• Anonym (kärlek)

    Blixtförälskelse eller kärlek som växer fram?

    Hur var det för er när ni träffade mannen i erat liv? Het och galen blixtförälskelse eller var det kärlek som växte fram successivt?

    Anledningen till min fråga är att jag har träffat en ny kille och det känns väldigt bra på många sätt. Dock fattas den där galna blixtförälskelsekänslan då man darrar så fort han kommer in i rummet, rodnar så fort man tänker på honom osv. Grejen är att de där känslorna fick jag för en annan man i våras och det blev ett väldigt hetsigt förhållande. Vi bråkade nästan jämt och tjafsade och samtidigt var vi otroligt förälskade och attraherade av varandra. Min nya kille är lugn, trygg och ansvarsfull. Han har/är allt jag letar efter och JA, han är snygg också! Vill verkligen att det ska funka mellan oss och vad jag undrar är om ni har varit med om att kärlek växer fram utan den där darrande sjukdomsliknande förälskelsefasen?

    Kram på er!

  • Svar på tråden Blixtförälskelse eller kärlek som växer fram?
  • Cammie86

    Jag tror inte man måste ha blixtförälskelse varje gång. Särskilt inte om du nyligen haft det! Jag tror också det kan höra ihop med killens personlighet, om han är lugn och trygg tar han det säkert lite lugnare i början, eller hur man ska beskriva det. Men något pirr måste ju finnas där, annars är det inte bra.

  • fruis

    Jag hade en vänskapsrelation som sakta utvecklades till parkärlek och ledde till giftermål. Det funkar bra för oss även om jag tror att det kanske varit lite annorlunda om vi varit attraherade av varandra från början.

  • Miiiaaa

    Hmm, jag vet inte vad jag ska säga om oss.

    Vi jobbade ihop i ett halvår och jag var TOTALT ointresserad. Faktum är att jag till och med uttalade högt att jag aldrig skulle falla för en sån som sambon, helt omöjligt, inte alls min typ, för att inte tala om hans personlighet. Nä fy. MEN söt var han förstås.

    Sen en personalfest och MASSOR av alkohol senare var jag blixtförälskad. Det var som att tända en lampa, få upp ögonen, ja inte vet jag, alla klyschor som finns. Det kändes RÄTT!

    Vet fortfarnade inte vad som hände. Sambon var ungefär lika intresserad av mig som jag var av honom innan denna fest.

    Nu är vi oskiljaktiga sedan 4 år, nyförlovade, planerar bröllop och bebis kommer om ca 3 veckor!

  • Supersanna

    Jag kan säga att jag aldrig har varit blixtförälskad på en gång. Med min sambo växte kärleken fram sakta men säkert. Första gången jag träffade honom hade han sambo och jag kunde aldrig då tro att det skulle bli han och jag. Men vi började snacka på icq, sen telefon som sen utvecklades till att träffas över en fika. Första pirret kom inte förrens han kramade om mig, och den kramen dröjde också väldigt länge innan den kom. Nu är han dock mannen i mitt liv och även om jag inte känner ett pirr så ofta så kan jag känna en bubblande glädje inom min när jag tänker på honom, och det anser jag räcker! Alla har olika utryck för sina känslor för olika personer.

  • Hillbillie

    Jag bestämde mig rätt snabbt för min sambo. Inte första gången vi träffades, men kanske andra....Då visste jag!
    Han var däremot lite trögare, och för honom växte det nog fram mer med tiden...men det betyder inte att det blev mindre passionerat när det väl blev...

  • Anonym

    Anonym (kärlek) skrev 2007-10-12 21:53:34 följande:


    Hur var det för er när ni träffade mannen i erat liv? Het och galen blixtförälskelse eller var det kärlek som växte fram successivt?Anledningen till min fråga är att jag har träffat en ny kille och det känns väldigt bra på många sätt. Dock fattas den där galna blixtförälskelsekänslan då man darrar så fort han kommer in i rummet, rodnar så fort man tänker på honom osv. Grejen är att de där känslorna fick jag för en annan man i våras och det blev ett väldigt hetsigt förhållande. Vi bråkade nästan jämt och tjafsade och samtidigt var vi otroligt förälskade och attraherade av varandra. Min nya kille är lugn, trygg och ansvarsfull. Han har/är allt jag letar efter och JA, han är snygg också! Vill verkligen att det ska funka mellan oss och vad jag undrar är om ni har varit med om att kärlek växer fram utan den där darrande sjukdomsliknande förälskelsefasen?Kram på er!
    Är i ungefär samma situation. Har oxå träffat nån som är lugn, trygg och som jag tycker mer och mer om. Däremot har jag inte blivit blixtförälskad, det har jag nog aldrig blivit nån gång. Frågan är om det är så man "måste" känna för att det ska kunna bli ngt bra, och äkta, eller känner människor olika och i olika grad? Annars blir jag orolig över att det aldrig ska kunna kännas som "alla andra" säger att det ska kännas när man blir kär! Svamligt...
  • Anonym (kärlek)

    Jag tycker verkligen om honom mer och mer för varje gång vi ses eller pratar i tfn. Och visst, pirret och passionen finns där men om jag jämför med hur jag kände för mitt ex så var det mer som ett "sjukdomssymtom" nästan. Han tog mig verkligen med storm. Men så blev det också alldeles för hetsigt på alla sätt och så vill jag verkligen inte ha det.

    Kanske har det med hans personlighet att göra som Cammie86 sa. Jag har aldrig varit ihop med nån av hans typ förut. Han är mycket snällare, lugnare och tryggare. Förut har jag "alltid" fallit för bredaxlade, vältränade, minst 180cm-killar med attityd och självförtroende men HELT utan självkänsla. Inser nu i efterhand hur otrygga de har varit i sig själva. Den här killen är väldigt trygg i sig själv, han är vältränad men mindre än mina ex. Kanske är jag lite osäker på hur JAG ska vara eftersom jag inte är van vid att ha en snäll och uppskattande kille som verkligen BRYR sig. Han är gullig och omtänksam. På sätt och vis känns det som att vi båda två redan "har bestämt oss" men ändå funderar jag på den där blixtförälskelsen...

  • Mar1lyn

    jag blev blixtförälskad i  min man första gången vi talades vid. Jag bestämde mig för att "få honom" och idag är vi gifta, och väntar vårt andra barn. Men innan vi blev ett par umgicks vi o blev bekanta iaf eftersom jag var sambo med en kille, men när vi hade gjort slut så bestämde vi oss för att gå på dejt o sen var det vi.


    Rules help CONTROL the fun!
  • Anonym (Tid)

    Jag tror säkert att det kan handla om ovana.
    De vilda killarna tar så mycket energi genom sitt sätt att vara att det varken finns tid eller ork att reflektera över sitt eget beteende i en relation. Då handlar det mer om intensiv närhet i korta ögonblick än den där stabila, trygga närvaron man kan uppnå med en lugn kille.
    En mogen trygg man utan komplex blir som en spegel där man plötsligt ser sig själv i någon annan, om du förstår hur jag menar. Det kräver mer av dig och då är det lätt att försöka hitta flyktvägar. Alla vill ha den riktiga, långsiktiga närheten men många är egentligen rädda för de känslor som den kan väcka hos en själv.
    Däremot är det viktigt att du känner pirret för din nuvarande.
    Jag försökte ha en relation med en kille som jag inte var attraherad av bara för att han var en sån bra person. Det var ingen bra idé. Men känner du pirret och allt det andra så har du gjort ett kap .
    Ge det lite tid så tror jag att du slutar fundera på exet och till slut undrar vad du såg i honom.

  • Anonym (kärlek)

    Anonym (Tid) - Precis så tror jag faktiskt att det kan vara! En ovana. Jag blir osäker på mig själv eftersom det här förhållandet kräver helt nya saker av mig. Lätt att leta efter flyktväg eller fel hos honom då... Attraktion finns absolut Ibland känns det som att jag egentligen är rädd för att han är "för bra" och så är jag rädd för att bli sårad. Tid är nog precis vad vi behöver. Tack för dina kloka ord!

  • TuffaGreta

    Jag har precis börjat dejta en kille. Vi har bara dejtat ett par månader och jag känner heller inga fjärilar i magen och tokförälskelse, men jag längtar efter honom när vi inte ses och blir superglad när jag får sms eller när han ringer. Jag har "sökt" fel hos honom men hittar inga som jag irriterar mig på. Jag tror det det är en form av kärlek jag känner till honom fast utan fjärilarna

  • Anonym

    Jag drabbades av "blixten" när jag träffade min man. Jag var gift och småbarnsmamma då, livet gick i en säker och ospännande, okärleksfull lunk. Jag drömde om LIVET...Allt det där som pågick utanför vår trygga men tråkiga bubbla. Planerade inte att träffa någon annan, jag var ju mamma till två små och hade fullt upp...Men en dag så bra stod han där framför mig. Det är en klyscha, men det klickade direkt. Jag föll som en fura för honom. Försökte att döva den där känslan och fortsätta leva mitt liv, men det gick inte. Tyvärr var jag otrogen mot min man, tänkte att det kanske skulle ta udden av känslorna, fast det blev tvärtom. Mådde fruktansvärt dåligt över mitt såväl fysiska som känslomässiga svek gentemot min dåvarande man. Bestämde mig för att bryta all kontakt med Den Stora Kärleken. Sen satt jag i ett halvår drygt och reflekterade över mitt liv. Kom fram till att jag inte kunde leva i självförnekelse. Gick igenom en känslomässigt jobbig skilsmässa - och mådde pyton i ett år efteråt. till slut vågade jag närma mig mannen som väckt så mycket känslor i mig igen, idag lever vi ihop. och jag vet att det inte finns någon annan man någonsin som kunde ta hanss plats. Ibland händer det.

  • Anonym

    Jag har provat kärlek utan "fjärilar". Det slutade med att jag var otrogen för jag längtade så förbannat efter pirret. Man slutar upp som gamla vänner. Värdelöst. Ta nån som det pirrar med.

    Men pirret KAN komma senare, men inte om man redan lärt känna varann någolunda.

  • Eisa

    Pirret kan komma senare, som att tända på en lampa... Men om det inte kommit efter att man dejtat flera gånger så kommer det nog aldrig heller.

  • Anonym (fff)
    Anonym (kärlek) skrev 2007-10-12 21:53:34 följande:
    Blixtförälskelse eller kärlek som växer fram?

    Hur var det för er när ni träffade mannen i erat liv? Het och galen blixtförälskelse eller var det kärlek som växte fram successivt?

    Anledningen till min fråga är att jag har träffat en ny kille och det känns väldigt bra på många sätt. Dock fattas den där galna blixtförälskelsekänslan då man darrar så fort han kommer in i rummet, rodnar så fort man tänker på honom osv. Grejen är att de där känslorna fick jag för en annan man i våras och det blev ett väldigt hetsigt förhållande. Vi bråkade nästan jämt och tjafsade och samtidigt var vi otroligt förälskade och attraherade av varandra. Min nya kille är lugn, trygg och ansvarsfull. Han har/är allt jag letar efter och JA, han är snygg också! Vill verkligen att det ska funka mellan oss och vad jag undrar är om ni har varit med om att kärlek växer fram utan den där darrande sjukdomsliknande förälskelsefasen?

    Kram på er!


    Kärlek för mig vid första ögonkastet då man såg han 
Svar på tråden Blixtförälskelse eller kärlek som växer fram?