Funderar på att kanske adoptera ett äldre barn och därför skulle jag vara jätte glad om ni som adopterat ett äldre barn kunde höra av er och berätta. Hur har anknytningen fungerat, språket och skolan? Min störsa mardröm är att när vi ska hämta barnet så vill de inte lämna sin trygghet (barnhemmet)utan är jätte ledsen. Brukar barnen vara ledsen?
Tacksam för alla svar
Hej
Jag kan inte så mkt om det men den här skriften kan vara en bra början:Lotta Bjurel; Att bli familj med en 6-åring - om att bli familj med ett äldre barn.
Lycka till!
Hej
Jag kan inte så mkt om det men den här skriften kan vara en bra början:Lotta Bjurel; Att bli familj med en 6-åring - om att bli familj med ett äldre barn.
Lycka till!
Jag tror att det är fullt naturligt för ett barn som lämnar den miljö som de är trygga med att de blir ledsna. Vi som adopterar är ju från början främlingar för våra barn. Vi pratar annorlunda, luktar annorlunda, beteer oss annorlunda och ser kanske annorlunda ut. Fördelen med att adoptera ett äldre barn är ju att barnet kan förberedas på ett helt annat sätt och förstå en del av det som ska komma att hända.
Lycka till!
Hej!
Om de är ledsna eller inte är säkert väldigt individuellt. Vår tjej Nikita som var 6,5 när vi fick henne, fällde inte en tår den första veckan, inte ens om hon slog sig hårt. Däremot var hon väldigt nervös, kunde inte äta och inte sova, ville vara nära. Efter drygt en vecka kom ilskan frustrationen och tårarna, ibland i form av låtsasgråt.
Jag har inte läst boken som Önska talar om så mina råd kanske är samma som dem som finns där, men detta är mina upplevelser
* Det är jätteviktigt att personalen på barnhemmet förbereder barnet på sina nya föräldrar. Nikita fick ett album med bilder på oss och på huset. Vi skrev brev och hon ritade teckningar som skickades till oss. Hon hade väntat på att det skulle bli hennes tur att få nya föräldrar och var direkt inställd på att vi var mamma och pappa.
* Lär er lite av språket. En 7-åring har ett fungerande språk och det måste vara oerhört frustrerande att ens föräldrar inte förstår vad man säger. Mycket löser sig med kroppspråk och god vilja, men de vanligaste glosorna är inte dumt att kunna.
*Barnet saknar erfarenheter. Allt var nytt för vår dotter: handla i en affär, gå till frisören, åka pulka, laga mat, tvätta tvätt, för att inte tala om allt det som hör den svenska barnkulturen till, typ Pippi och Bamse. Det gäller att komma ihåg att barnet inte går att jämföra med andra 7-åringar. Ofta är de inte heller lika socialt utvecklade som andra 7-åringar. Det tog ca 1,5 år att komma ifatt.
*Anknytning. Vi backade bandet, lekte tit-ut-lekar, sjöng bebisvisor, vyssade, klädde och matade (?!) henne. Allt för att hon skulle få vara liten tillsammans med oss. Vi lämnade henne aldrig utan uppsikt de första månaderna. Hon klarade sig själv men det var just det vi ville motverka, att hon skulle bli mer beroende av oss. Att hon skulle uppleva att hon hade föräldrar som tar hand om henne. När språket utvecklades pratade vi, och pratar, mycket om hur det var innan hon kom till oss, hur ledsna vi var och hur glada vi blev när vi fick bli hennes mamma och pappa. Vi fick kämpa en del med att bryta hennes distanslöshet, hon hoppade på och kramade vilt främande kvinnor på stan. Hon utmanade mig och sa att hon hellre vill ha mina kompisar som mamma och klängde på dem, varpå deras barn blev förtvivlade 
Då gäller det att vara bestämd och tala om vem som är mamma och vem det är okej att krama.
*Språket har gått fantastiskt bra. Första månaden talade hon polska och vi svenska. Andra månaden talade hon polska med en del svenska ord där hon sa dubbelt mleko-mjölk och kref-blod.
Efter tre månader kunde utomstående förstå hennes tvåordsmeningar. Hon talade då helre bristfällig svenska än att säg nåt på polska. Hon förstod vardagligt tal, typ Nu ska vi åka och handla. Nu efter nästan 2 år talar hon flytande svenska med korrekt grammatik och utan brytning.
*Skolan funkar bra. Hon började förskoleklassen 7 månader efter vi kommit hem och hon är ett år äldre än de andra barnen, pga av språket och social mognad.
*Det svåra var när ilskan och testningarna kom efter några veckor. Att tvingas uppfostra sin "bebis" som man bara vill ta hand om och krama. Att dessutom inte har språket till att diskutera med henne som man gör med andra 6-åringar. Jag har inga tips där, bara att hålla ut tills spårket fungerar och man kan diskutera, förhandla och säga till barnet.
Lycka till!