När gnistan börjar tryta och bråken tar över kärleken måste man göra något för att komma tillbaka. Det känns dock så fruktansvärt svårt att ställa om från bråken, ilskan och besvikelsen till att vara den älskande mannen som gör sin hustru till det bästa, största och vackraste som finns. Hur kommer man ifrån dom jobbiga negativa tankarna för att kunna ge glädje tillbaka och få sin fru att skratta igen?
jag undrar oxå fast å få min man glad igen? å är de värt att försöka??
Kanske resa bort, byta miljö? Kan bli lättare att inte fastna i gamla mönster då?
Jag tror fortfarande det är värt det, men givetvis inte till vilket pris som helst. Har man försökt om och om igen är det nog dags att tänka om, men jag tror fortfarande mer på möjligheterna än hindren...
Jo jag hoppas på samma som ni. Men det är så svårt. Så mycke tinvanda mönster och hjulspår att går igenom att det känns som att de tinte kommer gå. Familjerådgivning är nog en ide. Ska föreslå detta hemma för att kunna komma ifrån och få prata ut om allt som blir fel och som är snett. Jag kan liksom inte bryta igenom det där skalet av ilska och förakt som kommer fram ibland. Hur gör man? Jag känner mig otroligt hopplös.
Har haft en förhoppning om att vi ska kunna gå dit gemensamt, men hon vill inte (med erfarenhet av tidigare besök i annat förhållande) och hon vill heller inte att jag ska gå dit själv. Känns som vi kommer tillbaka till gå hela tiden. Hoppas det finns någon uppmuntrande själ därute som har några nycklar till åtminstone någon dörr. Man blir helt låst i tanken av av allt elände...
Anonym (Lycklig?) skrev 2007-10-10 11:54:05 följande:
Tyvärr känns det som en riktig återvändsgränd och när viljan inte finns från ena parten och denne lägger all skuld på den andre finns inte mycket hopp.
Vet att lusten och kärleken finns hos mig, men efter alla holmgångar känns det som omöjligt att ens få fram den här kärleksförklaringen som jag verkligen har till henne. Varför kan jag inte ge???????????????????????????
Är det bara på dig det ligger? Har du svårt att uttrycka dig? Nu svamlar jag då problemet är okänt men har du provat att skriva ner vad du känner och ge henne att läsa i lugn och ro..?
Det var väl mitt fel i början när jag använde lite "vita lögner" för att inte hon skulle misstolka situationer som egentligen var helt harmlösa, men beteendevetare har ett speciellt sinne både för att läsa människor och för att driva rena feltolkningar (på gott och ont alltså). Hon kräver att jag beter mig på ett visst sätt i alla situationer, vilket gör att man aldrig blir naturlig. Till följd att man gör fel eller inte gör något alls pga rädslan att inte göra rätt. Om detta går inte att prata då det alltid är mitt fel. Tydligen sänds ett program på 4:an i tv med Malou Von Siwers där de bl.a. tar upp relationsproblem och enligt alla experter som uttalar sig är jag psykopat och allt möjligt som beskriver en omänsklig människa. Jag å min sida upplever att hon har ett minst sagt psykopatiskt beteende emellanåt. Jag förstår frustrationen, men känner mig som i ett vaccum där jag inte kan prestera det jag vill eftersom tankarna hela tiden snurrar runt eländet vi har med varandra och runt omkring oss. Jag behöver bryta mönstret, men vet ärligt talat inte hur jag ska gå tillväga???
OK, det låter ju som att samtal är vad ni behöver. Jag kan ju inte sitta och säga att DU eller HON har rätt eller fel. Ni behöver beteende hjälp utifrån. Jättesvårt sånt där, jag lämnade min man då han var ord och inga visor vad gällde att gå i samtal. Jag klarade inte av att hjälpa oss båda. Han var ju tvungen att vilja göra sin del också..
Som du säger inte enkelt och min åsikt har hela tiden varit att ha en neutral samtalspartner, men när ena parten vägrar känns det väldigt långt till en lösning. Det är väl just verktygen som saknas och att man behöver lite stöd och hjälp, men med någon som vet och kan bäst är det nästan dömt att inte undvika en kraschlandning. Hade vi varit ensamma hade beslutet varit lättare, men hantera det med tre barn är betydligt mer komplicerat...pussssssssssssssst
Är du min man? Känns så på din beskrivning, vi har exakt samma problem just nu. Fast här är det jag som vill gå på rådgivning och han som inte vill. 
Det är sannerligen inget lätt problem....Finns det ingen terapeut som jobbar interaktivt och som man kan kommunicera med via mail?