Oroar mig för "allt"!

har också masa ångest Har tänkt söka hjälp länge med det har inte blivit av. Min ångest består till största delen av att jag konstant oroar mig över barnen och att det ska bli nåt fel på dom.

Jag har redan fått hjälp då jag fick en djup depression för 3 år sedan. Har ätit medicin och så. Har "bara" vissa hjärnspöken kvar!

Så sök hjälp om du känner att du inte klarar av detta själv! Kram!

ingen med några kloka ord?

Några kloka ord vet jag inte om jag har. Men du tänker precis som jag kan göra. Jag fastnar lätt i negativa tankar och det blir en spiral som bara går djupare och djupare. Gick lite hos en kurator som pratade om visualisering. Att jag skulle tänka mig en stoppskylt när dom här tankarna kom så att jag slutade tänka så...Det har inte funkat än kan jag ju säga.

Så det enda tröstande jag kan säga är att du inte är ensam. Det är så fruktansvärt jobbigt att vara sån här. Det tar så mycket energi som man hade velat lägga på mer roliga saker.

Jag ser det i alla fall som mycket positivt att jag börjar bli medveten om mina problem och att jag försöker göra något åt det. Även om det tar tid.

Skickar massa med styrkekramar

Googla på generaliserad ångestsyndrom

Känner igen mig! Har en sjuk oro och ångest!

Oroar mig för allt, men mest av allt mina barns hälsa och är livrädd för cancer och andra otäcka sjukdomar!

När jag inte oroar mig för barnen oroar jag mig för mig själv!

Har sökt hjälp nyligen och börjat hos kurator på kognitiv beteende terapi! Tror att detta kommer hjälpa mig....

Vill må bra!!

Tackar för tipset...googlade på det och gud vad jag kände igen mig. Nästan lite hemskt...

Har väl inga kloka ord att säga, men jag känner igen mig. Jag oroar mig också för ALLT.
Men jag har aldrig tänkt på det som ångest, mer som väldig oro och rädsla.

Jag har väldigt lätt att se scenarion om allt möjligt. Mest om barnen, och vad som kan hända dom. Jag kan se olyckor och allt möjligt liksom i förväg. Man kan lätt bli tokig av sina egna tankar kan jag säga.
Just nu mår den äldsta inte bra (igen) och jag oroar mig fruktansvärt, om vad han kanske kommer att göra, och vad som kommer att hända. Och hur framtiden kommer att bli. Antingen 'det eller det'. och båda lika fruktansvärda.

kan man kalla det ångest? I så fall kan det ju finnas medicin.

ojojoj, jag googlade och det första jag läser är:
Överdriven rädsla och oro
Kroniskt beredskapsläge
Huvudvärk
Sömnsvårigheter
Irritabilitet
Koncentrationssvårigheter
Vanmaktskänsla

Det är ju precis jag!!!

Jag led också av ångest till för ett år sedan och gick på kognitiv beteende terapi. Samt akupunktur hos samma person! Det kan jag verkligen rekommendera, akupunkturen också. Tänkte i helt andra banor efter den hjälpen. Klart man har oro kvar i kroppen, men inte sjuklig oro!

Men varför gör man så?? Hittar på scenarion. Man har ju inte en aning om hur andra känner det, eller hur man själv skulle känna i "vald" situation! Eller hur?

Ingen aning varför..har inge bra svar på det. Det är konstigt.
Jag är en sån människa som får dåligt samvete för det mesta jag gör eller om jag tänker något dåligt om en människa, så har jag lust att be om ursäkt..även fast det kanske bara är att jag tänkt "usch vilken ful väska" och liknande. Det är också konstigt!