Envisa och gnälliga barn - vi ooooorkaaar inte mer...

Nej vad trist att känna så om sina barn Visst, många föräldrar känner ju så från och till, speciellt när man har sjuka barn t ex, men det finns ju alltid dagar när allt är underbart. Det låter inte som om ni har haft några bra perioder alls.

Hur har ni det med avlastning från människor utanför er lilla familj? Mor-/farföräldrar, syskon etc? Det låter som om ni skulle behöva lite regelbunden hjälp.

Du / ni är inte dåliga föräldrar. jag har ett sånt barn (jag har två men den andra är den lugna typen) jag vet hur det känns tro mig och hur man sliter sitt hår ibland. med två sådana så måste det vara väldigt jobbigt. men det blir bättre . sätt er ner en stund i hop och bestäm er i hop hur ni ska göra. Hur ska ni hantera er barn i olika sitationer. Var jätte konskventa hela tiden (svårt jag vet) vik alldrig en tum när ni väll bestämt er /sagt nej.
välj era strider. bråka inte om allt. och då ska ni se efter ett tag blir det bättre . sakta men säkert, funkar det inte så ta kontakt med bvc eller någon annan för att få hjälp. alla behövher vi hjälp ibland .inget alls att skämmas för.
dessa envisa barn kommer ha en stor fördel när de blir större . de kommer klara sig långt på det men de kommer driva sina föräldrar halvt till vansinne.
det blir bättre ! de blir större.
kram på dig

Ni kanske behöver hjälp att komma på rätt köl igen?
Troligtvis har ni hamnat i en ond cirkel där barnen mår lika dåligt av allt som ni föräldrar. Ni påverkar varandra och kan inte bryta cirkeln.

Avlastning kan vara det som behövs om det är så att ni är helt slut utan hjälp nånstans ifrån, annars finns det ju mer proffisionell hjälp att använda sig av.
Känn efter vad ni behöver.

oj va jobbigt att känna så. tycker jättesynd om er. det finns hjälp att få dock, har för mig att dom på de flesta bvc har tillgång till någon slags "familjehjälp". läste om det för ett tag sen i vi föräldrar men kommer inte på exakt vad det heter. men en utbildad person iaktog familjen, pratade med dom och man fick även filma jobbiga stunder hemma. det kankse är räddningen för er? att någon annan får se och så kan man komma med en annan vinkling och se andra lösningar. prata med bvc, kan ju vara skönt att få prata med någon som upplevt andra i den situationen. ni är säkerligen inte ensamma!!! så sök hjälp, få hjälp och så kanske ni snart kan njuta av er fina familj för det är ni värda.

kram och lycka till

Jag håller med Tonx! Tror också att ni har hamnat i en ond cirkel som behöver brytas och att ni kanske behöver hjälp och råd utifrån för att kunna göra det samt avlastning.

ÅÅh vad jag känner igen mej! Har inget råd att komma med men ni är inte alls ensamma. Har en 2,5 årig tjej hemma med en vilja av stål och en 10 månaders som iallafall än är lugn. Men med allt skrik runt omkring sej så lär hon sej... Fy vad tungt allt känns ibland!

Ja, vad göra? Jag förstår dig fullständigt!! Håller på att förlora förståndet...

Vi har också ett sådant barn ,förstår att det är jobbigt med två av den sort! Människor kring oss är väldigt duktiga att säga hur vi ska agera...

Vi har ett barn till och hon är inte alls sån men samma hem o föräldrar.....

sonen är så envis o stark ,sitta på cafe...NÄÄÄÄÄ

Pratade med en mamma som också har ett väldigt starkt barn hon sa: Innan jag fick barn trodde jag att sånt här beror på bortskämdhet ,inga regler,men nu vet jag bättre!

Jag kämpar på tänker 15 år framåt ,säkert har han ett spännande liv tror inte han kommer bli nån soffpotatis direkt!

Du ska veta att du inte är ensam!!!!!

"Det som väntar oss när vi hämtat på dagis är strider, tjat och gnäll"

Välj era strider med omsorg och plocka ut de som är viktigast. Egentligen spelar det ingen roll att 3-åringen kanske också vill äta med händerna och att 1,5-åringen vill äta springandes runt bordet. Det som är viktigast är att de äter! (ett exempel).

När det gäller tjat och gnäll gäller bara EN regel hemma hos oss sedan JAG var i din sits - säg NEJ och inget mer!

Exempel: Barnen tjatar om att de vill ha glass, säg NEJ och gå därifrån eller stå oberörd kvar och fortsätt att göra det du/ni gör. Storasyster puttar lillebror, säg NEJ och lyft bort ett av barnen någon meter och fortsätt med det du/ni gjorde.

Jag fastnade i en ond spiral med mina barn när lilltjejen var nyfödd och stora tjejen knappt var 2 år. Ju mer jag tjatade och ju längre utlägg jag gjorde desto mer tjat/bus/gnäll/skrik blev det. Om storasyster puttade lillasyster var jag genast där och förklarade hur ont det gör att bli puttad, man ska vara snäll mot sina syskon, tänk vad farligt det är för en bebis att slå i huvudet osv osv osv osv..

Stora tjejen fick då det hon var "ute efter" nämligen min uppmärksamhet. När jag sedan vände på steken och gav NOLL uppmärksamhet på bråk/tjat/gnat/skrik gav det ju ingen "utdelning" för barnen och då var det ju inget roligt längre.

Jag överöste med förklaringar och långa haranger om allt de frågade om men så fort det var bus så fanns det bara ett ord - NEJ!

Att lyfta bort barnet är en sak men lyft inte bort barnet så långt att det känner sig utanför, lämna inte rummet utan sätt dig ner och gör någonting kul och locka tillbaka barnen och försök att få dem att leka tillsammans.

Ni är inte ensamma och ni är inte dåliga föräldrar!

Jodå, vi har iaf 1 1/2 slikt barn. Äldste är en liten blandning. Hadde vi bara haft han hadde han möjligen varit lugnare.. Lillasysteren är nemligen en riktigt envis liten tjej! Hon blir så arg som jag aldrig sett något barn bli, när hon inte får som hon vill. Därmed kräver hon också veldigt mycket från oss föräldrarna, och det blir mindre kvalitetstid med storebroren. Det reagerer han självklart på och blir "gnällig" han med.

Vi är inte där att allt bara är jobbigt, men det är absolutt jobbigt nog!! Gå på kafè är inte någonting vi gör. Ibland går vi på McDonalds, men det går såvidt med lillasyster. Hon vill inte sitta stilla så vi får ätit klart och hon är för liten för lekrummet. När jag träffar kompisar med båda barnen får vi bara berättat halva meninger och historier, för jag måste fly efter barnen/ barnet konstant! Jag måste erkänna att jag misunner de föräldrar med lugna barn...