Vågar jag säga upp kontakten med min pappa ?

Jag har brutit kontakten med min far, fast på andra grunder, och det är nog bland det mest befriande jag gjort i mitt liv. Den stressen att behöva umgås med honom är helt borta, och det känns så himla skönt att han inte längre rör mig ett skvatt. För min del är det en befrielse.

Det är ju svårt att säga något när du själv inte vet vad du är rädd för när det gäller att bryta men har du tänkt på att prata igenom det här med honom innan du gör något drastiskt? Förklara hur du känner, vad du vill och tänker.

Kanske det ändå blir så att er kontakt avslutas eller så förstår han vad du säger och inser att han vill föändra situationen.

Om han inte bryr sig alls så varför skulle du inte få bryta? Man måste ju inte älska sina föräldrar. Men ta reda på vad du känner först och ge relationen en chans om du inte gjort det flera gånger redan.

Jag har ingen kontakt med min pappa sen flera år tillbaka.
Han och mamma skiljdes ganska tidigt, jag var två år och han har varit jättedålig på att hålla kontakten. Det har alltid varit vi som har fått höra av oss till honom, han har knappt någonsin ringt till oss, eller tagit intiativet att träffa oss.
Han brydde sig aldrig om oss, och födelsedagar glömde han ständigt.

Till slut insåg jag att han aldrig kommer att ändra på sig , han kommer bara att fortsätta att svika en, så då bröt jag kontakten. Den lilla kontakt vi hade påfrestade mer än vad den gav, så jag bröt den och har inte ångrat mig!

Vad mig anbelangar så har inte jag någon pappa. Det finns en person som tillsammans med min mamma såg till att jag kom till, men han är inte min pappa.

Lycka till med vad du än bestämmer dig för! Jag är lyckligare utan min pappa.

ellah; hur reagerade din pappa när du sa upp kontakten och hur gjorde du ?

Jag är uppfostrad att vara snäll flicka utan åsikt, och utan att bli respekterad, därför är jag nog rädd för att han ska bli arg. Och om mina syskon forsätter kontakten så kommer jag att känna mig utanför.
Att prata med honom går inte, han lyssnar helt enkelt inte. Fast jag hör ju själv att det faktiskt är det enda rätta. Borde kanske ta mod till mig, och om han inte accepterar det jag har att säga så kan jag ju faktiskt bryta utan att ha dåligt samvete.

Anonym (rådvill) skrev 2007-10-14 22:13:58 följande:

Vi hade en liten situation som ledde till att vi slutade höra av oss till varandra - han blev sur över en väldigt barnslig sak, jag bad honom hämta en soffa som vi fått låna av honom - han har ett företag därmed bil och folk som kunde komma och hämta den varpå han blev sur över att jag inte gjorde det själv och tjurade som en 3-åring och vägrade prata med mig på ett tag. Ville han något skickade han sin fru osv. Den lilla händelsen beskriver ungefär hans relation till mig i helhet. Jag tyckte att han betedde jävligt omoget och sket likaså i att höra av mig, eftersom jag inte kände jag hade någon anledning till det. Under den tiden insåg jag hur bra jag mår utan honom i mitt liv. Han kom sedan på att han har ett barn till - dvs mig, och började höra av sig igen men jag sade att hans agerande fick mig att inse att han aldrig kommer ändra på sig (vi har haft många turer under mitt liv, allt ifrån alkoholism, misshandel till tja...)och att han bevisat för mig en sista gång att jag mår mycket bättre utan honom i mitt liv. Han har aldrig varit en far till mig och nu när jag är 25 år gammal är det lite för sent. Respekt är något man gör sig förtjänt av och ej kan tvinga till sig. Han blev sur - som vanligt - slängde på luren osv. Efter en tid började han ringa igen, jag svarar ej. Nu har det snart gått 2 år, och det känns så skönt. Inga påtvingade, knystade middagar och träffar - jag känner inte honom, han känner inte mig - jag har mer att prata om med främlingar än med min egen far. Han tror jag har börjat inse att nu finns det ingen återvändo från denna situation, för mig känns det bara så skönt, så stressbefriande och som en tyngd lyfts av mig.

I början var jag lite rädd att stöta på honom, hur jag skulle reagera och så - vi bor ganska nära varandra. Numera bryr jag mig inte - han existerar ej för mig längre.

Känner så väl igen mig i vad du skriver. Har precis som du under många år haft kontakt med min pappa till jul och födelsedagar, alltid på mitt initiativ. Varför kan man fråga sig eftersom jag också mest tyckte det var jobbigt att umgås med honom, men man vill ju vara "normal" och ha en relation med sin pappa. Sen blev han sjuk och jag ställde upp jättemycket för honom, så när jag skulle få barn i våras trodde jag att han skulle ställa upp för mig. Naivt så här i efterhand, om man inte bryr sig om sitt barn, varför bry sig om sitt barnbarn? Han svek kort sagt och sedan dess har jag inte pratat med honom, slutade höra av mig för att se om han skulle höra av sig. Han har försökt få kontakt med mig ett par gånger, men bara för att få mer hjälp så jag har fått nog. Lät det rinna ut i sanden för att slippa ta konfrontationen med honom. Han skulle ändå inte förstå. Jag vet att man ska prata om allt, men ibland har man helt enkelt inte den relationen. Nu har det gått över ett halvår och jag är fortfarande besviken på honom. Det var svårt att bryta fast relationen bara orsakade besvikelse. Bara du känner vad som är det rätta för dig. Hoppas att mina erfarenheter kan vara till någon hjälp.

ellah; tack för ditt svar. När jag läser vad du skriver så kan jag bara tänka; så vill jag också känna, slippa att träffas och må dåligt över hur jag känner.

Kan ju bara tillägga att en av anledningar till att jag drar mig för att säga något är att han ALDRIG tar något jag säger på allvar. Han och hans nya fru brukar håna mig VARJE gång jag öppnar munnen, vilket inte sker särskilt ofta av förklarliga skäl.
Usch, bara jag tänker på honom får jag en klump i magen.

anonym (samma här); tack för ditt svar.

Jag blir ledsen när jag tänker på att det är fler som har det här problemet med sina föräldrar. Jag fattar inte hur dom är funtade. Älskar inte alla föräldrar sina barn ?

Jag har idag nästan ingen kontakt alls med min pappa. Han är alkoholiserad sedan många många år. Inte så at han sitter på gatan och super men hans alkoholism har gjort honom väldigt självupptagen och missnöjd med allt och alla. Han har tappat livslusten. När vi träffas så antingen klagar han på allt som jag gör fel eller så sitter han knäpptyst för att han inte kan ha ett normalt samtal och sitta öga mot öga och bara umgås och bara VARA. Mamma dog ganska nyligen och de var separerade sen 25 år tillbaka men bristen på en stöttande pappa blir ju mer uppenbar under såna omständigheter. Han har kränkt mej verbalt o misshandlat mej psykiskt i alla år och nu har vår kontakt runnit ut i sanden. Det känns inte riktigt bra det heller. Jag har en massa uppdämd vrede mot honom känner jag. Så himla mycket besvikelse mot en människa som inte vill/ kan tillfriska. pga honom så har jag ingen kontakt m syskonen heller. Alla umgås med pappa och är påverkade av honom och hans åsikter. Ledsamt.

Jag har också en pappa som inte bryr sig i oss barn särskilt mycket och det har han aldrig gjort, inte heller barnbarn intresserar honom, utan är mest en källa till irritation för honom..enda anledningen till att jag över huvudtaget träffar honom ibland är att han ff bor med min mamma, är inte hon hemma undviker jag att åka dit..han har sagt och gjort mkt dumma saker genom åren..ibland tycker jag synd om honom som sumpat sin chans att ha en bra relation m barn och barnbarn...men.. jag tycker om man mest mår dåligt över en relation..må så vara den till en förälder, är det bättre att göra slut på den..

Anonym (rådvill) skrev 2007-10-14 22:29:15 följande:

Usch så hemskt det låter. Om du är säker på att du inte behöver honom för någonting i ditt liv, så ta mod till dig och bryt! Varför ska man utsätta sig för sådant om man har ett eget liv och inte behöver föräldern? Än sen om han blir arg? Men det vet du inte. Han kanske får en välbehövlig tankeställare istället.

Återkommer igen till denna tråd lite senare när jag ahr tid. Har också funderingar kring att bryta kontakten med min pappa pga vissa omständigheter.