Känner lite sorg trots en eg lyckad förlossning..

TS: sörj du "drömförlossningen"! När man är gravid så tänker man sig ju att det ska bli som på film, att förlossningen går bra och man är sådär superlycklig och lilla familjen osv osv, precis som du skriver.
Det har man ju rätt att sörja, att det inte blev så!

MEN: kom också ihåg att för de allra flesta BLIR det inte som på film! Det blir långdraget eller jättesnabbt, barnet är dåligt, mamman är dålig, amningen funkar inte osv osv.

Själv fick jag aldrig den där himlastormande känslan av att "det är fantastiskt" när jag fick upp sonen på bröstet (de tog honom rätt fort eftersom han var ganska tagen efter sugklocka, och det hade jag inget emot) och inte tyckte jag att det var någon "kick" att föda, som så många beskriver. Och det är jag såklart lite lessen över, precis som det ju var synd att jag hade mjölkstockningar hela tiden i början (40 graders feber och ONT) och maken fick influensa när vi kom hem . Men det är just det - lite synd! Ingen katastrof, jag fick ju ett friskt barn och jag är också frisk, inga efterverkningar av förlossningen

Men om jag INTE hade varit lite lessen när det behövdes över att en del saker inte blev sådär fantastiska som de är i film, så hade det nog inte känts så bra som det faktiskt gör nu, 2½ år senare. Poängen är alltså: du kan och får ha två känslor samtidigt - BÅDE vara glad över allt som gick bra OCH vara besviken över det som inte blev som du hade önskat. Då kommer känslorna av besvikelse och lessenhet att lösas upp så småningom.

Förstår dig precis. när min första dotter föddes för fyra år sedan fick dom också ta sugklocka eftersom hennes hjärtljud sjönk. Jag förlorade massor med blod, spydde som en gris, svimmade och var sedan helt väck i flera timmar. De tog ifrån mig en nyfödd varm, blodig bebis och efter fler timmar fick jag tillbaka henne ren och påklädd. Det tog flera dagar innan jag kunde knyta an till henne. Det kändes inte som min. Kanske för att det var min första, kanske för det som hände.

När tvåan föddes gick allt som en dans och det var kärlek vid första ögonkastet.
Jag sörjer än idag att det blev som det blev med ettan. Det känns som om jag missade så mycket.

Kram till dig!

Jag har det problemet att mina förlossningar var perfekta... 12 timmar första o 6 timmar andra...

Men min sorg är den att nu sista hann jag bara vara på förlossnigen i 55 min.. de gick FÖR snabbt...
Jag söjer att ja inte fick vara där mer.. Få mer hjälp osv..

sååå svårt o förklara osv...

Men så känner ja

Jag förstår precis din känsla, TS.

Min förlossning tog lite längre tid, 17 h, och precis som för dig tog jag eda och de fick dra ur med sugklocka, de slängde upp ett lila barn på min mage, klippte av och sedan rusade de iväg med sambon i släptåg. Han hade bajsat i fostervattnet och var rätt medtagen så han fick ligga på neo även om han inte var för tidigt född.

Första gången jag såg min son låg han i kuvös med syrgas och nål i handen...

Jag kände mig såååååå besviken - det var ju inte alls så här det skulle gå till!

Sedan drog inte livmodern ihop sig utan jag började blöda mängder... och de borde givit mig järninfusion men de missade det utan fick det först fem dagar efter förlossningen.

Vi fick prata med läkaren efteråt och det var väl bra, vi fick också med oss journalen. Ca en vecka efter förlossningen satte jag mig läste den och det var skitjobbigt. Sambon tyckte inte jag skulle läsa eller prata så mycket om det med alla för jag blev så ledsen men det var snarare terapi, att själv kunna få behandla, tänka och vrida på det.

Jag var hur trött som helst i två veckor pga blodbristen men sedan har vi alla mått bra!

Ja jag har tänkt massor på att söka hjälp nu.. Vill prata om det.
ja kände med ingen WOW känsla när Thias kom upp.. Utan mer " jaha- är den redan här".. o sen var ja lite borta...

Usch.. gråter när ja tänker på de..

Jag känner likadant som du!
Jag fick havandeskapsförgiftning och var bunden till sängen för övervakning hela tiden. Svimmade av till och från hela tiden och minns inte alls mycket. Frågar både min mamma och sambo som var med på förlossnignen hur allt gick till hela tiden bara för att jag glömt.

När min son kom ut så spräcktes en ven och jag förlorade mycket blod och det bidrog till att jag nästan var sängliggandes i 4 veckor och kunde inte stolt gå omkring med barnvagnen

Jag tror att man planerar sin förlossning in i minsta detalj för att man verkligen vill att de ska bli som man tänkt.. och det är största felet med att skriva ett förlossningsbrev, för man tror verkligen att det ska bli som man skrivit.
Jag mår jättedåligt och planerar hellre kejsarsnitt nästa gång för att slippa vara med om samma sak en gång till.

Jag förstår dig också.

Jag kan inte låta bli att undra om det är den där bristen på hud-mot-hud kontakt med barnet/barnen i början är vad som gör saker och ting så himlans fel. Att det känns som om man berövats barnen trots att man just fött dem. Det fattas en något på något vis.

Själv tänker jag att det finns alltid tid att ta igen saker och ting. Att du kanske ska satsa på att försöka ta igen det du missade /förlorade då nu istället? Att gosa extra mycket med dem, stanna hemma en extra dag och skita i vad-det-nu-var-man-skulle-göra (eller tvärtom -ut i världen! istället för att sitta hemma och dega. Beror ju på hur man är).
Och att kanske försöka hitta de saker som var bra kring det hela. Kanske fanns det något tillfälle där på neo när vi verkligen var en familj?

Sen att ta kontakt med någon och få prata och älta det tror jag också på. Att bara få spy ur sig hur j-a skitdumt man tyckte allt blev och hur fruktansvärt besviken man är på det.

Hoppas du får ordning på det och slipper må dåligt över det iaf!!

Min dotter är nu 3,5 år men jag sörjer ändå att det inte blev som det "skulle" när hon föddes...

Jag låg inne i två veckor pga hf innan det blev akutsnitt eftersom moderkakan hade börjat lossna. Jag fick vara vaken på snittet men det enda jag hörde var ett skrik. De bar direkt ut barnet och jag fick inte ens veta vad det var för kön. Skickade ut sambon som en evighet senare kom och talade om för mig att det blivit en dotter. Sen rullade de in dottern på operation så jag fick se henne där hon låg i kuvösen.

Hon är född på morgonen men det dröjde till på kvällen innan jag äntligen fick hålla i henne. De första tre dagarna har jag nästan inget minne av. Pga hf så mådde jag så dåligt att jag nästan inte klarade av att se henne på neo. Hon fick en släng av gulsot och fick sola, och det klarade jag inte av. Blev yr och illamående av lampan.

Det jag sörjer mest är att de inte ens lyfte henne ovanför skynket så jag fick se skymten av henne. Hon föddes iofs i v 33 men mådde så bra att de hade inte behövt bära ut henne omgående. Att ligga där med magen uppskuren och inte ens veta om man fått en "han" eller "hon" vill jag aldrig vara med om igen!

Vi försöker nu få ett syskon (har försökt 2,5 år...) och jag sätter mycket hopp till nästa förlossning. Drömmer om att föda vaginalt och få känna värkar, men blir det snitt så är det viktigast att få så mycket hudkontakt som möjligt direkt.

Tack alla ni som delar med er av era upplevelser!

Jag visste ju innan att det inte var nån idé att föreställa sig hur allt skulle bli, ffa inte eftersom vi skulle ha twins...Då vet man ju att risken är mkt större för att allt möjligt kan hända osv. Jag antar att det jag sörjer mest är det där ögonblicket av första kontakt som inte blev av... Och att jag inte knöt an till dem.

Minns att jag pratade m folk i telefon (som inte har barn) och de frågade om det var sådär fantastiskt och om allt var värt det. Jag svarade förstås att det var det, men i själva verket så kändes det inte så särskilt alls... Det har tagit lååång tid för mig att landa i situationen. Jag hade inga hormonstormar och babyblues, var mest ganska neutral. Inte alls så att jag inte tyckte om dem, bara mest att det kändes märkligt att de var mina.

Antar att jag till viss del också känner lite skuld över att jag inte ägnade mer tid åt dem när vi låg på neo. Jag ammade, men sen lämnade jag "tillbaka" dem, och gick ut eller gick tillbaka till vårt rum. Kanske hade allt känts bättre om jag fått bära runt mer på den som inte behövde övervakning? Eller hade jag kanske bara känt mig orättvis mot den andre då? Ville ju onte sära på dem heller... Kanske skulle personalen ha sett till att jag hade dem mer?

Sen hade jag gärna velat veta mer om vad som eg hände under sista delen av förlossningen - vad hände eg? Var det nödvändigt att ta bort tv 1 så snabbt? Var det nödvändigt att ta tv 2 utan att ens låta mig se honom först? Varför gick jag sönder så mkt, hade det kunnat förhindras?

De gick ju igenom journalen med mig efter nån dag och jag har ju läst den, men då hade jag ju inga frågor.. Men NU! Men nu är det ju försent att få de där svaren... De gjorde ju ett toppjobb, men för mig hade det nog underlättat om man nu hade fått veta att JA - om vi inte hade agerat såhär hade det inte gått bra! Då får man ju leva med att det som skedde var en uppoffring från min sida för att rädda dem...

Mkt svammel nu, men skönt att få ur sig...