Tycker det är skönt att läsa alla svaren! Tusen tack!
Jag har aldrig pratat eller skrivit om detta innan, tror att det är nyttigt för mig...

Kram på er!

Jag blev omhändertagen när jag var ca 3 år ifrån min biologiska mamma som valde spriten framför mig. När jag väl blev placerad i en familj med egna barn så visade sig det att pappan där var "skåpalkis" och några år efter följde även mamman med på det hela. Detta resulterade i att jag som "utomböling" i familjen fick väldigt mycket stryk av pappan som inte klarade att jag var ett starkt barn! Blev kallad både det ena och det andra, skulle även vandra samma väg som min bio mamma. Typ fängelse, knark osv osv.. Jag vet att mina barn ska ju iallafall aldrig få uppleva samma sak. Har aldrig lagt en han på mina små och skulle aldrig göra det heller. Vad jag fundera på nu är hur i h-e sociala funkar egentligen??

Hej!

Jag har varit med om samma sak när jag var liten. Nu har jag väl ändå klarat mig ganska bra men det var lite jobbigt efter att jag fått min dotter. Inte så att jag var rädd för att göra henne illa, men jag var osäker på hur en bra mamma ska vara.
Nu är hon 4 och lycklig. tror ändå att jag är lite mer hönsmamma. jag vill inte att hon ska fara illa alls även om jag vet att jag inte kan skydda henne alltid. Det är bara det att jag vet hur ont det kan göra när man är liten och inte har någonstans att vända sig.
Skulle du inte må bättre av att prata med någon annan, någon du känner dig trygg med. Det är inte du som har gjort fel och det är inte ditt fel. Skillnaden mellan barn och vuxen i den här situationen är att det är den vuxne som vet att det är fel.

Kramar

Jo, min mamma brukade ta till kroppsligt våld när det blev bråk mellan henne och mig.
När jag var 15 blev socialen inblandad och jag fick flytta hemifrån.

Nu är jag gravid
och ser min mamma dagligen.
Hon står mig nära, men jag kommer aldrig lita fullt på henne
och jag är LIVRÄDD för att bli som henne.

Ofta gråter jag desperat i rädsla för framtiden
för tänk OM jag någon gång tappar kontrollen
och skadar mitt barn?

Efter flytten är det som om min mor försöker låtsas som om slagsmålen och sparkarna och allt aldrig hänt.

Du är inte ensam
Massor med kramar!

Det där med att lådsas som att det inte hänt tror jag är vanligt. Mina föräldrar slutade att slå mig när jag var runt 16. Sedan dess är det mycket "låtsas som att inget hänt". Jag tror att de tyckte att de gjorde det i uppfostringssyfte, frågan är dock var man drar gränsen där. Aga är förbjudet i vilket fall som helst men själv tycker jag inte att sparkar är ett bra sätt att uppfostra barn.

Jag minns speciellt att jag någon gång reflekterade över vem som egentligen möjligtvis tyckte om mig. Efter att ha gått igenom hela min familj och klasskompisarna insåg jag att kanske ändå mormor och farmor tyckte om mig i alla fall... Sedan kom den dagen då mormor eller farmor av någon anledningen blev irriterade på mig eller sa ifrån när jag gjorde något och då rämnade det också. Känslan av att inte vara omtyckt av någon är nog det värsta jag kan föreställa mig.

Nu för tiden har jag massor av kompisar, är gift med en underbar man och jag har bra kontakt med hela min familj. Jag kommer dock aldrig aldrig att glömma vad jag varit med om och jag har fortfarande inte förlåtit varken gamla klasskompisar eller mina föräldrar. De ärren kommer att sitta kvar hela livet.

Jag måste bara säga... Jag tycker det är så skönt att ha startat denna tråden. Jag har aldrig någonsin tidigare berättat om detta för någon... och jag tror egentligen att jag skulle ha berättat för länge sedan...