Jag blev placerad i fosterhem när jag var 2½ år, jag har aldrig fått det ärliga svaret varför, utan det kommer olika berättelser från olika håll. Känns som att alla vill skylla på alla andra o inte berätta sanningen o ta ansvar.
Jag hade en mycket lycklig barndom hos mina fosterföräldrar, har blivit väluppfostrad o har alltid sett dem som mamma o pappa. Men nånting gick galet i familjen några år senare o min fosterpappa drack mycket o tog ut mycket av sina problem på mig. Nu är han död sen flera år efter att ha tagit livet av sig.
Jag har haft svängar med mycket droger o alkohol, men alltid lyckats hålla mig ifrån att tappa kontrollen, att tappa kontrollen skulle vara det värsta som skulle hända mig, tror jag :)
Kämpar periodvis med dålig självkänsla o panikångest, o har haft jobbiga tankar om att inte vilja leva mer o bla bla, o undrar mycket varför allt blev som det blev, mina två yngre systrar växte ju upp hos våran biologiska mamma, o de mår bra o är väluppfostrade.
Nu har jag sen 10 år (jag är 30 nu)fått tillbaka en jättebra kontakt med min biologiska mamma o mina underbara systrar!
Eftersom jag inte vet var "felet" låg nånstans så kan jag inte säga att jag ångrar min fosterfamilj något, jag kanske kunde ha haft en jättebra uppväxt hos mina biologiska föräldrar, eller så kunde jag inte det, så jag är glad att mitt liv har gett mig det jag har idag.
Jag vet att jag är en god människa som vill alla väl, o av mina livserfarenheter har inte bara kommit negativa saker, det negativa i mitt liv har däremot gjort mig stark som människa.
Jag har klarat mig bra, skulle jag vilja säga!
