Känner mig taskig som inte vill låna ut pengar...
Jag och min Fd är vänner, riktigt bra vänner faktiskt. Han sitter i en knepig situation och är helt utan inkomst då han blev uppsagd från sitt jobb pga en sjukskrivning som varade i tre veckor. Hans chef sa att det berodde på att dom hade för många anställda, men dagen efter så fick jag höra att en kompis till mig hade sökt jobb där och fåt det. Så platsbristen var antagligen påhittad. Xet ligger efter med två månadshyror och papper om avflyttning har ramlat ner i brevlådan. Men han tar inte tag i saker och gör något åt det. Hans chef har inte skrivit på papprena så att han kan börja stämpla medans han söker nytt jobb även om Xet har tjatat så säger han bara att han ska göra det när han får tid.
I går så ringer han och säger att han inte har ätit något på 3 dygn och han har inget snus och har inte ens toalettpapper. Han frågar sedan om han kan få låna 200 kr tills i morgon (idag).
Jag frågar om han får pengar i morgon, men det skulle han inte få. Jag har fått veta att han lånat pengar till mat och sedan inte betalat tillbaka. Så jag säger nej. Han får komma hit och äta lunch om han vill och ta med en rulle toapapper hem, men pengar tänker jag inte låna ut. Han blir jättesur och säger att "Ja, jag måste väl komma över då!" Jag svarar att han inte alls "måste", att det är helt frivilligt och att han inte ska känna sig tvingad. En timme senare dyker han över och jag gör i ordning en pastasallad och vi slår oss ner. Men han stinker verkligen! Han luktar riktigt, riktigt illa. Jag frågar om han inte duschar och talar om att han luktar illa. Till svar får jag att tandkrämen och schampo är slut. Likaså tvålen, men att han iaf duschar i vatten. Alla kläder är smutsiga och han vet inte hur man tvättar. Han har tänkt att åka ut med tvätten till sin moster. Äckligt, det är vad det är! Han kan ju ta med sin tandborste till nån kompis och borsta gaddarna när han är där. Han kan be att få låna lite tvål av någon eller leta pant och köpa en tvål för en femma. Han är 27 år! 27 år och förväntar sig att folk ska ställa upp och göra allt för honom. Det plingar på dörren och min faster kommer för att hämta pengar till en reseinsamling som vi ska göra till min farmor som fyller år. Han ser att jag tar fram 1000 kr och blir helt vansinnig. Skriker att jag f*n är dum i huvudet och att jag är så snål som inte kan låna ut 200 kr. Jag tycker inte att det är mitt ansvar att se till så att han har skithuspapper och mat på bordet, men jag var snäll och bjöd över honom ändå. Jag ser inte heller att det är mitt ansvar att se till att hans plånbok är fylld med mjölkpengar. Jag och min sambo har tillräckligt med vårat och jag tycer att det är dags att Xet växer upp och tar ansvar för sitt eget liv istället för att jämt förlita sig på omgivningen. Men ändå så känner jag mig så taskig! Men jag tänker inte ringa honom och erbjuda honom en slant, verkligen inte.
